2010-02-25

Upp och ner
Träningen var enormt jobbig igår. Jag var totalt stum i benen vid flera tillfällen och att jag ens klarade mig igenom passet är nästan otroligt. I kväll är det body pump och sedan är det i alla fall vila till på måndag.

U hade bilen till kontoret igår och han hämtade upp mig efter träningen, skönt! Jag hade en riktig urladdning på kvällen, bara öste ur mig allting om min stress inför det här med barn eller inte barn, och över att jag inte vet hur jag ska göra med jobbet och allt vad det är. Jag frågade U hur han vet att han vill ha barn och vad det egentligen är han vill ha. Han svarade att han tycker det är en otrolig sak att få vara med och forma en annan människa och få se den personen växa upp till en egen person. Det är något han vill uppleva. Han är också så klarsynt så han konstaterade att det jag ser när jag tänker på barn är en himla massa dörrar som stängs. Jag ser tusen saker som jag inte längre kan göra, tusen hinder på vägen. Jag väntar fortfarande på att moderskänslorna ska infinna sig och börjar nästan undra om det är fel på mig som aldrig verkar komma dit...

U älskar att resa, men jag tror inte att han är lika passionerad för det som jag - jag tänker på det ständigt, längtar konstant bort och vill uppleva allt och lite till. Han har haft jobb tidigare som har inneburit en massa resor över hela världen, så han har liksom fått sitt lystmäte redan tidigare, medan jag å andra sidan känner att jag bara har börjat. Det är först under de senaste åren som jag har haft möjligheten att göra allt det jag vill, och följdaktligen upplever jag nu att jag har nästan allting kvar fortfarande. Det stressar mig - ska det här bli allt? Ska det inte bli mer än så?

Sedan är det jobbet som jag velar med. Hade jag vetat redan nu att nej, jag kommer inte att få barn, det finns inga planer på det, punkt - då hade jag utan tvekan planerat in en rejäl långresa varje år, och jag hade utan tvekan sökt nytt jobb nu direkt. Nu tänker jag lite längre. Jag är 37 år, jag är kvinna, jag ska gifta mig i år. Hur lätt är det för mig att få nytt jobb nu? Kanske är det inga problem, men det kan lika väl vara så att arbetsgivare tänker "aha, hon är så gammal och nygift, det är bara en tidsfråga innan hon ska börja skaffa barn och vara mammaledig och vara hemma med sjuka barn, henne kommer vi inte ha nytta av förrän om fem år". Likafullt kan det också vara så att om vi ska ha barn så är det bättre för mig att stanna kvar på mitt nuvarande jobb - det ser bättre ut för arbetsgivaren och det kanske också underlättar för mig själv. Jag vet inte. Jättesvårt är bara förnamnet.

U undrar om jag går igenom en för tidig 40-årskris nu. Jag vet inte, kan det vara så? Eller är det snarare en identitetskris kanske? Det känns som att jag ifrågasätter det mesta i livet nu. Boendet är på plats i alla fall - nu är det bara resten kvar...