2008-07-16

Imperfekt
När jag var liten var jag den duktiga flickan. Jag var den som tyckte det var roligt i skolan, den som gjorde läxorna, fick alla rätt på proven och högsta betyg i alla ämnen. När jag gick i fjärde klass blev jag erbjuden att flytta upp till femte klass eftersom jag låg så långt före resten av klassen men jag tackade nej.

Förutom skolan tränade jag ridning och gymnastik, jag var med i scouterna, spelade piano och var med i tre olika körer. Jag var duktig och för varje gång jag var duktig fick jag beröm och uppskattning för mina prestationer. När jag inte var lika duktig uteblev berömmet förstås. Då fick jag i stället veta att folk var besvikna på mig, att jag inte var bra nog och inte räckte till annat än när jag var just den bästa.

Nu är jag inte bäst längre. Jag är så långt från perfekt som någon människa kan bli. Jag har massor av nackdelar och dåliga sidor och jag har nog mer och mer börjat leva i tron att om jag inte är bäst så kan jag inte heller vara älskad.

Jag pratade med PH om om det här idag och hon gav mig en insikt som jag egentligen har vetat om länge - att det är som att jag inte vågar vara lycklig när jag är i ett förhållande. Jag ser samma beteende hos mig själv nu som jag gjorde med R, att ju längre relationen gick desto mer olycklig och osäker blev jag. Nu är jag med UP, som älskar mig konstigt nog precis för den jag är med alla fel och brister, och jag varken kan eller vågar tro på att det är på riktigt. Det är som att jag inte kan förstå att någon människa kan älska mig när jag inte ens kan älska mig själv. Med allt dåligt jag ser hos mig själv kan jag inte föreställa mig att UP ska kunna se något annat, något finare och mer värdefullt. Jag lever i tron att om jag inte kan älska mig själv kan han inte göra det, eller någon annan heller för den delen.

Jag antar att det är det här som är orsaken till allting. Jag antar att ju mer jag ger av mig själv i en relation, desto mer öppnar jag upp mig för allt negativt jag bär inom mig. Det ger i sin tur en rädsla för att bli lämnad, och det måste ju hända eftersom UP snart kommer att se mig som lika hemsk som jag gör själv. Alltså är det min egen syn på mig själv som jag måste ändra. Det handlar egentligen inte alls om vare sig UP eller någon annan. Det handlar om mig och min förmåga att älska mig själv.