2007-05-21

Nästan som singelhelg igen
Den gångna helgen har varit den lugnaste på evigheter. Det har varit riktigt skönt faktiskt. Jag har fått mycket gjort hemma, sluppit stressa för att hinna med allt och dessutom hunnit tillbringa mycket tid med katterna. Jag har inte haft en tanke på att gå ut utan varit helt och fullt nöjd med att vara hemma på kvällarna.

Fredagen var en riktigt tråkig dag på jobbet. Jag tappade motivationen helt och fick knappt något gjort trots att jag verkligen hade behövt vara effektiv. Efter jobbet tog jag ännu en fruktlös runda på stan för att hitta festklänning men kom hem tomhänt även den här gången. Hur svårt kan det vara att hitta en klänning? Jag förstår det inte! De fina klänningar jag hittar - som inte är så korta så att de nästan ser ut som en blus - är antingen svarta eller vita och knappast lämpliga att bära på ett bröllop. Det börjar bli både frustrerande och irriterande.

Jag hade ätit en alldeles för liten lunch så lagom till att jag kom in till stan blev jag vrålhungrig. Jag tänkte ta något snabbt att äta men varenda ställe var fullt av folk så det slutade med att jag proppade i mig två chokladbitar för att inte svimma av blodsockerfall. Sedan åkte jag hem och åt en riktigt onyttig middag och en jätteportion glass på det.

På lördagen tog jag en fika med PH på eftermiddagen men annars höll jag mig hemma. Fixade och städade och donade lite och köpte nya krukväxter vilket behövdes - mina gamla ser för hemska ut. Egentligen borde jag kasta ut dem allihop men så länge de lever har jag inte hjärta att göra det. Den husliga genen har helt klart hoppat över mig...

Söndagen blev en riktigt fin dag. Soligt och varmt och jag bestämde mig för att ge mig ut och springa. Det var precis lika hemskt som jag hade anat.... Fruktansvärt jobbigt och tungt och jag orkade ingenting, kändes det som. Fick nästan kramp i vaderna i uppförsbackarna och jag gick nog halva tiden tror jag. Jag svettades som en galning och var alldeles röd i ansiktet eftersom jag blev så varm. Folk som mötte mig måste ha trott att jag hade sprungit flera mil så slut som jag såg ut att vara.

Det är konstigt - jag som ändå tränar mycket spinning vilket är utmärkt som konditionsträning. Jag kan utan problem orka ett pass på 55 eller till och med 90 minuter. Men däremot tar det nästan död på mig att springa i 15 minuter. Ärligt talat så hade jag nog orkat springa längre på lite mer plant underlag, asfalt kanske. Detta att springa i kuperat skogslandskap var verkligen inte min grej. Men trots det är jag ändå nöjd med att jag tog mig ut. Jag kom i alla fall iväg. Det kommer att dröja innan jag känner mig redo för att springa med UP, men jag kommer i alla fall inte att ge mig riktigt än. Jag ska definitivt springa igen. Det här blir sommarens utmaning för mig - att träna upp konditionen även i den här träningsformen.

Sent på eftermiddagen kom ett sms från UP. Han var nästan hemma och undrade om han kunde komma förbi. Det fick han förstås. Vi åt middag på min balkong och åkte sedan hem till UP för att sova där. Jag vet inte vem av oss som var gladast över att ses igen. Det är konstigt för de senaste dagarna hade jag nästan slutat sakna honom. Det var som att jag vande mig vid att han var borta, att det blev ett normalläge. Men nu när UP är tillbaka är det som att jag aldrig vill släppa taget om honom igen.