2011-03-27

Sommartid!
...fast det kan man inte tro med tanke på att det snöade igår och är minusgrader idag. Heja våren! Heja värmen! Nu räcker det med vinter tycker jag!

Vi har haft en hyfsad helg, bra på vissa sätt, jobbig på andra sätt. Fredagkvällen tillbringade jag med pappa på sjukhuset. Han var vid hyfsat gott mod ändå, även om han sa att han fortfarande inte kände sig helt bra. Lokalerna är extremt deprimerande måste jag säga - långa, grå korridorer som inte inbjuder till någon glädje. Jag kan inte tänka mig att man direkt blir piggare av att vara där, men kanske är det det som är moroten - att få komma därifrån så fort som möjligt? Pappa verkade i alla fall ändå tycka att det var OK. Hur absurt det än kan låta tror jag faktiskt att han uppskattar omväxlingen, bara detta att få komma hemifrån och byta miljö lite, även om det så är för att ligga på sjukhus.

På lördagen hade jag och U vår egen dag äntligen. Jag hade föreställt mig att vi skulle få massor gjort, men det blev inte så mycket ändå. Storstädning och tavelmontering och en promenad var ungefär allt. Säga vad man vill om Ikea, de gör mycket bra men när delarna de skickar med till en tavelram inte passar ihop eller är i rätt storlek, då blir det en utmaning utan dess like dels att få ramarna att sitta ihop och dels att få dem att hänga på samma höjd. Det tog evigheter att få det klart men nu till slut hänger fjärilarna på plats över soffan. De är urfina, lätta och glada och inte alls för mycket utan precis rätt. Jag är helt enkelt jättenöjd med dem och de livar upp rummet enormt. Nu är bara frågan vad vi ska ha för matta och övriga tillbehör? En röd matta, som idag fast fluffigare? Det blir en rejäl färgklick i rummet fast väljer vi rött så blir det också den enda färgklicken vi kan ha. Eller en ljusbeige lugn variant som inbjuder till att sätta till andra färger också i kuddar och tillbehör? Vi får känna efter i veckan och försöka bestämma oss. Nästa helg har vi bjudit över min familj på lunch - om pappa orkar - och det vore skönt att ha det klart till dess.

På söndagen hade vi familjedag, som vanligt. Jag åkte till mamma och Maja och vi fick en massa gjort: tog medicin, klippte klorna, klippte bort tovor i pälsen och gosade en massa. Maja börjar verkligen lita på mig mer och mer nu känner jag, hon är inte orolig när hon sitter i min famn och hon verkar må bra och trivas. Det känns bra!

Efter lunch åkte mamma iväg till sjukhuset men jag stannade kvar några timmar, tog en skön promenad och jobbade med vårt bröllopsalbum som blev riktigt fint med foton, inbjudan, vigselprogram och festprogram. Vår egen coffee table-book som vi ska ha liggande framme för alla som vill se!

U var hos AP och LP och jag åkte iväg sent på eftermiddagen för att hämta upp honom där. Jag träffade LP helt kort sedan första gången han blev sjuk och det märktes en klar förändring hos honom. Han lät ungefär som vanligt när vi hälsade på varandra, men han var väldigt spänd i ögonen och när han gick iväg ut på promenad pratade han högt för sig själv och stampade hårt i marken för varje steg. En enorm förändring och U var ledsen när han berättade om dagen. Både han och LP och övriga familjen har upplevt att LP har blivit sämre de senaste dagarna. Jag vet inte om jag skulle säga att LP är utbränd. Det verkar snarare som att han har överskottsenergi som han inte får ur sig. Familjen är maktlös trots att de försöker med allt de kan, men LP går liksom inte att hejda nu, och tyvärr vill han inte själv medge att han är sjuk eftersom han tänker att om han medger det så kommer det vara kört för alltid. Hela världen kommer att rasa ihop och då kommer han aldrig mer att bli bra.

Det är en jättesvår situation och jag tänker och tänker för att komma på något man kan göra. Det som kommer för mig - inte som en lösning men bara som ett litet steg - är hård träning. LP behöver få ur sig all sin energi och jag tänker mig något som gör honom så pass fysiskt utmattad att han helt enkelt måste stilla sig en stund. Det är lättare sagt än gjort men något behövs verkligen. De har diskuterat psykakuten som ett desperat steg men BP är osäker på om det alls kommer att hjälpa. Svårt, svårt och otroligt tungt för alla inblandade.

Jag och U tog turen förbi pappa på sjukhuset och mamma var fortfarande kvar så vi sågs igen. Pappa lyste upp jättemycket när U kom dit. Jag tror att han ser U lite som sonen han aldrig fick. U kan liksom prata med honom på rätt sätt, om rätt saker, och U sa också att han inte har sett pappa så glad på evigheter. Pappa mår hyfsat om än inte jättebra. Höger sida hänger inte med bra och han har jättesvårt att skriva och andra finmotoriska saker. Mycket träning kommer det att bli framöver. Kanske får han åka hem idag, vi får se.

Nu är det måndag igen och det känns inte ett dugg inspirerande att gå till jobbet. Jag ser fram emot träningen förstås, det är måndagens höjdpunkt, men för övrigt känns det rätt trist i vanlig ordning. Ännu en vecka tar sin början. Tiden går fort!