2011-03-14

Vad framtiden bär med sig
PR har varit hos sin kanske nya pojkvän i Düsseldorf under veckan. Jag har hållit tummarna för henne - han har varit och hälsat på henne här i Stockholm och då gick allt bra, framtiden verkade positiv. Men nu hörde hon av sig och lät inte glad och jag fick dåliga vibbar av hennes ton. Senare på kvällen skrev hon att han har talat om att det inte känns helt bra, det blir ingen fortsättning för dem. Hon är ledsen och dumpad igen och jag sörjer för hennes skull. En så underbar tjej som hon är och så blir det bara fel gång på gång. Jag har själv varit där och vet så väl hur det känns och jag vet också att det inte går att säga eller göra rätt saker för henne. Jag kan bara övertyga henne om det självklara och det är att det som händer PR inte beror på henne. Det är inte hennes fel. Men det är svårt, det vet jag så väl.

Den här veckan ska jag enligt kroppens schema få min mens, om jag inte har blivit gravid vill säga. Jag tror inte jag är gravid - det känns inte så. För det borde väl kännas annorlunda på något sätt? Eller händer det bara? Jag har aldrig varit så där helt regelbunden i kroppen, så jag vet inte exakt när det borde vara dags, men det lär väl märkas.

Tyvärr har vi stött på ett problem, jag och U. Nu när jag inte längre äter p-piller borde min sexlust komma igen med full kraft, för så brukar det vara. Men den här gången har det varit annorlunda. Nu när det är fokus på att bli gravid känns det mer som en plikt, något som bara ska göras. Inget lust- eller glädjebetonat längre utan bara få det gjort, liksom. Jag sörjer över det för det är inte så här det har varit mellan oss förut. Det måste finnas ett sätt att tänka annorlunda, att känna mer, men jag har svårt att slappna av och vet inte hur jag ska göra just nu. Men det kanske blir bättre. Det måste det bli, på något sätt.