2010-11-22

Den mörkaste helgen
Den gångna helgen har varit den tyngsta i mannaminne. För mycket på en gång. Tre riktigt jobbiga saker som tynger över mig som bly. För en gångs skull är det nästan skönt att det är måndag.

Det började redan på fredagkvällen. Jag åkte raka vägen hem från kiropraktorn, medan U passade på att gå ut och träffa US en sväng. Jag var hemma med katterna, åt middag, väntade på att EE och SS skulle återkomma till mig så att vi skulle kunna komma överens om hur vi skulle lägga upp lördagen. Inget svar. Inte ett ljud från någon av dem. Att SS beter sig som ett svin och behandlar mig som luft, det är inget nytt, men att EE gör samma sak, det hade jag inte väntat mig av henne. Vid niotiden på kvällen ringde U för att höra om jag hade fått något besked, och när jag svarade nej tröttnade även han och bestämde sig för att ringa EE för att höra vad som hände och varför de aldrig återkom till oss. Sagt och gjort. Han fick tag i EE, som tydligen hade sagt att hon inte heller hade haft lätt att få kontakt med SS. SS hade via sms sagt åt EE att kolla upp hur tågen gick och sedan gått på bio så vid klockan nio på fredag kväll visste inte heller EE hur eller när de skulle ta sig till Vingåker på lördag morgon. Jag läste mellan raderna att även hon var besviken, och med rätta förstås.

På lördag morgon tog jag och U bilen ner till Södertälje för att hämta upp TF. Vi fick en trevlig biltur tillsammans, med ett par små avstickare och stopp för en halvkass lunch i Katrineholm, som kanske är världens tråkigaste stad. Tänk att TF bodde där i nästan tio år! Att han stod ut! Även U har varit mycket i Katrineholm eftersom hans förra sambo kom därifrån. Själv hade jag nog fått ett bryt om jag bodde där.

Väl framme i Vingåker gick jag som på nålar. Jag var fortfarande jättebesviken på tjejerna - främst på SS som behandlade mig som luft, men även ledsen över att EE inte gjorde något försök att kontakta mig, utan i stället hörde av sig till U när hon väl hörde av sig. Det visade sig att de hade tagit tåget ner så de kom fram före oss. Jag gick runt i outletbutiken, provade lite kläder och visst, en del passade och visst, jag hade kunnat köpa det, men jag ville inte riktigt. Jag var hård mot mig själv och frågade mig om jag verkligen behövde plaggen, och då blev svaret förstås nej. Så jag köpte ingenting, inte ens till SL. För U gick det bättre, han hittade två snygga jackor, och TF som är minst shoppingintresserad av oss allihop, han kom hem med tre par jeans, två skjortor och ett skärp.

Min förväntan var att jag skulle stöta ihop med SS och EE i butiken, men det gjorde jag inte. Strax före klockan två, en timme efter att vi kommit dit, såg jag ett missat samtal från U och ringde honom. Det visade sig att han hade stött ihop med EE en kvart tidigare och hon hade då sagt att hon och SS skulle ta tåget klockan två så de var på väg till kassorna. De åkte alltså hem igen utan att jag hade fått någon som helst kontakt med dem. Vad ska jag tro? Det känns som att SS inte ens ville ha mig med. Hon gjorde inte minsta försök att höra av sig och jag visste inte ens förrän det var för sent när de skulle komma och åka därifrån. Jag har ingen aning om hur hon tänker, ingen aning om hur hon fungerar. Hon gör mig besviken gång efter gång och jag inser att vår vänskap kommer att ha väldigt svårt att återhämta sig nu. Med tanke på hur många gånger hon har struntat i att höra av sig så har jag inte ens någon lust att försöka kontakta henne igen, för det är ju ingen idé. I normala fall, innan tiden när jag blev arg, så hade jag ringt henne igen om jag inte fick svar. Jag hade sprungit efter henne som jag brukar. Nu gjorde jag inte det och jag anar att SS blev sur över det och säkerligen tycker att det är jag som är nonchalant som inte har hört av mig till henne, trots att hon gång på gång struntar i att svara mig.

Så vi åkte hem från vår gemensamma shoppingtur utan att ens ha sett varandra och på kvällen såg jag och U en film hemma. Den var OK, halvbra, och innehöll ganska många scener med halvnakna tjejer, med strippor och även en lapdance. Jag slängde ur mig frågan mest på skoj om U någonsin hade fått en lapdance, för jag visste ju att han var inte en sådan person, det är klart att han inte har det. Och först sa U nej, men sedan kröp det fram att jo, det hade han faktiskt, en gång på en tjänstresa i Japan. De var ute ett gäng singelkillar och gick på strippklubb och U fick en lapdance.

Jag kan uppriktigt säga att jag blev alldeles ställd över det han sa, och mest förvånad är jag nog över att han inte har berättat det här förrän nu. Vi har pratat om ämnet förut, och U har berättat om en gång i tonåren när han var på en strippklubb i USA. Eftersom han har varit öppen med det så trodde jag att det var den enda gången, men så kom det här fram. Som jag är så kunde jag inte låta bli att fråga, för jag försöker förstå vad hans drivkraft är, hur han resonerar och vad som får honom att göra det. Hur det går till och hur det är. U tyckte att mina frågor var jättejobbiga, det märktes, och hans undvikande svar i vissa fall får mig att tro att de gånger jag känner till nu inte heller är de enda, att det nog finns ännu mer som jag inte vet om. Det som gjorde riktigt ont var när U sa att han inte tycker jag har rätt att fråga, att veta om det som hände i hans liv innan vi möttes. Som att vi ska lära känna varandra, men bara till en viss gräns, bara inom ramen för de liv vi har haft under tiden vi har känt varandra. Allt före det är tabu, det får vi inte prata om, det har jag inte med att göra. Hemligheter och murar, ogenomträngliga och kolsvarta, det ska vi ha mellan oss. Är det så livet ska vara?

På söndagen åkte vi till mina föräldrar för att hjälpa till med Maja. Hon var så tovig nu så jag nästan grät när jag såg henne. Mamma och pappa klarar inte av det och jag kämpade med henne med gråten i halsen, eftersom jag visste att jag gjorde henne illa, och det är oförlåtligt. Jag får inte skada henne men jag gör det när jag försöker hjälpa och jag är rädd att hon inte litar på mig i fortsättningen, att hon bara förknippar mig med obehag nu, och det är det värsta av allt. Hela situationen var så hemsk så jag bröt ihop fullständigt och blev rejält osams med både mamma, pappa och U. Utöver detta hade jag och U vårt eget gräl och situationen med SS och jag bara orkade inte mer. Det blev för mycket på en gång och jag känner mig fullständigt dränerad nu, bara rasar ihop av allt.

Efter det hemska besöket hos mina föräldrar åkte jag och U till både Stalands och Ikea, men vi gjorde det utan lust, utan glädje, vi gick där och släpade benen efter oss och det blev ingenting gjort alls. Kvällen var likadan, hårda ord och sorg, ensamhet och tystnad. Dagar som de här är de värsta av alla.