2008-07-23

Man kan inte välja allt
Det finns personer man kan välja att ha i sin närhet, som sina vänner, och vissa man får på köpet. De ingår i paketet, så att säga. Exempel på det är pojkvännens familj och vänner.

UP's familj är på det hela taget helt OK. De kusiner jag har träffat är trevliga, hans bröder och deras familjer är trevliga och lättsamma. UP's mamma är trevlig om än ibland lite för formell och fin och "överklassig" för min smak. Men det är ju så hon har blivit uppfostrad så jag antar att hon inte kan hjälpa det ändå.

Även UP's vänner tycker jag bra om i de flesta fall. Många av dem är ju mina vänner också, även om jag känner att de mer och mer är på väg att bli vänner till UP i första hand. Det är sånt som kommer av att han är den som åker på resor med dem medan jag är hemma och jobbar.

UP har vissa vänner som jag genuint tycker bra om, jag känner att de har mer än yta och jag kan föra verkliga samtal mellan dem. Vi förstår varandra. Sedan finns det andra som jag helt enkelt inte klarar av lika bra. LJ och JSk är två av dem och eftersom de sågs och umgicks i Lysekil i förra veckan så har de nu blivit vänner och börjat umgås. De var ute och partajade ihop med TF igår och jag tror att UP egentligen gärna hade velat vara med dem. Nu hade vi i stället bokat in att bjuda BP och MNP på middag så vi fick hålla oss hemma. Men både LJ, JSk och TF skickade lägesrapporter via sms under kvällens lopp och jag insåg att de redan har utvecklat nya interna skämt, så där som det alltid blir med Lysekilsgänget. De har redan planer på vad de ska göra ihop och fester de ska ordna, utekvällar och jag vet inte allt. UP är med dem men jag pratar inte samma språk, jag hänger inte med i skämten och jag känner mig ofelbart utanför och distanserad från dem. De ska träffas hela dagen och kvällen även idag och då ska UP förstås vara med. Och jag känner mig som en riktig häxa för att jag inte är glad över det, över att han går åt deras håll och att jag inte klarar att följa honom dit.

Jag känner att jag försöker och försöker förklara för UP exakt vad det är i alla hans egna aktiviteter som jag har svårt för, men det känns aldrig som att det riktigt går fram. Varje gång jag pratar om det får jag ett svar som gör att jag känner mig ungefär en millimeter lång och lika korkad och elak som en... ja, vad vet jag, som bara en riktig idiot kan göra. Jag är inte ute efter att förändra eller förbjuda, jag vill bara bli förstådd. Och så länge som UP inte förstår mig så kommer ingenting att bli annorlunda.

Jag vet att UP bara vill väl. Jag vet att han vill umgås med sina vänner, han vill göra roliga saker och han vill umgås med mig. Ibland undrar jag bara om han är redo att leva som man ändå måste göra när man är i ett par. Att allt inte kan vara som när man är singel. Ibland känns det som att UP klarar sig precis lika bra utan mig och det gör att jag distanserar mig själv från honom. Det gör att jag stänger av känslorna, att jag stänger hjärtat och inte vågar älska så mycket som jag egentligen vill göra. Jag tror inte att kärleken någonsin blir enkel.