2008-07-17

Ambivalent
PH övertalade mig att ringa till UP igår så jag gjorde det. Han svarade direkt och han lät glad att höra från mig. Det kändes bra så länge jag höll samtalet på min sida av världen, berättade om min vecka och hur jag hade det. Däremot ville jag inte veta något om UP och gänget i Lysekil. Jag hörde de andra prata och skratta i bakgrunden och jag anar att UP har det mer än bra nu när han är där. Att han verkligen njuter av livet till fullo tillsammans med sina vänner, att han skrattar mycket, att han kopplar av och bara är och egentligen inte saknar någonting.

UP sa när jag ringde att han hade trott att jag inte ville att vi skulle ha kontakt när han var borta så han hade bara skickat det där enda smset på måndagkvällen och sedan inte hört av sig mer. Nu ringde jag men jag vet inte om UP kommer att höra av sig fler gånger till mig för det. Det är nästan så att jag inte väntar mig det, för jag tror helt enkelt inte att han tänker särskilt mycket på mig nu. Kanske att han gjorde det i måndags när de precis hade kommit dit, men sedan på tisdagen kom ju även tjejerna ner och efter det brukar det ju vara fullt party och inte en lugn sekund över. Jag har träffat dem tillräckligt mycket för att förstå det.

UP pratade om att han har räknat med att han ska komma och hämta mig hos C och Ø på fredagkvällen. Jag är velig till det. Vi har knappt haft kontakt på hela tiden han har varit borta och jag har gått omkring med en olustkänsla hela tiden som UP har varit borta, just för att jag vet vilka han är borta med och vad de brukar göra, vilken typ av relation de har till varandra. För mig är det inte alls självklart att jag ska stå där med öppna armar på fredag kväll och bara tycka att allt är precis som vanligt. Jag är långt ifrån säker på hur jag kommer att känna för UP när vi väl ses igen, och orsaken till det är att UP helt medvetet har valt att genomföra något som jag gång på gång har talat om att jag verkligen mår dåligt av. Han har vetat det mycket väl och ändå bara gjort det. Det finns inget oss-tänk i det. Det här handlar bara om honom.

I förra veckan hamnade vi i ett gräl om de här förbaskade resorna igen. UP vill helst inte att jag ska åka till New York utan honom, eftersom det är något vi har pratat om att göra ihop. Men jag kan inte hitta ett enda skäl till att inte genomföra det mot hans vilja, precis som han genomför både Lysekil och Kroatien trots att han vet precis hur jag känner för det.

Med allt det här bagaget överväger jag allvarligt att säga till UP att jag faktiskt inte vill träffa honom på fredag. Att jag ska gå på festen och se till att ha roligt där och att han kan åka hem till sig själv, eller göra något annat vad han nu känner för. Jag är helt enkelt inte beredd att åter igen bara stå här och vänta på att han ska komma tillbaka och tro att allt ska vara som vanligt direkt när han kommer tillbaka från ännu en resa. Det funkar inte så.

Det bästa igår var att jag bjöd mamma och C på middag hemma. Vi satt på balkongen och det var en skön kväll. När de hade åkt fixade jag lite hemma, putsade och sorterade mina smycken, gick ut med katterna och hade det skönt. Och telefonen var tyst förstås - UP hörde som väntat inte av sig. Han har annat för sig nu.

Jag önskar att han kunde förstå det här. Jag känner mig så sviken av honom, av hela situationen. Det är så mycket mer i det här än bara en simpel resa. Det handlar om helheten.