2007-06-14

Världens värsta dag
Igår hade jag den värsta dag jag någonsin har haft på ett jobb. Jag har fått massor av klagomål och kritik som kommit "bakvägen", folk som har snackat bakom min rygg men inte vågat framföra det de har att säga direkt till mig utan bara till min chef. Är det något som får mig att tappa all respekt och allt förtroende för en person så är det ett sådant beteende. Min chef har dessutom gått och hållit inne med dessa klagomål i flera månader och passar lämpligt nog på att framföra dem nu när jag tar upp frågan om huruvida utökat ansvar på jobbet inte borde innebära högre lön. Det är så fegt så jag saknar ord.

Som jag känner mig nu så finns det ingenting som kan motivera mig till att vilja ta mig an de nya arbetsuppgifterna, till att vilja ställa upp för det här företaget ens aldrig så lite. Jag kommer i stället att lägga all min kraft och allt mitt fokus på att komma härifrån så fort som möjligt. Söka och söka jobb tills jag med glädje kan gå in till chefen och säga att nu drar jag.

Det jag har insett till fullo är att det här är en företagskultur som bygger på back-stabbing. Utökat ansvar och arbetsglädje uppmuntras inte utan man förväntas bara vara lojal och ställa upp för företaget. Någon motivation eller uppmuntran behövs inte, tvärtom är det helt OK att snacka skit bakom ryggen på andra, och det är säljavdelningen och cheferna som gör det mest och bäst. En sådan företagskultur vill jag inte på några villkor vara en del av.

Idag åker vi med hela kontoret till Italien i fyra dagar. Normalt borde jag ha sett fram emot en sådan resa. Nu fasar jag bara för den och önskar att tiden ska gå fort. Jag vill inte tillbringa en sekund mer än jag måste med de här människorna.