2010-02-24

Stress
Något av det mest stressande i mitt liv är det här med barn. Jag ska vara ärlig: jag är 37 år och jag känner mig varken mer redo eller längtar mer efter barn idag än jag gjorde när jag var, säg 22. Och det stressar mig som tusan. Nu är jag i den åldern när fler och fler i bekantskapskretsen börjar få barn. I stort sett alla mina vänner förutom de tre-fyra allra närmaste har barn idag. Min syster, som är fyra år yngre än mig, har barn, liksom alla hennes jämnåriga vänner. Men inte jag.

Nu när jag är så här gammal - och U är ju hela nio år äldre än mig dessutom - så börjar jag mer och mer försöka tvinga fram en barnlängtan hos mig själv. Jag försöker intala mig att visst vore det roligt att ha barn, samtidigt som jag inte på något villkor kan se mig själv i en mammaroll. Jag??! Hur tänker ni nu?

Jag önskar innerligt att jag hade tio år till mig att bara leva livet med U, resa, uppleva världen och allt det vi drömmer om att göra tillsammans, så mycket större än en sandlåda med andra småbarn och deras föräldrar. Det är inte det jag drömmer om, hur mycket jag än önskar att jag kände så. Det absolut värsta jag vet är när folk kommer till mig och påpekar hur gammal jag är och hur mycket fertiliteten sjunker för varje år ju äldre man blir och att den biologiska klockan minsann tickar och bla, bla, bla... Ja tack så mycket, den verkligheten är jag redan mer än medveten om och tack så mycket, jag är redan nog stressad så det räcker och blir över av min brist på barnlängtan.

U vill ha barn, säger han, även om han aldrig försöker tvinga mig eller rent ut säga "nu gör vi det". Han ser det som ett fantastiskt äventyr att uppleva, och säkert kan han ha rätt i det. Själv är jag mest livrädd. Jag är orolig att barn kommer att bli ett hinder för alla mina drömmar, att jag kommer att känna mig fången och instängd i föräldraskapet. Den tanken skrämmer mig, frihetsjunkien, något enormt.

Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli "redo" för att få barn. Planen vi har nu är i alla fall att vänta till efter Galapagos med att försöka, och om barnet - eller barnen - sedan behagar komma eller inte, ja det blir som det blir. Får jag barn skulle jag tro att jag blir mer än lycklig av det. Får jag inte barn tror jag inte att jag är dömd till evig olycka för det. Många säger "börja i tid för det kan ta lång tid innan det händer något". Ja, det vet jag om. Men jag vet också om många, många - i princip alla jag känner, faktiskt - som har blivit gravida mer eller mindre omgående. Många av dem har också mått väldigt dåligt under graviditeten, och deras eniga råd är att inte försöka förrän vi verkligen är redo att bli gravida på riktigt. EH varnade mig nästan: har du något du ska göra som du ser fram emot så bli för allt i världen inte gravid innan dess. Hon borde veta - hon var så dålig att hon blev inlagd med dropp i fyra veckor under den första tiden av sin graviditet. Ingen höjdare, precis.

Ja, barn är vansinnigt läskigt. Förmodligen det mest skrämmande jag kommer att uppleva i livet. Jag vet inte om jag kommer att få barn, och jag vet inte om jag kommer att bli någon perfekt förälder. Men om det händer så lovar jag i alla fall att göra mitt bästa.