2010-02-15

På plats!
Vilken helg vi har haft! Fredagen innebar packning, packning, packning till sent på kvällen. På lördagen var det upp tidigt som tusan som gällde, hämta flyttbil, lämna katterna hos AP, och sedan var det flyttlass hela dagen som gällde. De två första vändorna hade vi hjälp av U's bröder och några vänner till honom men det sista lasset var vi ensamma och då tog det tid vill jag lova! Jösses som vi slet och kämpade! Vi har så mycket prylar så man tror knappt det är sant och det kändes verkligen som att det aldrig skulle ta slut på kartonger och möbler. Att vi har på tok för mycket saker visste jag redan, men nu när vi flyttade blev det extra tydligt. Vi har fortfarande lite småsaker kvar i lägenheten i Danderyd, gardiner, tavlor och sånt, men det hämtar vi i helgen när vi är där och flyttstädar.

Och... faktiskt så känns den nya lägenheten alldeles, alldeles underbar! Jag är så innerligt glad att bo där så jag vill knappt lämna hemmet känns det som. Jag längtar faktiskt hem och så har jag knappast känt på hela tiden som jag har bott i U's lägenhet i Danderyd, trots att den var så billig och så. Men ändå. Nu bor vi i ett ljust, luftigt hem som känns rymligt och ja, liksom rofyllt. Det är tyst och lugnt och vackert och uppriktigt sagt, jag älskar alltihop, lägenheten, planlösningen, området, de stora fönstren som släpper in massor med ljus, allt! Det känns redan efter bara någon dag att här kommer vi att trivas, det här kommer att vara vårt hem på riktigt.

Katterna verkar trivas bra också - de är rätt så uppspelta men inte rädda utan springer runt och utforskar och klättrar på kartonger och i skåp. De har lite lätt börjat utforska trapphuset också och jag tror faktiskt att det kommer att gå bra med dem här. Lägenheten är klart större än den förra och det finns också massor att titta på utanför huset. Visst hade det funnits en tjusning med att bo direkt vid vattnet, men å andra sidan ser vi mer liv så här när vi har andra hus som utsikt i första hand. Vi har sjöglimt åt tre håll, men som sagt vi ser mest av våra grannar åt alla håll och det är faktiskt inte så dumt det heller.

Något annat jag gillar är människorna som bor här. Det är folk i vår egen ålder, och ja, det är väldigt homogent - par i åldern 30-45 år med eller utan barn, framgångsrika, stilsäkra och välbeställda. Det är inte direkt ett fattigt område vi har kommit till och jag känner mig lite som katten bland hermelinerna, men jag kan nog vänja mig! Folk hälsar välkomna, de hälsar och ler och säger att här kommer ni att trivas. Det är så det ska vara!

Alla hjärtans dag firade vi med lunch på Papas Deli som ligger i kvarteret. Vi lyssnade på loungemusik, beundrade den abstrakta konsten som täckte väggarna och njöt av god latte och goda sallader - U's med salami och min med rostad kanderad mandel, chèvre och honung. Det här är ett liv jag kan vänja mig vid!