2006-06-17

Vara vänner
"Jag hoppas att vi kan fortsätta vara vänner", säger han, som så många andra före honom. "Jag vill verkligen att vi ska kunna umgås som förut. Att vi ska fortsätta ha kontakt."

Så går tiden. Som vanligt tänker jag att eftersom det var han som gjorde slut så vill inte jag vara den som hör av mig. Vill han verkligen ha mig kvar i sitt liv, som vän, så får han bli den som tar steget och visar att han menar allvar. Att det inte bara är något han säger för att han inser att det är det jag behöver höra utan att han verkligen gör det också.

Men tiden går och det rinner ut i sanden i stället. Jag är för stolt för att böja mig ännu en gång och se till att den där vänskapen hålls vid liv. Jag är för trött för att orka upprätthålla konstgjord andning för någon som ändå inte vill ha den.

Och tiden går och jag inser att jag saknar den där vänskapen mer än jag trodde. Visst hade vi roligt ändå. Visst kunde vi prata om allt och lite till. Vi skrattade så mycket tillsammans. Minns du? Saknar du också, ibland?

Jag önskar att alla de som säger de där orden till mig hade värdesatt vänskapen lika högt som jag gör. Att det någon gång hade blivit mer än ord. I stället blir det med tiden som att vi bara går in för att såra varandra så mycket som möjligt. Varje gång vi ses ska vi visa den andra personen hur bra vi mår utan dem, hur roligt vi har med våra nya vänner, hur attraktiva vi är. Se här vad du gick miste om! Men känslan som sitter kvar efteråt är bara en känsla av tomhet.