2007-07-02

Ledsen batalj och den långa jakten på skorna
Jag har sprungit runt i en massa butiker i helgen. Anledningen var att UP skulle köpa en ny kostym, eller en ny kavaj, och jag skulle vara med som smakråd. Vi började redan på fredagen. Men den rundan blev resultatlös för oss båda - vi åkte hem till mig tomhänta. Åt middag hemma hos mig bara och så var det inte mer med det. Vi var trötta båda två.

På lördagen tog vi nya tag. Vi gick runt i timmar. Jag köpte ett skärp och UP köpte en skjorta och hela tre par skor! Det är verkligen inte klokt. Tre par skor är ungefär vad jag köper på ett år. UP shoppade nu tre par på en och samma gång, och de var inte direkt billiga heller trots att det var rea. Jag säger ingenting om hur han spenderar sina pengar - jag vet att han behövde snygga skor eftersom han inte har köpt några på länge. Och om han har råd, så är det helt upp till honom vad han vill göra för de pengar han har tjänat in. Det är bara att det är så främmande för mig, men det är ju en annan sak.

Vi gjorde ett försök att prata med en resebyrå också för att äntligen få bokat biljetterna till Turkiet. Men det var lönlöst. Vi väntade och väntade men det tog för lång tid, vi gav upp. Det var som att luften gick ur mig när vi satt där på resebyrån och väntade. Jag tappade bara sugen helt, förlorade all energi. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att prova ett par jeans inne på NK efter resebyråfiaskot, men jag började nästan gråta när jag såg hur hemsk jag såg ut i dem. Jag antar att jag måste förlika mig med min självbild, så som den ser ut nu. Jag som alltid har varit den som varit smalast av alla, jag är inte det längre. Jag måste acceptera det, och framför allt acceptera mig själv ändå. Inse att jag är bra nog, trots att jag inte ser ut som en fotomodell i kroppen. Men det är inte så enkelt.

Det var Batalj också på lördagen - en heldagspubrunda med ett jättegäng av människor som under en hel dag åker stan runt och testar en massa olika pubar och barer. De byter ställe varje timme, och vi kom ikapp dem framåt kvällen när de kom till Josefina ute på Djurgården. Josefina är det nya innestället, en jättestor, fin utomhusbar som jag hade hört väldigt mycket om sedan tidigare. UP har varit där flera gånger redan och är väldigt förtjust i stället.

Det var en sån där kväll som hade kunnat bli jättebra. Jag har ju varit med på Bataljer förut och känner många av deltagarna. Vädret var bra och alla var glada - utom jag. Ju längre kvällen gick desto mer tyst och tillbakadragen blev jag, kände mig bara ledsen och i vägen för alla. Jag vet inte varför jag kände så. Det var ingenting som någon sa eller gjorde. UP var underbar som alltid, han fanns vid min sida hela tiden. Men det kändes bara inte bra.

På kvällens sista pub, Skeppsbar i Gamla stan, brast det bara för mig och jag bara gick, utan ett ord till någon. Jag skulle ju åka hem till UP efteråt och jag visste att jag inte bara kunde ge mig iväg. Det vore inte rätt mot någon. Jag behövde bara några minuter för mig själv, det var allt. Jag gick ett varv runt kvarteret, men innan jag hann tillbaka ringde telefonen. Det var UP.

"Jag såg att du gick ut", sa han, "jag gick för att leta efter dig men jag kan inte hitta dig." Jag sa åt honom att stanna där han var så skulle jag komma dit. Så fort jag fick syn på honom kom tårarna, utan anledning. Jag vet inte vad som hände. Jag bara stod där och UP höll om mig och talade om hur bra allting skulle bli. Jag vet inte vad jag hade gjort utan honom den kvällen. UP är den som alltid kan få mig att må bättre, och jag är så glad att han kom efter mig när jag gick. Det behövdes.