2011-04-18

Dålig prognos
U var förtvivlad efter sin dag ute hos LP igår. Jag träffade LP kort i lördags och märkte då bara på några minuter att han inte var i lika bra form som förra lördagen när han och BS var hos oss. Igår skulle U vara hos LP för att hjälpa honom komma igång med sin nya mobil. Det hade blivit pannkaka: mobilen fungerade förstås men vissa saker tog mer tid än väntat och LP blev superstressad och dagen blev en katastrof. U konstaterade att han hade trott att LP var på väg att vända och bli bättre, men i själva verket är det tvärtom. LP är fortfarande på väg utför, i allt snabbare takt dessutom. Han vill inte ta mediciner och han vill inte bli inlagd, utan hoppas på något sätt att bara magiskt tillfriskna av sig själv. U å andra sidan tror att LP är på väg mot ett psykiskt sammanbrott.

Jag känner mig lika maktlös som alla andra. Min erfarenhet av sådana här situationer är obefintlig och vi kan konstatera att ingen av oss kan tvinga LP till någonting heller. Vi kan inte tvinga honom att ta tabletter, vi kan inte tvinga honom att lägga in sig på psykavdelningen för att få hjälp. Vi kan finnas till hands för honom så mycket vi får och orkar, men vi måste sätta stopp också någon gång. För LP blir inte hjälpt av att alla i hans omgivning kör sig själva i botten också, för att kunna få honom på fötter igen. Vi är inte proffs, vi är bara hans familj, men vi har inga verkliga kunskaper i psykvård. För det krävs någon med utbildning, någon som vet på riktigt. Vi gör inte det. Jag vet inte vad vi ska ta oss till nu men U ser ingen ljus framtid för LP för tillfället. Han tror att ett riktigt psykiskt sammanbrott är vad som kommer att inträffa och vi är oroliga allihop.