2008-07-21

Hitta tillbaka
UP kom tillbaka från Lysekil i fredags. Han ville komma och hämta mig hos C på kvällen och i sista minuten bestämde jag mig för att gå med på det. När vi träffades var jag dels glad att se honom, men samtidigt vällde vreden upp i mig. Jag blev så arg över att jag har gått runt och mått så dåligt för UP's skull i flera dagar, medan han har varit ute och roat sig.

UP bedyrade gång på gång hur mycket han saknat och tänkt på mig, men det tog ändå en stund innan jag riktigt kunde ta in det. Först var jag tvungen att fråga hur tusan han tänkte - han vet mycket väl hur dåligt jag mår över Kroatien-resan och i stället för att inse att han kanske borde finnas lite mer hos mig då så bokar han in en resa till. För mig finns inget oss eller TU i det - det är för mig helt själviskt och handlar enbart om UP, inget annat. Jag åt lunch med PH på fredagen och hon sa att hennes pojkvän tyckte jag borde ställa ultimatum. Det tänker jag inte göra för jag tror inte det leder till något bra, men jag önskar bara att UP kunde tänka sig för lite mer.

Vi hamnade i ett ordentligt gräl både fredag kväll och lördag förmiddag, men sedan ägnade sedan resten av helgen åt att hitta tillbaka till varandra igen. För mig kändes det som att UP hade varit 70 000 mil bort, men han sa att han inte alls hade känt så. För mig kändes det som att UP hade drivit igenom att åka iväg mot min vilja, för att han ville komma bort från mig. Åter igen sa UP att jag hade fel - han ville i första hand komma bort från jobbet, som inte känns bra nu. Han ville byta miljö och tänka på annat.

Våra gräl och diskussioner slutade med att jag sa till UP att i fortsättningen ska jag göra mitt bästa för att inte bry mig alls. Jag ska inte be om något, inte ställa några krav, försöka att bli så likgiltig som möjligt inför hans olika egna aktiviteter. Jag sa till UP att han måste ju absolut bjuda in till återträffsmiddag i augusti med Lysekilsgänget. Titta på kort och ta pussbilder, som de ju alltid gör och som jag avskyr. Jag sa till honom att han kan väl föreslå att de åker iväg tillsammans igen, till hösten någon gång. Fast det gör ont i mig så vill jag ändå markera att jag inte till något pris vill sätta UP i bur, eller hindra honom från någonting egentligen. Jag uppmuntrade honom att gå ut och dansa på Vickan i kväll. Ta med vännerna och gå dit och dansa med ÅG, som han har sådan connection med på dansgolvet. Göra vad han vill bara. Jag ska inte säga något, inte bry mig. Innerst inne vet jag att det inte är hållbart. Jag kommer att krossa mig själv om jag fortsätter med det här, och UP tar mig på orden. Det är en omöjlig situation i längden. Men jag kan hålla masken. Det har jag tränat på i 35 år.

Kanske var UP's syfte med resan inte så illa som jag trott, men jag tror ändå att det vore nyttigt för UP att vara i min situation ibland. Att han är den som går hemma och saknar mig och undrar vad jag gör, medan jag är borta och roar mig med andra. Don't judge a man until you have walked a mile in his shoes.

Resten av helgen har i alla fall varit bra. Vi har haft picknick på Långholmen, planerat semestern och ätit middag med UP's mamma. Stockholm är öde nu. Inte en enda av mina vänner är hemma i stan så jag har inte så många att ringa till eller att träffa. Några av UP's kompisar är däremot hemma och jag kunde för mitt liv inte förstå att UP kunde nöja sig med att bara umgås med mig då, när han har andra han kan träffa också. Men jag antar att han inte kommer att hålla sig hemma länge till. Det är inte hans stil, och det vet vi ju båda.