2006-06-19

Att släppa taget
Igår pratade jag med M i telefon och jag kunde inte låta bli att ta upp JT och T och hur otroligt besviken jag är på dem. Som att vänskapen inte betydde något alls. Jag är besviken, ledsen och sårad över hur lättvindigt de båda bara kunde släppa allting och gå från de nära, underbara vänner de var till att bli mer eller mindre ytliga bekanta, två människor som jag inte längre har något att säga till. Vi är inte ovänner men inte vänner heller. Numera känns det bara obekvämt när vi möts, och jag vet att våra tillfällen att ses kommer att bli färre och färre. Vi kommer att glida ifrån varandra och till slut blir de kanske bara två ansikten i mängden, två människor som det mest bara känns konstigt att se, minnen som gör ont. I fredags när vi möttes på Gerdas blev jag inte glad att se dem utan bara ledsen. Det kändes bara tomt och konstigt. Det var ju vi fyra, a match made in heaven - och så försvann det bara, lika fort som det hade kommit.

Jag har funderat på att höra av mig till dem och föreslå att vi ses på en fika, men jag vet att det är något jag aldrig kommer att göra i verkligheten. Jag antar att det jag hoppas på är att det ska gå att få tillbaka det vi hade förut, men jag är realist; jag vet att det inte kommer att hända. Jag är övertygad om att deras tankar om oss inte alls går i samma banor som våra tankar om dem. T har så mycket att göra så han har nog inte tid att tänka alls. Vad JT känner och tänker, det vet jag inte. Han är på jakt efter en flickvän så för hans del är det kanske bara bra att vi är ur vägen, att vi inte stör.

Jag hoppas att jag inte kommer att bli bitter över det här. Jag vet att vänskapen sannolikt aldrig skulle kunna bli densamma med dem. Det förtroende som fanns är borta, det är förstört, det kommer inte tillbaka. Det är så med förtroende, det är inte något man bara får utan man måste visa att man är värd det. Och har det en gång raserats eller fått sig en törn så blir det aldrig detsamma igen.

Jag antar att det är som M sa till mig, att jag helt enkelt behöver få ett avslut med dem. Att jag bara måste acceptera att de aldrig värdesatte det vi hade lika högt som jag gjorde. Kanske tycker de att de har tillräckligt många vänner. Kanske är de inte ute efter fler tjejkompisar. Kanske insåg de att vi inte var girlfriend material och då tappade de intresset helt. Då var vi inte mycket värda.

Jag måste få ett avslut på det här. Någon förändring bara. Som det är nu känns det helt fel, obekvämt, jobbigt, svårt att hantera. Jag blir inte längre glad över att träffa dem, tvärtom, de gör mig bara ledsen, för att jag inte riktigt förstår vad som gick fel, och för att kunna gå vidare och släppa taget måste jag ha förståelse.

Jag måste acceptera att det finns frågor jag aldrig kommer att få svar på. Jag som vill veta allt, jag som vill förstå allt - jag måste lära mig leva med ovetskap. Jag måste lära mig att släppa taget och gå.