2011-04-21

Upp som en sol, ner som en pannkaka
Lika pigg och energisk som jag kände mig inför den stundande långhelgen, lika snabbt föll jag ner igen och resten av dagen blev inte alls som jag tänkt mig. Jag fick huvudvärk på eftermiddagen, och det blev migrän av det. Ingen träning, jag fick avboka båda passen och satt på jobbet så däckad att jag knappt såg skärmarna framför mig. Tungt och det var bara att åka raka vägen hem efter avslutad arbetsdag.

Hemma var det inte heller så roligt. U hann knapp komma hem förrän BS ringde med panik i rösten. Han var tvungen att åka hemifrån för att uträtta ärenden och hämta sin dotter och LP var i så dåligt skick att han inte vågade lämna honom ensam med de andra barnen. Illa. UP svarade förstås att han skulle åka över direkt, men det slutade sedan med att BP åkte i stället. Jag vet inte vad som hade hänt just då men jag vet att det inte är hållbart - om LP är så dålig att han inte kan lämnas ensam hemma så är det inte rimligt att tro att familjen på egen hand ska klara av att ta hand om honom utan då måste han ha professionell hjälp. Alternativen finns inte. Nu ska i alla fall LP's barn vara hos sin mamma i en vecka och vi får se vad som händer under tiden. Kanske blir LP tvångsinlagd, bara för att något måste hända. Jag vet inte.

Jag och U tog en promenad runt ön och satte oss sedan för att planera in helgens alla aktiviteter. Vi har mycket vi vill hinna med och vi måste lägga upp ett schema för att få ihop tiden. Samtidigt vet vi båda två att det mycket väl kan hända något med LP som gör att hela schemat faller som ett korthus. Man vet inte.

Och där kom min frustration igen, för det känns stundtals som att allt bara är på låtsas. Allt det som är viktigt för mig, som att få ett vackert och färdiginrett hem någon gång innan vi gör oss redo för att flytta härifrån, det är ju inte viktigt egentligen. Det är bara kosmetika, yta, ointressant i det stora hela. Jag känner ofta som att det jag gör i mitt liv inte är viktigt, jämfört med det som andra gör. U har till exempel alltid så mycket att göra på jobbet, stora, viktiga uppdrag som innebär att han jobbar både kvällar och helger och alltid finns tillgänglig på telefon. Så har det aldrig varit för mig och jag vill inte ha det så heller. Men jag kan ändå känna att mitt jobb är oviktigt jämfört med hans, till exempel. Att det inte spelar någon roll. Likaså mina futtiga fritidsintressen - vad betyder de när allt kommer omkring? Inte ett dugg, för någon annan än mig.

I morse stod jag framför spegeln och betraktade mina ben och fötter med alla dessa åderbråck som jag har, som bara blir värre och värre. Det värsta med sommaren är att man måste gå barbent, för då måste jag visa mina ben och fötter och värre finns inte. Det känns inte roligt idag men jag hoppas att jag lyckas vända känslan på något sätt.