2010-11-01

Vintertid
Nu är det vintertid igen, jag ska vänja mig vid att skriva november i stället för oktober, och vi har haft ännu en helg som har försvunnit i expressfart. Hur går det till?? Hur kan veckodagarna vara långa som år och helgerna försvinna bara man blinkar?

Helgen har varit lugn för min del. Jag har varit trött, trött, trött och mest av alla bara längtat efter att få vila ut. I fredags var vi hemma - jag jobbade hemifrån och hade noll lust att ge mig ut på stan på kvällen. På lördagen åkte vi ner till stan och tittade på konst, men hittade ingenting som lockade tillräckligt för att få följa med hem.

Efter utställningen försvann U iväg på pubrunda. Det är något som kallas för Batalj som några vänner till honom ordnar och konceptet är att besöka en pub i timmen under tolv timmar, från klockan 12 till 24. Helt galet enligt mig men som tur är måste man ju inte ta en öl på varje ställe man går till. För mig är det nästan lite alkisvarning att gå och dricka öl redan mitt på dagen, så för mig var valet som vanligt lätt att tacka nej till pubrundan. Jag gick en sväng på stan, framför allt för att leta present till U som fyller år på fredag. Jag kom dock hem tomhänt och ärligt talat har jag knappt några idéer om vad jag ska ge honom heller. U önskar sig inget speciellt och är det något han behöver eller vill ha så brukar han köpa det själv. Något vill jag i alla fall hitta på till honom så jag får leta vidare i veckan.

Annars var det ganska trist på stan, mest bara trångt och jobbigt och jag tog mig snart hemåt igen. Kvällen och eftermiddagen blev lugna. Jag tog en promenad runt ön, gjorde en äppelpaj och åt en lätt middag. På kvällen fastnade jag framför en maratonsändning av TV-serien The Event som visade sig vara riktigt bra, om än inte helt lätt att hänga med i. Jag och U fortsatte att titta tillsammans sedan han kommit hem sent på kvällen och sedan stupade jag i säng.

På söndagen hade vi föräldradag på schemat. Först åkte vi till mina föräldrar och Maja och det besöket var allt annat än upplyftande. Pappa mår hyfsat, det kan jag säga i alla fall, men mamma har ont i ryggen och nacken och nu är hon så illa däran så hon knappt kan gå. Dessutom är hon inne i samma eländiga vårdcirkus som pappa var i under sommaren. Hon skickas runt till olika läkare som i sin tur sitter och gissar vad hon har för fel och vad man ska göra åt det. Ingen lyckas lösa problemet och ingen vill medge att de faktiskt inte kan heller. Jag kan bli galen på sånt här. Idag ska hon ringa till vårdcentralen igen och kräva att få byta till en annan läkare, för den hon har varit hos verkar fullständigt inkompetent.

Maja var inte heller glad och henne är jag klart orolig för. Hon är över nitton år gammal, jättesmal och självklart inte helt frisk - precis som fallet är med gamla människor. Dessutom har hon svårt att hålla pälsen fin och hon blir bara mer och mer tovig, så illa så det knappt går att kamma ut tovorna utan de måste klippas bort. Jag försöker varje gång jag är där men det är svårt och hon gillar det självklart inte alls vilket jag väl kan förstå. Jag tjatar på mamma och pappa hela tiden att de måste bli bättre på att ta hand om henne, inte bara ge henne mat och vatten och hålla rent i sandlådan, utan att de måste kamma henne varje dag och framför allt också att de måste klappa och gosa med henne, verkligen ta hand om henne och inte bara låta henne vara.

Det som gör mig mest ledsen är att jag känner mig så maktlös. Om jag inte hade katter själv så skulle jag utan tvekan ta med Maja hem till mig och låta henne bo där, men jag tror däremot inte alls att hon skulle må bra av att flytta fram och tillbaka som mina katter gör. Hon är gammal och måste ha en fast punkt, och jag önskar så att det kunde vara hos mig i stället. Dessutom blir jag vansinnig på att mamma och pappa tar så lätt på det. Mamma säger bara "ja ja" och pappa skyller ifrån sig, som han alltid gör i alla situationer i livet. Han säger "mamma klarar inte av att kamma henne", precis som att det är skäl nog att låta honom själv helt slippa ta ansvar. Det är hans vanliga sätt att hantera alla situationer och det driver mig ärligt talat till vansinne. Jag vet inte hur jag ska göra - åka till mina föräldrar varje helg för att ta hand om Maja? Ja, antagligen är det så. Och det håller inte.

C är också en person jag kan bli galen på, för vad hon än pratar om, hur illa det än är, så låter hon ungefär lika engagerad och orolig som om hon skulle säga att det kanske blir regn i morgon. Igår sa jag till henne rent ut att hon åtminstone kan försöka låta som att hon låtsas att hon bryr sig, men det är lönlöst. Hon är som hon är, precis som Ö. Jag är glad att jag är annorlunda och ibland undrar jag faktiskt hur jag ens kan vara släkt med resten av min familj, för vi är så olika varandra.

Efter Sollentuna åkte vi vidare till Danderyd för att hälsa på hos U's mamma AP. På vägen dit stannade vi till i nyöppnade Bernhardssons Möbler för att se om vi hittade något roligt. Och det gjorde vi faktiskt! En vit bänk av märket Hans K som skulle kunna bli perfekt till vårt sovrum. Just nu har vi två udda stolar som står vid fönstret där vi lägger kläder och sånt, och överkast och kuddar lägger vi på golvet eftersom vi inte har något bättre alternativ. Om vi skulle byta ut stolarna mot bänken så skulle vi hitta en perfekt lösning med bra förvaring. Vi lutar åt att slå till faktiskt - små framsteg hela tiden!

Med AP var det annars också sådär. Hon är ju gammal nu, över 80 år, och självklart märks det mer och mer. Hon var helt enkelt inte i bra form och det är tråkigt att se. Vi stannade på fika och middag och tog oss sedan hem på kvällen. Sedan var helgen slut, mörkt och grått ute - nu är november här.