2006-06-16

Rädsla och dåliga erfarenheter
Vissa personer blir chockade när jag berättar att jag har varit gift. Jag är ju bara 33 år. Men så är det. Jag var gift med R i 1,5 år och vi var tillsammans i totalt 8 år. Idag är han en av mina närmaste vänner och det är jag glad för. Vi bråkade ju aldrig. Det var aldrig det som gjorde att det tog slut. Svårt att förstå för vissa.

Jag kände mig betydligt mer stressad när jag var tillsammans med honom än jag gör idag. Det var det här med alla förväntningar. Alla betedde sig som att de bara väntade på att jag skulle komma och säga att jag var gravid. Den enda som inte ville, som inte var redo för det, det var jag. Jag är glad att jag slipper den pressen idag. Idag har jag ganska många vänner som är singlar och de är samtliga äldre än jag. Det känns skönt för mig, jag tänker att om inte de är stressade så behöver knappast jag vara det.

Frågan är om det blir svårare att träffa någon ny med åldern, för det vill jag ju, det är bara barn jag inte längtar efter - ännu i alla fall. Blir det svårare för att vi blir mer rädda ju äldre vi blir? Erfarenheterna lär oss hur mycket som står på spel, hur lätt det är att få sitt hjärta krossat, hur mycket energi det tar att investera sitt liv i någon annans så som det innebär att gå in i ett förhållande. Det är aldrig enkelt. Men jag tror att erfarenheterna som kommer med tiden gör det ännu svårare att våga.

Jag vet inte hur många människor jag har hört säga att de är så rädda för att bli sårade så att de hellre avstår från att satsa i en relation. Det är helt galet tycker jag, även om jag samtidigt till viss del kan förstå dem. Hellre vara säker på att vara olycklig än att riskera att bli lycklig, liksom. Men det är klart. Visst är det läskigt. Vem är inte rädd? Men vi måste våga ändå. Det måste vi. Det är det enda sättet. Hoppa utan fallskärm och hoppas på att det står någon där och tar emot oss när vi landar.

Det enda vi kan göra när vi är rädda är att ta ett steg framåt. Det är det enda. Om vi aldrig någonsin vågar möta vår rädsla, om vi alltid bara fortsätter att fly undan, då kommer vi också alltid att fortsätta vara rädda. Då kommer det aldrig gå över. Vi måste satsa och våga ibland, även när vi egentligen inte törs. Men vi måste ändå. Till slut inser vi att det ju inte var så farligt, ändå.