2011-05-31

En orolig själ
Det är jag: en orolig själ. Jag har det efter mamma, hon är likadan, fast hon är betydligt värre än jag - mamma oroar sig ständigt över allt och inget, och finns det inget att oroa sig för så hittar hon något. Jag vill verkligen inte vara sådan, att gå genom livet och ständigt vara rädd, men jag märker att jag har samma tendenser. Fast min rädsla gäller alltid min hälsa. Jag är rädd att drabbas av bröstcancer, som vi har i släkten. BP nämnde något om att jag borde kolla upp en leverfläck som jag har på vänster arm, och direkt blev jag rädd att jag kanske har hudcancer, bara för att han sa det.

Varje dag oroar jag mig för mina tänder, nu sedan jag för ett år sedan spenderade en förmögenhet på att äntligen få ett vackert leende, det jag har önskat mig i alla år. Nu har jag det, och varje dag går jag och granskar minat tänder i detalj för att se om de sitter på plats, om det är något som har gått sönder eller vad det kan vara. I morse upptäckte jag att en liten, liten flisa har gått bort från min ena framtand, och direkt kommer skräcken för att fasaderna ska gå sönder, trots att de enligt allt vad jag har hört i princip ska vara ännu starkare än mina naturliga tänder till och med. Och ändå oroar jag mig hela tiden. Jag är rädd att de ska gå sönder, rädd att de ska lossna, rädd att det ska bli problem och komplikationer. Ständigt denna oro, trots att jag ju nu äntligen har det jag alltid har önskat. Men det är som att det inte räcker för mig. Jag fortsätter oroa mig sönder och samman, och det drar så mycket energi så jag knappt orkar med mig själv stundtals.

Nu har jag mailat min tandläkare för att påpeka att min fasad är trasig så jag får se vad hon svarar. Eftersom det är en så liten bit som har gått bort så antar jag att det nog inte kommer behöva åtgärdas, men eftersom jag har två års garanti på fasaderna så vill jag ändå tala om att det har hänt. Och jag oroar mig... om det här har hänt nu, vad ska då komma längre fram? Det är skrämmande att inse att jag faktiskt börjar bli äldre nu - jag är 38 år och min kropp är inte lika hållbar som den var för femton år sedan. Det är verkligheten.

Jag ringde PR nu på morgonen och hon berättade att hon redan har börjat söka nya jobb igen. Det är för rörigt på hennes nya jobb och hon rekommenderar mig inte längre att söka mig dit, tvärtom. Jag har ju själv kommit till samma insikt, jag vill inte gå dit, men jag vill däremot innerligt bort härifrån. Vissa dagar slår företaget rekord i mansgrisighet, som igår när vår store vd från Schweiz var här på besök. Hans kommentarer var extrema och gick verkligen inte hem hos mig - tvärtom, och jag är besviken över att ingen av cheferna heller vågar stå upp emot honom och säga ifrån.

Träningen igår gick sådär. Jag kände mig inte i toppform utan fick kämpa passet igenom och det var nästan mer jobbigt än roligt. I kväll blir det styrketräning, är det meningen, och jag har halvstor lust att gå dit, men jag ska. Jag funderar på att köra styrkepasset i mina ordentliga stödstrumpor idag och se hur det känns. Mina åderbråck blir bara värre och det kanske har något att göra med att jag lyfter tungt nu - jag vet inte men jag ska prova i alla fall. Som tur är har vi kort arbetsvecka nu, halv dag i morgon när jag ska jobba hemifrån och på fredag har jag semester - skönt!