2006-06-16

Jag föll ändå
Jag har lusläst JT's presentation på Spray Date. Han som har påstått att han är relationsrädd, ja, han är så rädd att han till och med är betalande medlem på en dejtingsida och aktivt sitter och söker efter en partner. Relationsrädd, my ass. Jag tror inte att jag hade velat skriva till honom om jag bara hade sett honom där. Han skriver för mycket, låter för omständlig, inga fina bilder. Men så var det ju å andra sidan aldrig hans utseende som jag föll för. Det var i stället hans personlighet och detta att vi fick så bra kontakt. När vi hade träffats två gånger kändes det som att vi hade känt varandra i 20 år. Det har aldrig hänt mig tidigare. Det klickade på alla plan.

Om vår första date när det bara var vi två hade varit första gången vi träffades så hade jag nog inte velat gå vidare med honom. Han gjorde alla fel som finns. Han såg mig knappt i ögonen när han pratade. Han höll en två timmar lång monolog, bara pratade om sig själv och frågade i stort sett ingenting om mig. Och han drog till och med upp sin senaste förälskelse och pratade om varför inte det hade funkat. Han gjorde inte ett rätt. Men vid det laget var jag ändå redan så intresserad av honom så jag lät det passera. Och efter middagen visade han ju tydligt att även han ville och kände, precis som jag gjorde.

JT sa till mig att han var relationsrädd. Han sa att det mönster som han normalt följer är att han charmar tjejer och de blir jätteförälskade och tror att allt är toppen. Men när det sedan börjar bli allvar, när de väl börjar komma riktigt nära, då åker alla branddörrar ner. Då flyr han. När han dumpade mig - precis när det verkligen hade börjat bli allvar, precis när vi faktiskt hade börjat bli ett riktigt par - då skyllde han på att han inte hade rätt känslor. Det kanske var sant. Men han följde trots det precis det mönster han hade sagt att han brukar följa.

Jag kan bli fruktansvärt arg på JT för att han inledde något med mig som han säkert från första början visste att han inte skulle kunna fullfölja. Det var ett helt och hållet själviskt och egoistiskt och tanklöst handlande. Han hade inte en tanke på hur sårad jag skulle bli genom att han gjorde så. Han hade inte en tanke på någon annan än sig själv.

Men jag föll ändå. Jag faller fortfarande. Jag ber bara till alla makter att jag åtminstone ska ha kommit över honom helt, ska vara kär och lycklig med någon annan den dag han väl träffar sin rätta. För idag, trots att det har gått två månader, gör blotta tanken på honom med någon annan mer ont än jag kan uttrycka.

När jag mötte JT trodde jag att det äntligen hade fallit på plats för mig också. Äntligen, äntligen händer det. Äntligen är det på riktigt. Men det som var på riktigt för mig var bara på låtsas för JT. Han verkade mer intresserad av mig än någon man jag någonsin har mött. Och jag undrar, om inte ens det var sant, hur ska jag då någonsin kunna veta när det är det? Kan man någonsin vara säker på kärlek?