2010-08-31

Tillbaka i vardagen
Idag är det sista dagen i augusti och jag har verkligen höstkänslor. Jobb, träning, vardag, men förhoppningsvis också saker att se fram emot mitt i allt. Träningen igår var urjobbig. Jag kände av veckor utan träning och förkylningen som jag gick med hela tiden på Irland, och jag kunde inte gå för fullt även om jag gjorde mitt bästa och tog ut mig fullständigt. Skönt men tufft, som det ska vara!

Hemma fortsatte plockandet efter resa och bröllop. Vi har öppnat alla presenter och till vår glädje fått en hel del resebidrag och bidrag till välgörande ändamål, som vi önskat oss. Dessutom har vi fått hela tre takvandringar - tja, vad ska man säga! - och lite andra trevliga upplevelser dessutom, som vin- och chokladprovning, en föreställning med La Clique och annat smått och gott. De sedvanliga skålarna och silverbrickorna finns med också, men så är det.

Jag har pratat med mina föräldrar också. De vet fortfarande ingenting - läkarna skulle ha någon konferens på måndagen och diskutera behandling för pappa. De vet inte ens vilken avdelning han hör till eller hur pass allvarligt läget är, och jag känner mig som ett svin för att jag vet mer men inte vill berätta förrän de har hört något från läkarna. Pappa är förstås väldigt orolig, det märks tydligt. Och det gör mig så frustrerad att både han och mamma känns så handlingsförlamade - ingen av dem vill ringa och ta reda på något utan de vill helst bara stoppa huvudet i sanden, vänta och se, trots att de också håller med om att hela processen redan har tagit alltför lång tid. Jag förstår inte vad pappa väntar på - han är rädd för beskedet och för behandlingen men han vill inte göra något för att skynda på det. Vad är meningen? Ska han vänta tills det blir för sent eller vad är han egentligen ute efter??

Jag längtar ut i skogen och tänker föreslå för U att vi ska ge oss ut och leta kantareller i helgen. Till Tyresta kanske - där är det så fint, en riktig urskog, och där kan vi gå med lite matsäck och bara ströva runt med eller utan svampar. Jag längtar efter lugn och ro nu.

2010-08-30

Mot höst
Jag är tillbaka på jobbet och i vardagen och helt plötsligt har jag fått höstkänslor. Det är kallare nu, luften är klar och folk går med strumpor - inga bara ben och öppna skor längre. Jag ska komma igång med träningen igen, äntligen! Det behövs efter allt jag har stoppat i mig under semestern....

Att börja jobba känns ärligt talat inget vidare, men det är som väntat. Jag har fått veta att årets löneförhandlingar ställs in. I stället blir det en kollektiv löneförhöjning på 0,09%. Det är ett skämt - det är 90 kronor per 10 000 kronor, före skatt. Grattis, jag ska köpa mig något fint! Att se mig om efter nytt jobb känns än mer aktuellt nu kan jag lova. Jag måste bara landa först efter allt annat som har hänt på sista tiden.

Jag ringde pappa igår när vi var på väg hem från flyget. Han har inte fått så många besked ännu och han har förstås inte frågat heller. Men C har pratat med läkarmottagningen som ska ta hand om honom och av henne har jag fått veta att pappa har en ovanlig form av cancer, sarkom. Den drabbar bara omkring 350 personer varje år i Sverige så det är alltså bara någon procent av alla som insjuknar som får just den här sjukdomen. I de flesta fall går cancern att bota, men om tumören är stor och sitter i buken så är prognosen betydligt sämre. Pappas tumör är stor och sitter just i buken så hans utsikter verkar med andra ord inte bra, men det vet han alltså inte själv ännu.

Men jag blev både arg och ledsen när jag pratade med honom, för han har redan gett upp. Han pratar redan om att han ska dö och hur det ska gå för mamma och Maja när han dör. Han pratar om att vi kan anmäla fallet enligt Lex Maria när han har dött, för till och med pappa inser att det inte har hanterats bra. Han sökte vård för första gången för två och en halv månad sedan, det tog två månader och ett antal olika läkare och vårdinrättningar för att ens få en diagnos, och fortfarande har någon behandling inte ens påbörjats. Jag är så arg över hela förloppet så jag skulle vilja stämma någon och jag kommer definitivt ringa läkaren själv för att få svar på hur tusan det har kunnat gå till så här. Jag sa till pappa att han måste ligga på själv, han måste ringa och tjata och få besked för annars kommer ingenting hända. Pappa höll med mig i ord men jag hörde direkt på honom att han inte kommer att göra någonting. Han kommer sitta still och vänta på att dö. Han kommer inte kämpa, för han kämpar aldrig för något, inte ens för sitt eget liv. Jag kan inte leva åt honom, jag kan inte få honom att bli frisk, och det känns för jävligt att det blir så här nu. Han är rädd och vill inte ens försöka. Det är så meningslöst.

Det gäller att inte jag också deppar ihop totalt över det här, för det gör inte saken bättre på något sätt. Jag ska i stället hitta saker att ändå se fram emot: plocka kantareller i skogen, läsa fortsättningskursen i spanska, inreda lägenheten - tapetsera, leta lampor och mattor - och planera resan till Ecuador framåt vintern. Jag ska använda mina fina höstkläder och försöka hitta så mycket glädje i livet som jag bara kan, och jag hoppas att pappa kan göra detsamma vad som än händer.

2010-08-30

Underbara Irland
Vi hade en stressig dagen efter bröllopet på söndagen - efter vår härliga bröllopsfrukost var det full fart igen. Vi skulle tillbaka till festlokalen för att plocka med oss överbliven dryck, musikanläggning och annat hem. Vi hade köpt massvis med dryck - hellre det än att det tar slut! Men till vår förvåning var i princip allt kvar. Jag fattar inte - dricker folk ingenting? Nog för att det var en del vin till middagen, men ändå. Tur att det går att lämna tillbaka - vi har redan lämnat en massa alkoholfritt och i veckan blir det en tur till Systembolaget för att lämna tillbaka massvis med alkohol. Vi hade hoppats på att lyckas bli av med en massa av U's enorma spritförråd, men i stället har vi minst lika mycket kvar fortfarande. Så kan det gå.

På måndagmorgonen tog vi flyget till Irland för att börja vår lilla bröllopsresa. Vi landade i Dublin i regn, men efter det blev vädret bara bättre - faktum är att vi har haft solsken i princip hela tiden under veckan vi var där. Och detta är alltså Irland, som sägs vara så regnigt!

Vi hade hyrt en bil - tack och lov slapp jag köra i vänstertrafiken, U erbjöd sig göra det. Det blev en lite skakig inledning på bilkörandet, med trafik på fel sida om vägen och en GPS som inte riktigt hade koll. Men till slut kom vi iväg och rullade mot Galway på västkusten. Jag har varit på Irland förut, men då reste jag med buss och bara mellan de större städerna. Nu var det naturen och landsbygden som var målet, och då är ju bilen en förutsättning. Vi har åkt runt massor - runt Connemara, Clare och Cliffs of Moher och ner mot underbara Killarney, Kerry och Dingle. Vi avslutade i Cork och tog sedan flyget hem från Dublin igen.

Bäst på resan var området kring Killarney - ska jag åka till Irland igen så ska jag åka dit, och hyra ett hus kanske, eller bo på något litet B&B någonstans ute vid havet. Vackrare landskap har jag knappt sett än där - höga berg, hav, klarblå himmel i solen, får som betar mellan stenmurarna och överallt så grönt och fullt av blommor så man knappt tror det är verkligt. Helt enkelt underbart och vi är båda jättenöjda med resan. Vi kommer tillbaka!

2010-08-30

Världens bästa bröllop!
Ja - nu är vi gifta! Vilken dag vi fick, lördagen den 21 augusti! I efterhand är jag så glad över allt - en fantastisk dag och kväll, alla var där och allt gick som det skulle.

Min håruppsättning blev toppen - inte helt som jag hade tänkt men den blev bra trots att den föll ihop mer och mer ju längre kvällen led. Jag var ute efter en frisyr som sa "äsch, det här enkla - jag har bara stått framför spegeln i fem minuter hemma och satt i lite hårnålar" - och så blev det också, slarvigt uppsatt som passade perfekt till min enkla klänning - ja, den klänning som finns på bild i ett inlägg lite längre ner här i bloggen. Klänningen var perfekt - jag kände mig verkligen som en drottning i den, så smal och vacker så jag aldrig ville ta den av mig nästan. För en gångs skull var jag verkligen vackrast på festen och till och med skorna var sköna! U var stilig som en kung förstås - det är han alltid men på bröllopet stack han verkligen ut i mängden och var helt klart finast av alla. Allt klaffade!

Fotograferingen med Alicia Swedenborg var rolig - verkligen den stunden på dagen när vi bara kopplade bort allt annat och bara njöt av ögonblicket. Vi började med fotografering vid festlokalen, Villa Ludvigsberg på Södermalm. Därifrån åkte vi vidare mot Mariaberget och Montelisgränd och fortsatte fotograferingen på kullerstensgatorna. Dagens kanske mest udda aktivitet var fotograferingen mitt bland folkvimlet på Götgatan - aldrig har vi väl blivit så betittade av så många människor som då! Roligt och annorlunda är bara förnamnet! Molnen hängde tunga över oss men regnet höll sig borta som tur var.

Vigseln i Allhelgonakyrkan blev perfekt - alla härliga vänner och släktingar var där, till och med min pappa som efter cancerbeskedet direkt sa att han inte ville komma. Men han var där och jag började nästan gråta när jag såg honom. Dagen var underbar men vetskapen om hans sjukdom låg som en tung blöt filt över mig hela dagen ändå. U hade varit så tvärsäker på att han skulle gråta i kyrkan, men det gjorde han inte - inte jag heller för den delen - utan vi kände oss bara så där totalt glada och trygga och säkra och lugna hela vägen igenom vigseln. Däremot var det många andra som grät, tydligen, men vi märkte ingenting av det. Vår präst MP gjorde ett perfekt jobb och fick mycket beröm efteråt, SSH läste Profeten med passion värdig henne som skådespelare, och ÅD sjöng så vackert så vi nästan fick gåshud.

På kyrktrappan blev vi överösta av både ris och såpbubblor - och då kom regnet! Ett riktigt skyfall som fick alla gäster att springa tillbaka in i kyrkan igen, medan vi brottade oss ut genom folkvimlet och sprang ut till vår väntande Rolls Royce i stället. Regnet upphörde lika snabbt som det kom och vi hann ta emot några gratulationer och lite bubbel innan vi åkte iväg för fotografering - upp på Skinnarviksberget, med åskblå himmel och fantastiskt ljus. Att ta sig upp på berget i lång vit klänning var bara det en prestation, och vi var helt ensamma där vilket i sig var otroligt. Jag ser verkligen fram emot att se bilderna!

Regnet upphörde igen när vi kom fram till festlokalen, och vi lyckades faktiskt få ut alla gäster för en gruppbild och för gratulationer och kramar utomhus. Något av det vi är mest nöjda med från hela dagen är middagen - stämningen var hög från första stund och många sa till oss efteråt att de verkligen hade haft roligt. En massa tal blev det också, från mamma och AP, C, PH, BP och LP, PH, CS, HO, AG och FP. Våra toastmasters TF och TM gjorde ett strålande jobb och på det hela taget var vi otroligt nöjda och hade väldigt roligt hela kvällen! Maten och vinet var goda och lokalen jättefin, dansen flöt på perfekt och ja, vi kunde inte ha önskat oss mer än det. Vi stannade tills festen var slut och det var bisarrt, både världens längsta dag och samtidigt den allra kortaste. Att tillbringa bröllopsnatten hemma i vår egen lägenhet kändes som det bästa beslutet i världen och på söndagmorgonen njöt vi av extra god frukost med lyxigt bröd, färskpressad juice, yoghurt och chokladpraliner. Allt blev så bra till sist och det blev verkligen en dag vi kommer att njuta av hela livet!

2010-08-20

Pappa
Nu är allt nästan klart. Jag ska bara fixa naglarna, packa väskan och försöka slappna av. Försöka vara glad. I morgon vid den här tiden är jag äntligen gift med världens bästa man!

Idag klockan fem när vi höll på att dekorera i festlokalen fick jag veta att pappa till slut har fått svar från läkarna. Han har en tumör i magen. Operation, antagligen. En ovanlig tumörform. Jag vet inte mer nu, som vanligt berättar läkarna ingenting och som vanligt frågar pappa inte. Luften har gått ur mig totalt. Jag stod i lokalen och skulle ta ställning till vilken rosa nyans jag vill ha på rosorna på corsage och hårblommor och jag kände bara "vem bryr sig?". Just nu har jag knappt ens energi att genomföra bröllopet. Jag hoppas kunna känna glädje i morgon och jag hoppas att pappa kommer till bröllopet. Idag hade han sagt att han inte skulle komma. Jag vill ju ha honom där och jag önskar att han för min och sin familjs skull kan uppbåda energin till att gå. Och för sin egen skull också - jag är säker på att han inte blir gladare av att sitta hemma ensam och grubbla hela dagen och kvällen. Jag är rädd att pappa bara kommer att ge upp, lägga sig ner och vänta på att dö.

Det har varit otroligt stressigt de sista dagarna, men vi har fått ihop det mesta ändå. Och så kommer det här beskedet. Jag tappar taget om allt.

2010-08-17

Ner på detaljnivå
Idag gör jag min sista arbetsdag som ogift. I morgon har jag semester och är ledig fram till bröllopsdagen, och det lär behövas kan jag säga. Vi är inte klara med förberedelserna även om vi har kommit en liten bit till framåt i alla fall. Min stora oro är festprogrammet - det är inte på långa vägar färdigt och det kommer att ta tid att printa i så många ex. Vi måste lösa det på något sätt men jag är rädd att det blir stress in i det sista för oss.

Mitt jobb blir klart lidande nu och det finns två skäl till det. Det ena är att mitt huvud är så fyllt av de sista bröllopsförberedelserna nu så det finns helt enkelt inte plats för något annat. Det andra skälet är att jag helt enkelt inte är tillräckligt motiverad för att kunna riktigt driva mig själv nu. Jag gör det jag måste men inte mer och jag vet att det inte räcker, men just nu är jag bara så inställd på att ta mig härifrån så det finns liksom ingenting annat. Min drivkraft är snarare att byta jobb än att satsa allt på det jag har nu.

Jag har kommit lite längre i mitt sökande efter vad jag vill göra. Jag vet att jag vill jobba på ett företag som - helst i alla fall - har en marknadsavdelning bestående av mer än en person. Jag vill helt enkelt ha kollegor inom mitt yrkesområde, vilket jag har saknat länge. Mina nuvarande "kollegor" finns i Schweiz och jag träffar dem en gång om året. Varje gång jag möter dem kommer jag hem glad och inspirerad, men så snart jag är tillbaka här sjunker jag ihop igen. Dessutom skulle jag vilja jobba med produkter som vänder sig till privatkunder. I hela mitt liv, i princip, har jag jobbat med företagskunder, och jag tycker ärligt talat att det är tråkigt. Jag vill ha kontakt med människor, jag vill kunna dra nytta av alla de möjligheter och fördelar som privatmarknaden ger. Tänk bara - sociala medier till exempel. Mot företagskunder är det nästan hopplöst att jobba med sociala medier. Mot privatkunder är det en helt annan sak. Roligare, tror jag, och mer kreativt, inte så stelbent. Sist av allt har jag en önskelista som gäller branschen. Jag tycker helt enkelt att finansbranschen, som jag är i nu, är urtrist. Produkterna intresserar mig inte alls och jag vill jobba med produkter och tjänster som intresserar mig också. Så var hittar jag det här jobbet? Jag vet inte ännu, men jag är övertygad om att det finns någonstans. Det är årets mål för mig - att hitta ett nytt jobb.

Jag pratade med mamma igår och frågade om pappas provresultat har kommit. Det hade de inte. C hade sagt till honom att han ju skulle kunna ringa till läkaren och fråga, men nej, det tänkte han inte alls göra. Han vill inte veta, han vill inte ens ha svar. Jag tror att han är mer orolig än han erkänner, och det är som att han vill förneka verkligheten in i det längsta. Med tanke på att han ändå verkar vara i bättre form nu än han var tidigare så kan jag tycka att han kanske skulle slappna av lite, men det verkar inte så. Oavsett resultatet så har den här processen i alla fall tagit enormt mycket tid - nästan tre månader utan svar, totalt. Otroligt.

Igår kväll var vi hemma hos TM och hennes sambo JL för att planera bröllopsfesten med TM och TF som ska vara toastmasters. Vi hade lite nya idéer om saker som kan hända på festen och med gemensamma krafter kom vi fram till en hel del happenings under kvällen. Jag tror att TF och TM blir ett bra team! När vi kom hem igen på kvällen gjorde vi klart musiklistan också så nu är en till puck avklarad. Pust, små steg framåt varje dag, men vi skulle behöva mer tid helt klart. I kväll är det bordsplacering som gäller. Full fart framåt!

2010-08-16

Besök
Sent, sent i fredags kom våra gäster från Barcelona, VZ och RR. Deras flyg var försenat och det tog evigheter för dem att ta sig in till stan så till slut blev jag tvungen att avslöja för U att han skulle få sin svensexa nästa dag. Han måste vara uppe och klar att ge sig iväg klockan 9 på morgonen och med tanke på hur sena vi blev på kvällen så hade vi nog knappast varit uppe vid den tiden annars.

Så strax efter 9 bultade det på dörren och in stormade hela killgänget, minst tio personer totalt. U var ju inte helt överraskad eftersom jag hade blivit tvungen att avslöja komplotten, men han var desto mer glad. Efter förra helgen var U helt säker på att det inte skulle bli någon svensexa och han var klart besviken över det, så det här var en positiv sak för honom. Så U och killarna försvann iväg och jag fick ta hand om RR och VZ över dagen.

RR och VZ är verkligen jättetrevliga - jag har bara träffat dem en gång tidigare men det känns ändå som att vi känner varandra väl. De är väldigt okomplicerade och måna om att inte vara i vägen och störa, och framför allt kan de också sköta sig själva vilket är bra. Vi åt frukost och promenerade sedan i värmen in mot stan, förbi Marieberg och Rålambshovsparken, längs Norr Mälarstrand och förbi Stadshuset ner mot Kungsträdgården. RR har varit här förut, men för VZ var det första gången - faktiskt har hon aldrig ens varit så här långt norrut tidigare - och hon var helt lyrisk över Stockholm. Det är alltid roligt att försöka se stan ur en besökares ögon, för då blir det ännu lättare att se skönheten som finns här.

Vi åt lunch i Kungsträdgården och efter det övergav jag gästerna några timmar för att åka och hälsa på SS. Hon fick sitt bröst bortopererat i fredags och var kvar på Danderyds sjukhus för att få återhämta sig lite. Jag måste verkligen beundra henne - hon är så otroligt positiv och glad och optimistisk hela tiden. Jag vet inte om det delvis är en mask eller om det är helt äkta, men det känns mer och mer som att hon faktiskt börjar komma tillbaka till livet igen. Jag beundrar också att hon vågar be om hjälp - när jag kom till sjukhuset berättade hon att hon inte hade fått duscha och hade hoppats hinna med det innan jag kom. Jag erbjöd mig att hjälpa henne och hon hade modet att tacka ja - tyvärr tror jag att många människor hellre skulle avböja hjälpen än att visa sig svaga. Efter duschen satt vi och pratade i ett par timmar innan jag var tvungen att åka hem igen. Jag var bara hemma och vände och åkte sedan iväg till Södermalm för att möta VZ och RR som hade tagit sig dit. Vi åt middag på en indisk restaurang och tog oss sedan hemåt igen. U kom hem vid midnatt någon gång, så det hade inte gått så vilt till som man hade kunnat vänta sig.

På söndagen gav sig RR och VZ iväg tidigt, och jag och U fick tid att prata igenom helgen och vad vi och han hade gjort. Jag har lärt mig en sak: när killar anordnar svensexa måste det tydligen finnas anspelningar på sex med i bilden. U's svensexa var förstås inget undantag och även om det kanske inte var jätteallvarligt så har vi ändå en historia som gör att det för mig blir en stor sak. En konflikt blev det med andra ord givetvis och grälet ledde vidare till gräl om andra saker som fortfarande inte är uppklarade utan som ligger djupt inne i oss. Som vanligt var det jättejobbigt och när U efter lunch åkte iväg för att möta våra gäster på stan valde jag i stället att stanna hemma. Jag tog en promenad och hittade åtta bedårande andungar med mamma, och satt sedan och jobbade med spellistan till bröllopsfesten. Den är mer eller mindre klar nu och jag hoppas att vi har låtar så att det räcker. U och gästerna kom hem på kvällen och vi lagade middag och satt och pratade och tittade på kort. Kvällen blev bra och vi kom i säng sent.

Den här veckan är det bara två dagars jobb för mig, och eftersom det fortfarande är lugnt hoppas jag kunna smyga till mig lite tid på bröllopsplaneringen också. Hellre att göra det än att sitta av tiden. Pappa har fortfarande inte fått svar på sina tester från sjukhuset och jag hoppas att det blir klart snart. Jag vet att han är orolig - jag hade känt likadant om jag fick gå och vänta så länge som han har gjort. Men han verkar faktiskt må bättre nu och jag hoppas innerligt att proverna inte kommer att visa något allvarligt.

Om en vecka är vi gifta och allt är klart - bara tanken är nästan overklig!

2010-08-13

Jobba på
Gårdagkvällen var inte vidare rolig. Jobbdagen var seg som kola, det är fortfarande sommarlugnt och inte mycket att göra. På kvällarna däremot är det fullt ös med allt som finns att göra.

Jag var bara hemma och hämtade bilen efter jobbet och åkte därefter direkt över till C och familjen. Middag, gott som vanligt hos dem - C har verkligen fått alla husliga gener i vår lilla syskonskara - och SL skulle prompt läsa böcker med mig. Roligast var att hon nästan har lärt sig läsa en bok själv - boken Bäbis rädd som hon nästan har lärt sig utantill genom att titta på bilderna. C färgade mina ögonfransar och ögonbryn och jag fick med mig en extrasäng och madrass hem till våra gäster som kommer i kväll. Väl hemma stod städning på schemat - jag storstädade hela lägenheten inför besöket och det blev riktigt fint.

Idag jobbar jag hemifrån och har även passat på att tona håret lite mörkare. Som vanligt ser jag inte riktigt klok ut precis när jag har lagt på extra färg på hår och ögonbryn, men jag vet att om bara några dagar kommer det att lägga sig lite och se bättre ut- lagom till nästa helg hoppas jag. I eftermiddag är det dags för besök hos kiropraktorn och U kommer hem från Dalarna där han har jobbat ett par dagar nu. Vi ska storhandla inför besöket och sedan kommer gästerna framåt midnatt någon gång - pust!

2010-08-12

Tävling hos Livet på Vestergård!
Japp, nu tävlar jag igen! Duktiga bloggerskan Kicki tillverkar helt underbara tavlor och nu lottar hon ut en av dem. Jag är helt såld och min favorit är den på bilden här! Jag vet precis var jag skulle placera den - i sovrummet!

2010-08-12

Hur livet kunde ha blivit
Tänk så annorlunda livet är beroende på var i världen man har hamnat. Jag satt för en stund sedan och tittade på Facebook - en av döttrarna, jämngammal med mig, som var min värdsyster under det år jag var utbytesstudent på High School i Oregon 1989-1990. Det är en evighet sedan och jag satt och tittade på hennes kontakter för att se om jag kunde hitta några gamla bekanta där. Det gjorde jag - ett par tjejer som verkade bo kvar inte så långt ifrån hemstaden, Redmond i Oregon. En av tjejerna var fortfarande - förstås - gift med mannen som jag minns att hon var tillsammans med i high school. De planerade att gifta sig direkt efter graduation och nu har de två söner och mannen har börjat bli gråhårig men hon var sig precis lik... men de var ändå gamla på något sätt, så vuxna, så långt ifrån mitt liv trots att vi är jämngamla.

En annan tjej var ganska nygift, verkar det som, och hennes bröllopsklänning var en sån där som man hade i Sverige omkring 1990 - fruktansvärd, tyckte jag, men smaken är som bekant väldigt olika i olika delar av världen. En tredje tjej, som jag minns som cheerleader-drottning på den tiden, har gjort karriär som bodybuildare - så muskulös så det inte ens är snyggt längre. Vem hade kunnat ana det då?

Jag har inte varit tillbaka i Oregon sedan det året jag bodde där, men nu när jag ser tjejerna blir jag nyfiken förstås - jag skulle vilja åka dit igen och bara se vad det har blivit av dem. Det är en helt annan värld än min - religionen är mycket viktig, liksom familjen, och man bor på landet, lever enkelt och det är väldigt långt ifrån min verklighet i storstaden, där utseende och kläder och pengar och karriär är så viktiga. Jag undrar vem jag hade varit idag om det hade varit jag som växte upp där, och som blev kvar. Är det slumpen som avgör var vi hamnar i världen, eller är det förutbestämt tro?

2010-08-12

Lite mera klart
Det blev ingen träning igår, jag hade inte ro till det helt enkelt. Det är bara att inse att nu är det totalt fokus på bröllopet som gäller och sedan när det är klart så kan jag komma tillbaka i min vanliga träningsform igen. Det ser jag fram emot!

Igår gick jag och köpte på mig en halv förmögenhet av smink och penslar som jag blev tipsad om förra lördagen. Typiskt, jag som hade föresatt mig att inte ha så himla mycket smink hemma och har försökt få saker att ta slut i stället så att jag inte har så många olika varianter... nu är sminknecessären mer än full igen. Så kan det vara. Men jag ska minsann vara vacker som en dag på bröllopsdagen så det är bara att träna på med de nya färgerna, underlagskrämerna och penslarna. Jag testade lite i söndags med mina vanliga färger fast i ny form och det blev riktigt bra!

Jag har dessutom köpt morgongåva till U - de fina Hope-manschettknapparna från Efva Attling som jag har tittat på förut. De kommer att bli bra tror jag och jag håller tummarna för att U kommer att vilja använda dem på bröllopsdagen, och inte bara då förstås. Nu är jag fattig, som väntat, och värre kommer det att bli under den kommande månaden när alla kostnader för bröllopet och bröllopsresan ska betalas. Hu, tur att man inte gör det här mer än en gång!

Hemma var det mera jobb som gällde. Jag jobbade på lite till med Spotify, bara för att till min enorma irritation upptäcka att det inte gick att redigera i spellistan. Jag vet inte om det beror på att jag bara har gratisversionen eller något annat, men frågan är nu om jag blir tvungen att göra om allt från början för att få det att fungera. Det vore inte kul. Förutom musiken har jag gjort klart och printat drinklistor till baren, skurit ut och skrivit alla bordsplaceringslappar för hand, och dessutom printat alla vigselprogram - åttio stycken, dubbelsidiga, som måste skrivas ut och vändas ett och ett på vår hemmaskrivare. Det tog en evighet kan jag säga och jag var minst sagt less på det när jag var klar. Men nu är det gjort i alla fall - skönt!

I kväll åker jag hem till C, Ö och SL för att få hjälp att färga ögonfransar och ögonbryn. Sedan ska jag hem och tona håret, och dessutom storstäda inför besöket från Spanien - RR och VZ kommer i morgon. Mycket blir det, det är ett som är säkert.

2010-08-11

Andas
Min stressnivå är numera så hög så jag nästan har svårt att andas. Det blir korta ytliga andetag och det är inte bra, men tack och lov vet jag att det i alla fall är övergående. Inte långt kvar nu...

Igår ringde jag Systemet och beställde all dryck till middagen. Nästa vecka ska vi fylla på med dels alkoholfria alternativ, vin och bubbel, och även all dryck till festen efter middagen. Det är i alla fall ingenting vi behöver beställa, men allt vin blir däremot så mycket så det förbeställer vi. Det är ju inte ofta man köper på sig trettio flaskor av samma sorts vin... och då är det bara till varmrätten. Puh!

Idag ska jag jobba vidare med festprogrammet och musiken till festen, och även skriva klart drinklista till baren och vigselprogram med rätt namn på organisten. Tack och lov är den biten klar nu, ÅD och organisten har fått kontakt med varandra och jag kan helt släppa tanken på det. På lunchen tänkte jag dessutom springa förbi Make Up Store för att köpa på mig några av de produkter jag fick testa i lördags, dels smink och dels penslar som jag faktiskt inte använder alls nu - slarvigt, jag vet! Jag har bokat in träning i kväll men får se om jag går dit eller om jag avbokar och kör bröllopsförberedelser i stället.

Igår kväll kunde jag förresten inte låta bli att prova min underbara brudklänning - bara som en sista provning för att se att den fortfarande passar. Den sitter perfekt kan jag säga, och den är magisk för jag ser hur smal ut som helst i den, och känner mig vacker som en drottning! Den är ganska djupt ringad i ryggen så det känns lite vågat för kyrkan, men det kommer att bli bra. När jag gick omkring hemma i lägenheten kände jag mig så vacker så jag knappt ville ta av mig klänningen. Jag ser fram emot att använda den!

2010-08-10

Långsamt
Åh, så långa och sega dagarna är nu när jag åter sitter instängd på kontoret hela dagarna. Jag har vant mig vid friheten och vid att vara ute och röra på mig och nu känns det som att tiden nästan står stilla. Extra frustrerande är det eftersom jag vet hur mycket annat vi har att göra nu. Det kommer bli en lång höst och vinter...

2010-08-10

Vardag igen
Jag har motvilligt närmat mig vardagen igen. Gårdagen tillbringades alltså på kontoret, och jag skulle väl ljuga om jag sa att det var roligt att vara tillbaka. Lika hemskt som förra veckan var det i alla fall inte, jag har kommit igång lite får jag väl säga, och jag avslutade måndagen med träning precis som vanligt. Min vanliga instruktör har semester så det var en vikarie på plats i stället, givetvis inte lika bra som hon men jag kände mig stark och kämpade på med mina vanliga cykelgrannar. Skönt att vara igång igen även om jag har en känsla av att jag inte kommer hinna träna så mycket mer före bröllopet.

Vi har försökt få svar från RR och VZ om hur deras planer ser ut för veckan de kommer att vara här, men de är minst sagt oplanerade så allt hänger fortfarande i luften. Grundplanen är i alla fall att de kommer hit från Barcelona någon gång på fredag eftermiddag, bor hos oss över helgen och sedan åker iväg norrut, kanske hela vägen till Abisko vilket vi har rekommenderat. De vill uppleva den svenska fjällvärlden och Abisko är ju ett perfekt ställe då. Sedan kommer de tillbaka till Stockholm lagom till bröllopet.

För mig är det just nu en enorm stressfaktor att U är borta så mycket den kommande tiden. I morgon åker han till Rättvik för jobb och kommer tillbaka först på fredag när RR och VZ kommer hit. Det innebär att jag själv måste fortsätta jobba här, förbereda allt till gästerna kommer - handla mat, storstäda, fortsätta med alla bröllopsförberedelser. Vår tanke har varit att åka ut i skärgården med gästerna på lördag, men vad U inte vet är att han kommer att få sin svensexa på lördag så han kommer inte att vara med oss. Med andra ord blir det jag på egen hand som måste fixa allt med gästerna, hitta till rätt båt någonstans ute vid Årsta Havsbad, där jag aldrig har varit och knappt vet hur jag ska hitta dit, sedan ta med dem ut till Utö som de vill besöka, där jag heller aldrig har varit och således definitivt inte kan visa dem runt, och sedan ta med dem hem och hitta på någon lämplig kvällsaktivitet för dem. Hade U varit tillgänglig på lördagen så hade det varit lättare. Han har varit på Utö flera gånger och hittar bra, och framför allt hade jag sluppit att själv ta hela ansvaret för att se till att våra gäster har roligt och får uppleva det de önskar. Jag känner dem knappt - vi har bara träffats en gång tidigare och det gör inte saken lättare för min del. Jag hade hoppats kunna ordna en gemensam middag med några vänner som kommer på bröllopet, men de jag har frågat är upptagna och kan inte. Pust. Jag behöver inte den här stressen nu, den äter ärligt talat nästan upp mig inifrån. Det är verkligen för mycket nu. Tack och lov har vi äntligen fått klart med organisten, så det är i alla fall en puck som är avklarad.

Jag har i alla fall tagit det kloka beslutet att ta ut semester nästa onsdag. Det innebär totalt tre ledig dagar inför bröllopet, och jag har en känsla av att vi kommer behöva dem. Förhoppningsvis hinner vi klart med allt i tillräckligt god tid för att hinna andas och bara vara lediga någon stund inför den stora dagen. Igår kväll jobbade jag vidare med Spotify och festprogram, och idag ska jag köpa material till vigselprogram och bordsplacering, beställa drycker, vi ska hämta madrasser till RR och VZ att sova på, och U ska beställa sin ring, förutom att vi förstås ska jobba hela dagen som vanligt. Stressad är bara förnamnet och jag får vara glad om jag kommer ur detta utan magkatarr och migränanfall. Bröllopsdagen kommer nog att bli jätterolig, men jag tror att vi kommer att vara helt slutkörda när det väl är över.

2010-08-09

Möhippad!
Nu har det hänt! Jag fasade som sjutton för möhippan, med dåliga erfarenheter och ett rejält kontrollbehov i bagaget, men det blev faktiskt en mycket bättre dag än jag vågat hoppas på. I fredags kväll var jag totalt hispig och på uruselt humör, jag sov dåligt och på lördagmorgonen ville jag bara rymma när jag satt och väntade.

Jag hade anat att möhippan skulle bli i lördags, och mycket riktigt, på förmiddagen ringde det på dörren och där stod min kära vän CN! Hon var en av dem som jag aldrig hade kunnat hoppas skulle vara med på en möhippa, men hon var där. Hon hade med sig en kompis med en fin gammal bil, och tillsammans åkte vi till Make Up Store på Norrlandsgatan. Där väntade även min syster C, NM, TM och LJ, och jag blev invisad i butiken där en trevlig tjej tog hand om mig. Jag fick på mig en riktig festsminkning och fick massor av tips om hur jag ska göra för att få makeupen att hålla hela dagen, vilka produkter jag ska använda och allt möjligt annat. Som väntat insåg jag raskt att jag kommer att bli tvungen att åka tillbaka till butiken och köpa på mig en förmögenhet med smink och diverse andra produkter som jag "måste ha". Fint blev det i alla fall - det enda jag inte gillade var mascaran, men det visste jag redan. Max Factors False Lash Effect är den enda mascara jag använder och den ger supereffekt. När jag såg tjejerna utanför butiken kände jag ett kort hugg av besvikelse - varken JP eller PH, som ändå räknas som två av mina allra närmaste vänner, var där. Men jag bet ihop om känslan och visade ingenting utåt i alla fall.

Efter sminkningen promenerade vi den korta biten ner till Humlegården för picknick. Vi åt massor av god mat och drack en massa bubbel, och efter en stund dök faktiskt JP upp också, vilket gladde mig förstås. Även SSH ringde från Småland för att säga hej och höra hur vi hade det, och det värmde också att hon hörde av sig. JP berättade att PH var hos CE's pappa i Skåne och avslöjade även att hon är gravid i fjärde månaden - inte oväntat, men stort och det känns faktiskt konstigt också eftersom PH är den första av mina riktigt nära vänner som får barn. Det hela kommer liksom ännu närmare då. Under picknicken fick jag små paket från tjejerna och skulle via paketen gissa från vem det var samt berätta historien bakom. Det var inte helt lätt i alla fall, men jag fick ihop det till slut!

När vi satt i parken började regnet friska i mer och mer men vi klarade oss ändå bra under trädet där vi hade slagit oss ner. Desto mer blöta blev vi under promenaden upp till Drottninggatan och butiken Pistill. Där blev det mer bubbel och en guidad tur runt bland butikens alla godsaker, och sedan passade vi alla på att köpa lite smått och gott också. För mig blev det en leksak som ska fungera både för mig och U. NM köpte en likadan, så vi får väl testa och utvärdera resultatet!

Vidare promenad i regnet, vidare till baren Grappa för en drink. Där mötte EE upp oss och vi satt en stund i baren medan regnet vräkte ner ute på gatan. Efter drinken promenerade vi hem till JP på Kungsholmen, och dit kom även SS vilket gladde mig jättemycket. Hon ska opereras för sin bröstcancer den här veckan och kommer inte på bröllopet, så det gladde mig extra att hon ändå ville vara med en stund på möhippan - det var absolut ingenting jag hade väntat eller tagit för givet. Vi åt en god middag och jag fick också svara på en massa frågor om mig och U. Han hade fått svara på samma frågor tidigare, och tanken var väl att vi skulle svara likadant, men det hade vi tydligen inte alls gjort. Där ser man! Efter middagen rundades kvällen av så småningom, och jag kom hem glad och nöjd efter dagen. Allt blev så mycket bättre än väntat och det var förstås ett lyft. Det enda smolket i glädjebägaren var som sagt att inte PH var med, och också kanske att det trots allt inte blev fler tjejer - totalt var vi nio personer av ungefär sjuttio gäster. Men jag uppskattar verkligen alla som var med desto mer och jag ser också ännu bättre nu vilka som verkligen är mina vänner på riktigt efter allt de har gjort för min skull. Det är värt hur mycket som helst!

I fredags träffade vi förresten också vår gulliga fotograf. Vi gick igenom hur vi vill ha bilderna på bröllopsdagen och gjorde dessutom också en liten provfotografering ute på gatan i Vasastan. Det var jätteroligt men i vanlig ordning tyckte jag förstås att jag inte såg riktigt klok ut när jag såg de färdiga bilderna. U rekommenderar att när vi väl ser de färdiga bilderna efter bröllopet så ska vi titta på dem som om vi var ett par av våra vänner, för då kommer vi att vara betydligt mer positiva och inte alls lika självkritiska när vi ser bilderna. Det är ett bra tips.

2010-08-06

Höstkänslor?
Det är bara början av augusti men redan är kvällarna så mörka! Vi tänder ljus och lampor och det är nästan så att det känns som att hösten redan är på väg. Kan det vara så? Har det gått så fort? Jag hänger inte med, det är ett som är säkert. Vintern kändes som att den aldrig skulle ta slut men sommaren försvinner så fort man blinkar. Varför är det så? Jag hoppas på en fin augusti och en fin, varm september på det. Vi håller kvar sommaren lite till.

2010-08-06

Tävling hos Made in Persbo!
Carina har just nu en tävling med fantastiskt fint pris i sin blogg. Vinsten är inget mindre än en fotografering av henne själv - klart jag är med!

2010-08-06

Ett dåligt tecken
Efter min första arbetsdag igår var jag så deppig så jag bara ville gråta. Strul och motgångar kantade min första dag och jag kände mest bara för att gå in till TA på måndag morgon och säga upp mig på studs. Det oroar att jag känner så här så fort jag är tillbaka på jobbet - att det inte tar mer tid än så att må dåligt igen. Det är samma känsla som jag har haft tidigare under sommaren och jag hade hoppats och trott att lite ledighet skulle få mig att må bättre. Men icke. Jag måste söka mig vidare, det finns inga alternativ.

Just därför är det desto mer nedslående att folk nu börjar antyda att jag, som är 37 år och snart nygift, inte alls är i någon bra position att byta jobb. Jag förväntas nu komma in in fasen där jag ska vara hemma och föda barn. Prästen antydde det igår, att jag är så pass gammal så jag väl kommer börja tänka på att bilda familj nu - hon borde veta bättre! - och PR sa rent ut innan semestern att jag nog inte är i det bästa läget för att få nytt jobb nu, med tanke på min livssituation. Till min besvikelse höll U med henne. Betyder det att kvinnor som är i barnafödande ålder och som har en fast relation inte ska byta jobb om de mår dåligt på det nuvarande? Betyder det att företag generellt inte anställer folk som är i "den åldern"? Om det är sant är det bedrövligt. Och jag vet att jag inte på några villkor kan gå här och "bita ihop" i flera år framöver, bara för att jag kanske någon gång i framtiden kommer att bli gravid. Det är befängt och det är inte ett alternativ för mig. Mitt liv är för viktigt för det.

2010-08-05

Slutspurt
Vår bröllopsplanering är inne i den absoluta slutspurten nu. Bara drygt två veckor kvar och fortfarande en lång lista med saker som är kvar att göra, en lista som av någon konstig anledning inte tycks krympa hur vi än gör. Det stressar mig jättemycket och det har nu även börjat stressa U, så till den grad att vi båda två faktiskt har svårt att sova ordentligt. Inte bra för god sömn är något vi behöver.

Vi har i alla fall gjort en del framsteg längs vägen. Den lilla bröllopsresan veckan efter bröllopet är helt bokad och klar. Vi hade tänkt oss en lugn, enkel resa - bara slappa och göra så lite som möjligt. Men självklart blev det inte så, det hade inte varit vi på något sätt. Nu åker vi i stället till Irland en vecka. Vi har hyrt en bil och kommer resa runt i västra och sydvästra Irland, det som sägs vara den vackraste delen. Jag ser fram emot det jättemycket även om resan har tagit lite väl mycket tid i anspråk för planering. Men det blir desto bättre när vi väl är där.

I morgon träffar vi vår fotograf för att göra upp alla detaljer med henne och idag har vi träffat vår präst. Jag hade mina tvivel om henne innan vi sågs, eftersom hon har låtit ganska barsk och sträng på telefon när vi har haft kontakt. Men i verkligheten är hon underbar - amerikanska, men med många år i Sverige bakom sig. Hon brinner för att arbeta med missbrukare och hemlösa och hon gick igenom hela vigselakten med oss från början till slut. Dessutom ställde hon en massa frågor om oss - våra bakgrunder, vilka vi är och hur vi möttes, våra familjer, våra jobb, vad vi brinner för. Vi fick dessutom tala till varandra och berätta för varandra varför just vi vill leva tillsammans. Alltihop var så stort och så känslosamt och U som har lätt till tårarna behövde förstås torka ögonen flera gånger. Till och med jag blev tårögd, fast jag kämpade emot det. Efter mötet tror jag i alla fall att vigselakten kommer att bli perfekt - jag är glad att vi får just henne som vigselförrättare.

Då har det varit desto mer strul med vem som ska spela i kyrkan. Vi har fått två olika namn och har fram till idag inte kunnat få bekräftelse på vem som ska spela. Före semestern fick jag efter flera veckors jagande tag i den ena organisten, som sa att han kunde all musik vi ville ha, inga problem med någonting. Nu idag fick jag till slut tag i den andra personen, som i sin tur tydligen inte alls kan den musik vi vill ha. Han vill träffa vår solist ÅD i morgon för att repetera, men det går ju inte eftersom hon är borta på semester. Jag blir så trött. Strul, strul in i det sista. På något sätt ska vi få ihop det, vi har inget val, men jag kan säga att jag önskar att jag varken behövde sova eller jobba de kommande två veckorna utan bara kunde fokusera på bröllopet till hundra procent. Det hade underlättat! Men det är som det är - jag drar ett djupt andetag och kör på.

Mitt i alltihop har vi hunnit med att fira vår första förlovningsdag - igår, den 4 augusti var det precis ett år sedan U friade till mig på stranden på Zanzibar. Tänk att vi fann varandra till sist - det är mirakel, och det är precis som det ska vara. Vi hör ihop, vi två.

2010-08-05

Många frågor men fortfarande inga svar
Med pappa har det varit fram och tillbaka. Han har åkt fram och tillbaka till diverse läkare och tagit diverse prover men fortfarande har vi inga svar. Allt är diffust och vi väntar och väntar. Jag kan fortfarande inte få in i mitt huvud hur det kan ta sådan tid och vara så svårt att få veta vad som är fel med honom.

Den senaste veckan har pappa tillbringat tre dagar på Danderyds sjukhus för provtagningar. Vi var där och hälsade på honom och det var kanske den mest deprimerande miljö jag har satt min fot i hittills. Trist, dystert, sorgligt från början till slut. Jag ville bara vända och springa därifrån så fort jag kunde. Men pappa verkade ändå vara vid gott mod och jag vet också att det är bra att alla tester görs, så att vi någon gång får veta vad det är och vad som ska göras. Han verkar ändå må lite bättre nu och det är huvudsaken. Vi får se var det tar vägen nu.

Försäkringsbolaget har som väntat lämnat ett skambud för den förstörda bilen. Jag önskar att pappa någon gång kunde slå näven i bordet och ställa krav, men det gör han förstås inte. Han bara tackar och tar emot och säger ingenting - som att han inte ens själv tycker att han förtjänar mer. Det är så sorgligt att se.

2010-08-05

En inställd fjällresa
Dagen innan vår planerade resa för fjällvandring i Jämtland beslöt vi oss hastigt och lustigt för att ställa in vandringen. Enligt väderrapporten skulle det regna hela veckan - i princip inte ett uppehåll hela tiden på sju dagar. Detta i kombination med temperaturer omkring tio grader - nej. Ett par dagars regn, eller lite regn här och där, det gör mig ingenting. Men att ha allting konstant dyngsurt utan minsta chans att torka, det känns mer jobbigt än roligt. Vid dåligt väder kan man också räkna med att fjällstationerna är fyllda med folk eftersom alla kommer att vilja bo där, och det blir alltså inte riktigt den där upplevevelsen av lugn, tystnad och ensamhet som vi var ute efter. Fjällen får helt enkelt vänta, kanske till nästa år, vi får se.

Med facit i handen var det kanske bra att det blev som det blev. Vi har fortfarande massor att göra inför bröllopet och det är inte fel att ha den tiden för att få lite mer gjort där i stället, även om en vandring hade varit underbar. Men, som sagt, fjällen finns kvar och vi har i alla fall inte legat på latsidan. Vi har blandat bröllopsjobb - som aldrig tycks ta slut - med semester och utflykter åt olika håll.

Vi har varit i Mariefred och härliga Taxinge Slott en dag. Taxinge kallas inte utan orsak för Kakslottet. Här finns ett café som inte är av denna världen - säkert fyrtio olika sorters kakor och tårtor i alla former och smaker. Vi slog till på de största bitarna vi kunde hitta - sachertårta och citrontårta - och åt tills det sprutade ur öronen. Efter ätandet promenerade vi ner till stallet och träffade på ett femtontal underbara travhästar som alla var otroligt nyfikna och intresserade. Alla skulle hälsa och bli klappade och vi blev kvar en bra stund. Det var en riktigt bra utflykt inte alls långt ifrån Stockholm och jag bestämde på studs att ta med mina föräldrar dit någon gång också.

Vi har varit på premiärcykeltur i innerstan - lite läskigt men samtidigt så enkelt och bekvämt att ta sig fram på det sättet. Vi åkte omkring på Långholmen och letade efter lämpliga ställen att fotografera oss på bröllopsdagen. Vi hittade en del bra men ska titta vidare så vi har alternativ som funkar för olika väder.

På den absolut regnigaste dagen åkte vi till Tyresta Nationalpark som ligger en bit sydöst om stan. Vi tillbringade en bra stund i deras fina Naturum och tog sedan en promenad i skogen, som var otroligt vacker - riktig orörd urskog som bara gav så mycket lugn och ro. Vi måste helt klart åka dit igen, kanske ta med tält någon gång när det är bättre väder och vandra lite och stanna över natten.

Sist men inte minst har vi varit ute i skärgården, på Finnhamn som ligger nästan så långt ut som skärgårdsbåtarna går. Vi tog med oss tältet och bara njöt i två dagar - tyst och lugn och så där riktigt avslappnat som det så sällan blir i stan. Det var välbehövligt.

Nu jobbar jag igen och jag kan säga att jag har ingen lust med det överhuvudtaget. Bröllopet tar upp de flesta av mina tankar just nu och förutom det har jag bestämt att på allvar börja se mig om efter något annat i höst. Det är dags nu. Det är på många sätt mina fina kollegor som har hållit mig kvar här men nu är fler och fler av dem på väg bort och då finns det inte längre någonting som riktigt håller mig kvar heller. Det är något att ta tag i under hösten, att gå vidare i karriären.

2010-08-05

Swinging London
Min semester är slut för den här gången och därmed är också min bloggpaus över. Jag har hållit mig borta från bloggen hela semestern men här kommer i alla fall lite uppdateringar om vad vi har haft för oss under den senaste tiden. Vi börjar i London. Vi åkte dit så fort semestern började. Resan gick bra och hotellet fungerade som det skulle - ett lite mindre hotell strax norr om Hyde Park med gångavstånd till det mesta.

Det var annorlunda att vara i London med U jämfört med tjejresan jag gjorde i oktober, men inte desto mindre hade vi några roliga dagar fyllda av intryck. Vi shoppade förstås - första dagen blev det ingenting för mig, men andra dagen gick jag in på Benetton, Zara och French Connection, och kom inte ut tomhänt! Min totala skörd i London blev inte mindre än fem klänningar, en kofta och två t-shirts. Så kan det gå, tydligen, men jag är nöjd med alla köp och tror att alla - utom möjligen en klänning - kan bli väldigt användbara i höst och vinter. U hittade i sin tur två par skor - bland annat de skor han ska ha på bröllopet - och dessutom en massa strumpor som ju också alltid går åt.

Juli är helt klart turistsäsong i London och vi hade nog tur med vädret - det var varmt men inte så varmt så vi däckade. Men det var massor av folk i turistkvarteren förstås och de stunder vi hamnade där var utmattande, som när vi åkte London Eye eller besökte Tate Modern och shoppingstråken. Det är sånt man får ta. Å andra sidan hittade vi dessutom underbara lugna oaser av tystnad, som i Hyde Park eller innergården vid Victoria and Albert Museum - helt klart värt ett nytt besök nästa gång jag kommer till London - och inte minst i de undebara kvarteren i Notting Hill, som jag blev tvärförälskad i. Skulle jag flytta till London så skulle jag bo där! Vi träffade U's väninna HS som tog med oss ut på restauranger och gav en massa bra tips, och på det hela taget hade vi en jättebra helg i London. Vi kommer garanterat tillbaka!