2010-02-17

Något meningsfullt
Jag har halkat ner i en riktigt djup svacka när det gäller jobbet. Det har varit på gång ett tag nu, men nu är jag så långt ner i mörkret så jag knappt ens vill gå till jobbet. Jag har förvisso möjlighet att jobba hemifrån, och gör det ibland, men det är tyvärr inte alltid lika effektivt och det är också nödvändigt att vara på plats och ha den dagliga kontakten med kollegorna. Men ändå.

Jag ska absolut inte säga att jag vantrivs. Det gör jag inte. Jag är fullt medveten om hur ett riktigt jävligt jobb kan vara, tro mig, jag har varit där också och då mådde jag så dåligt så jag knappt tog mig ur sängen på morgnarna. Idag har jag en väldigt bra chef, troligen faktiskt en riktig toppnotering på den fronten. Jag har utmärkta kollegor som jag trivs bra ihop med, jag jobbar i ett framstående företag i en dynamisk och händelserik bransch. Vi sitter i lokaler mitt i stan, vilket passar mig perfekt, jag arbetar med de uppgifter jag är intresserad av och har en ändå helt OK lön.

Och trots det så håller det inte nu.

Det jag saknar är meningen. Varför gör jag det jag gör? Vad är det som gör mitt jobb viktigt för någon? Vilken skillnad gör jag i någons liv? Vad spelar mitt jobb för roll i längden? Alla sådana frågor snurrar runt i mitt huvud och kör mig raka vägen nerför den destruktiva spiralen. Jag vill så mycket mer än det här. Branschen må vara supercool i många människors ögon, men i mina ögon är den ointressant. Om jag fick jobba med frågor som rörde inredning, mode, resor, friskvård, musik, kultur i någon form - något av de områden som faktiskt intresserar mig på riktigt och inte bara på en professionell nivå, då tror jag att min vardag skulle vara helt annorlunda.

Jag vill ha allt, förstås. Jag vill ha ett jobb som inspirerar, stimulerar och utmanar på ett positivt sätt. Jag vill ha glädje och intresse och lust för det jag gör. Jag vill möta människor och gärna djur också i mitt arbete. Jag vill göra skillnad, jag vill göra något som är viktigt på det enda rätta sättet, det som ärligt talat inte har någonting alls med pengar att göra. Jag åt lunch med U idag och satt hela lunchen igenom och kände mig nästan gråtfärdig över hela situationen. Det är som att ingenting alls är roligt nu. Eller, det är inte sant. Min fritid är bra. Vi har äntligen kommit på plats i vår underbara lägenhet, jag har träningen som jag älskar, jag ska börja läsa spanska snart, vi ska renovera och inreda och snart på allvar komma igång med planeringen av vårt bröllop och våra kommande resor. Jag har massor att glädjas åt och jag är medveten om det, och ändå är jag så långt ner under ytan nu så jag knappt kan hålla mig flytande. Jag vet inte varför jag hamnar där med jämna mellanrum. Kanske är det vädret, den här eviga långa vintern som aldrig tycks ta slut. Kanske är det att jag just nu inte har några arbetsuppgifter som sticker ut, utan det är bara en enda lång rad av rutiner för tillfället.

Jag är medveten om att jag är en person som tröttnar fort och har kort tålamod. Jag vill att allt ska hända på en gång och jag avskyr att behöva vänta, särskilt när det är sånt som är bortom min egen kontroll. Just nu tror jag bara att jag skulle behöva en timeout. Vi har haft en slitig vinter. Mycket jobb både privat och på arbetet. Vi skulle nog båda behöva resa bort, om så bara för ett par dagar. Byta miljö och göra något nytt, tänka på något annat. Se en annan miljö än vardagen.

Och jag behöver lära mig att "plocka upp mig själv" när jag hamnar i de här mörka hålen. Det är alltid det svåraste, att komma tillbaka igen. Det tar alltid tid.