
En inte så uppmuntrande dag
Jag tog en tjejlunch med EB igår. Underbart avkopplande att ses bara vi två och få prata av oss lite om allt möjligt, utan killar och utan att behöva fundera över vad vi kunde och inte kunde säga. EB har ett nytt jobb på gång nu. Hon har inte helt bestämt sig eller tackat ja, men hon har ett erbjudande som hon antagligen kommer att ta. Det är inte hennes drömjobb men hon tar det bara för att få en förändring och för att komma bort härifrån. Jag förstår henne kan jag säga.
Men jag våndas för nu blir jag den sista som är kvar här. GA har slutat, PR har slutat, KGH har slutat och nu är EB på gång också. Jag måste ta tag i det här och hitta något jag med. Det är ohållbart som det är. Jag hade tänkt börja uppdatera min CV på olika söksiter igår kväll, men det visade sig att U hade fått med sig dosan till vår trådlösa mus till Dalarna så det blev inget av. Jag får ta det när han är tillbaka i stället. Men det är akut, jag börjar bli desperat nu. Och ändå är det som att jag inte ens orkar börja. Jag är så under isen på något sätt så jag bara kör fast och inte kommer någonstans, inte ens härifrån. Min plan har ursprungligen varit att vänta och se om jag blir gravid eller inte - blir jag inte det så söker jag och blir jag det så stannar jag och inväntar ledigheten. Men det känns inte så längre. Jag vill iväg och jag behöver det. Det finns ingen utveckling för mig här, bara en lång utförsbacke.
Mitt tandläkarbesök igår gjorde mig inte särskilt glad. Jag visste sedan tidigare att jag bör dra ut mina två visdomständer som är kvar - den ena är det tydligen hål i och de fyller dessutom ingen annan funktion än att pressa ihop mina främre tänder så att de blir snea. Fair enough. Jag kan leva utan dem och det blir återbesök för att fixa det. Men den inte alls roliga nyheten är att min tand som jag har haft ont i har fått en inflammation i roten, och rotkanalen är så skadad så det går inte att göra en vanlig rotfyllning för att bli av med problemet utan det kommer att krävas tandkirurgi. Det var knappast det besked jag hade önskat mig och jag blev riktigt nedslagen av det. Det är ingen fara på så sätt att tanden skulle kunna lossna eller att fasaden ska skadas av det här, men det kan leda till att jag får riktigt ont framöver och det vill jag ju inte. Den här skadan kan ha uppkommit för länge sedan, kanske redan när jag var nio år och föll och slog i framtänderna så att de gick sönder rejält, men av någon konstig anledning har ingen tandläkare sett det förrän nu. Jag vet att det är lika bra att åtgärda problemet, men det är ju aldrig roligt att höra att något är allvarligare än man tänkt sig.


Hemma hade jag en lagom händelselös kväll. Mina planer på att jobba med min CV föll om intet och jag hade en slökväll i stället. Men idag blir det bättre: dubbla träningspass, påskpynta ska jag göra och sedan kommer U hem. Äntligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar