Stockholmsdagar

2011-10-21T11:10:00.002+02:00

2011-10-21

När allt förändrades
Den 21 september förändrades hela vårt liv bara på några sekunder. Efter allt som hänt kände jag inte att jag bara kunde gå tillbaka till mitt gamla liv och min gamla blogg och fortsätta som förut, utan jag valde att börja om på nytt med bloggen Livets dagar. Där fortsätter jag att skriva om det som händer i mitt liv.

2011-09-20T10:04:00.002+02:00

2011-09-20

Tidsjakt
Puh, det är mycket nu! Den här veckan kör det igång, hela den långa raden av undersökningar och förberedelser och planeringar. Nu är det allvar. I morgon är det ultraljud hos mödravårdcentralen och jag hoppas det går bra. Vi kommer nog inte ta reda på könet - ju längre vi kommer desto mindre viktigt känns det på något sätt. Jag har dessutom bokat om min tandoperation som låg i slutet av oktober. Nu är den två veckor tidigarelagd och det är lika bra att bara få det gjort. Inget att vänta på och ju fortare jag är av med alla jobbiga saker desto mer kan jag koppla av efteråt. Men utan omsvep kan jag säga att jag fasar för de kommande veckorna - de är ett eldprov för mig med all min sjukhusångest. Allt på en gång bara.

Igår var det cykelträning och oj så svårt det är att ta det lugnt! Jag kan helt enkelt inte låta bli att gå upp i hög puls och intensiv träning när jag sitter där - det sitter i ryggmärgen så att säga. Kanske borde jag flytta längre bak i salen i stället och försöka att bara fokusera på mig, men det är ju inte lika roligt heller. Idag ska jag köra egen styrketräning hemma och i morgon är det cykel igen, full fart med andra ord!

Det känns som att tiden är vår största utmaning just nu. Det är mycket, mycket som händer under hösten och vi kämpar för att få dagar och timmar att räcka till. Ska vi få till en semesterresa under hösten? Ja, det måste gå på något sätt, men det blir ett evigt pusslande kan jag säga. Men det är så sant som det är sagt: bara få det gjort på något sätt.

2011-09-19T14:13:00.004+02:00

2011-09-19

Energitillförsel
Den här helgen har jag lagt mycket fokus på att tillföra energi till mig själv. Det har behövts: jag har varit ovanligt trött i största allmänhet, och dessutom har jag min eviga sjukdomsoro som ligger som en tung blöt filt över allting och gör att jag knappt förmår känna glädje över någonting överhuvudtaget nu. Alla pratar om graviditeten som "nio magiska, underbara månader" och själv känner jag mig mest bara gråtfärdig.

Om jag bara hade gjort undersökningen på bröstkliniken och fått ett positivt svar så hade nog ett ton lyft från mina axlar direkt. Men nu är jag inte där ännu, undersökningen är inte gjord, jag vet ännu inte vad som kommer fram då. När jag pratade med läkaren i telefon i somras frågade jag rent ut om det fanns någon som helst anledning till oro på grund av det besked jag fått, och hon svarade klart och tydligt "nej". Så varför kan jag inte tro på henne?? Jag blir verkligen galen på mig själv för det här.

Jag pratar mycked med U, och han är underbar - lyssnar, stödjer, peppar. Han gör mig så mycket lugnare och tryggare i livet. Vi har pratat om hur jag ska komma tillrätta med min oro, och jag är helt medveten om att mitt sätt att se på problemet är en stor del av själva problemet i sig. Vi pratar om kbt, och jag kan absolut se att det vore bra för mig - det eller något annat liknande. Samtidigt är tanken skrämmande. Jag är rädd att inte bli tagen på allvar, rädd att inte själv ta problemet på allvar när jag väl sitter där utan att jag kommer att tona ner och säga "det är inte så farligt egentligen". Jag är rädd att det inte ska hjälpa utan att jag bara ska misslyckas. Men jag måste absolut försöka med någonting, för just nu håller jag på att förstöra hela livet för mig själv, och det får jag helt enkelt inte fortsätta med.

I lördags hade vi en jättefin dag: soligt och varmt, riktig sensommar. Vi ägnade dagen åt hemmet, städade, fixade på balkongen, tog en lång skön promenad bort till Kristineberg och tillbaka. På kvällen hade vi fina PR på besök - hon som av en slump satt vid skrivbordet bredvid mitt när jag började på jobbet, och som idag är en av mina närmaste vänner. Hon har nyligen kommit tillbaka från Tanzania och det var jätteroligt att ses och höra hennes berättelse, efter att vi själva varit på samma platser som hon. PR hade med sig den första presenten till vårt blivande barn: en underbar liten mobil med afrikanska djur sydd i härliga mönstrade tyger. Jättefin!

Söndagen ägnade vi åt mer fix, fast den här gången var det bilen vi fokuserade på. Den håller på att rosta ihop, vilket är synd eftersom det i grund och botten är en bra bil. Men rosten måste åtgärdas, och vi för en hopplös kamp mot den kan man säga. Vår grundtanke har varit att behålla bilen så länge det går, eftersom vi bedömer att den räcker för oss storleksmässigt även om vi har barn. Men i söndags fick vi veta att det inte är möjligt, och anledningen är att det inte går att montera bort airbagen på passagerarsätet - det går alltså inte att sätta dit en bilbarnstol. Så var det med det, det blir att köpa ny bil med andra ord och till det kommer också större och dyrare garageplats och jag vet inte allt. Lagom kul men det är inte mycket vi kan göra åt det som läget är.

Efter biljobbet åkte vi en kort sväng till mina föräldrar, och det var helt klart helgens mest sorgliga och deprimerande stund. Att komma dit och se Majas grav och hennes saker är fruktansvärt för mig, det tar fram all sorg till ytan. Pappa förmår sig inte att ta bort några av Majas saker utan tycker det skulle vara som att utplåna precis allt, och det är synd att han bara ser henne i sakerna och inte som jag ser henne, i sin himmel, lycklig, där hon har det bra och gör massor av roliga saker. Det är synd också att mamma och pappa förstås står milsvitt ifrån varandra i den här frågan. Mamma vill ha bort allt, hon kan inte förstå pappa alls, lika lite som att han kan förstå henne.

Så fort vi kom innanför dörren frågade pappa om vi hade med oss blommor till Majas grav. Det hade vi förstås inte, och jag kände nästan anklagelsen i hans röst när han frågade. Sedan började han prata om hur svårt Maja hade haft det på slutet när hennes kropp inte orkade längre, och jag ville bara gråta. Det känns så sorgsamt allting, hela stämningen i huset gör mig ledsen, får mig att bara sjunka ihop och tappa all energi. Det är som att ingenting kan eller får förändras eller förbättras, utan allt ska vara som vanligt: samma fula gamla trasiga saker, ingenting får vara nytt eller fint eller vackert. Allt är bara uppgivet och deppigt. Jag nästan flydde därifrån och insåg än en gång hur otroligt mycket glädje Maja gav mig varje gång jag var där. För hennes skull gick det bra, men nu när hon är borta orkar jag inte med det längre.

Desto gladare blev jag bara en liten stund senare när vi var i mataffären, för vem träffade vi där om inte GA! Hon är en riktig glädjespridare för mig och jag berättade förstås för henne att jag ska ha barn bara några månader efter henne. Riktigt roligt att få prata om det med GA och vi kan se fram emot att vara lediga tillsammans vilket blir perfekt! Människor som GA behöver jag i livet - det gör vi nog alla.

2011-09-16T13:47:00.002+02:00

2011-09-16

På låtsas
Min kiropraktor är en välsignelse! Han kan och han känner och nästan ser precis var jag har ont, och sedan kan han dessutom göra något åt det. Jag är så glad att jag började gå hos honom för två år sedan - det är värt allt! Idag nämnde jag mina farhågor om att jag kanske har fått problem med foglossning. Jag berättade var jag har haft ont och hur det känns, och han sa direkt att nej, det där är inte foglossning. Jag blev så lättad att jag hade kunnat gråta, för det verkar vara en mardröm. Han berättade också att det här med foglossning är ett nordeuropeiskt fenomen. Till exempel i Australien, där han är utbildad, har man aldrig ens hört talas om begreppet foglossning. Det är intressant och märkligt. Jag fick behandling med tryck och akupunktur och nu känns det faktiskt bättre. Men jag ska fortsätta lyssna på min kropp, göra det som känns bra och sluta med det som är obehagligt. Enkelt!

Och så något helt annat som jag ofta har reflekterat över: bloggvärlden! Jag tycker bloggvärlden är oerhört fascinerande, på något sätt, för den är så märklig och så långt ifrån verkligheten på många sätt. Det märks väldigt tydligt vilka butiker och märken som sponsrar bloggare, för i perioder ska alla gå omkring i kläder och accesoarer köpta i samma butik, och alla klär sig likadant och har samma inredning hemma.

I verkligheten, i min värld, känner jag inte en människa som klär sig i till exempel Odd Molly, Lexington eller Chill Norway, ingen som går i stövlar från Hunter eller Prime, ingen som har hemmet fyllt av prylar från Tine K och Day Home. I bloggvärlden är det det enda som går hem, det är vad alla har. Märkligt är det och det gör att bloggvärlden på något sätt känns mer och mer overklig för mig, som en kuliss nästan där alla måste göra likadant för att passa in och fortsätta vara "inne". Jag har periodvis följt ganska många olika bloggar, och många har kommit och gått genom åren. För det mesta tappar jag intresset när alla blir för lika, alla skriver om samma sak, alla har likadana bilder, likadan inredning, likadana kläder. Jag vill hellre läsa om verkligheten, om riktiga människor med allt vad det innebär. Det ger mer i längden.

2011-09-16T09:35:00.003+02:00

2011-09-16

Leva upp till förväntningarna
Igår "kom jag ut" för tre personer till. Jag mötte KGH på träningen och eftersom jag normalt är den som lyfter riktigt tungt i styrkepassen, men inte längre, var jag ju tvungen att tala om för henne att jag är gravid och alltså måste lägga om träningen ganska rejält. Jag berättade att jag är i vecka 19 och hon upprepade gång på gång att det var helt otroligt, det syntes ju knappt någonting! Hon hade haft sina misstankar om att jag kunde vara gravid däremot...

Sedan träffade jag EE och JP på middag och berättade för dem också. Och även där: JP hade sist vi sågs varit helt säker på att jag antagligen var gravid men inte velat fråga, och precis som jag var så säker på hade hon och PH spekulerat vilt i om det var så eller inte efter att jag åkt hem. U berättade för mig förut i veckan att reaktionen från MNP var densamma, hon hade undrat men inte velat fråga, och AP sa ju också att hon minsann hade tittat efter om jag hade någon mage under sommaren. Samma sak var det ju med NM och jag vet inte hur många fler.

Och jag undrar varför det är så här? Nu är vi gifta, nu måste vi så klart skaffa barn också! Det är ju så man gör, eller hur? Det känns minst sagt tröttsamt att varenda människa verkar gå omkring och förvänta sig att vi ska vilja ha barn så fort vi har gift oss, inte så att vi har något val, utan att det är ju bara så: klart man ska vilja ha barn!

JP berättade om en kollega som träffade sin man redan i tonåren. De har aldrig velat ha barn och har alltid varit helt säkra på det, däremot har de stort hus, flera hundar och allt möjligt. Denna kollega har tydligen hundratals gånger fått förklara och försvara valet att inte ha barn, och varenda människa verkar vara tvärsäker på att valet att ha hundar måste bero på att de inte kan få barn och hundarna är en ersättning för det. Fortfarande verkar det inte alls vara OK att helt enkelt vilja ha barn, utan har man inte barn så måste det ju bero på att man inte kan, eller hur?

Jag är nu inte en person som gärna gör precis vad andra förväntar sig, så för mig känns det väldigt tråkigt när vi berättar om att vi väntar barn och alla människor bara säger "aha, jag visste det, det var precis vad jag väntade mig!". För mig tar det lite udden av den glada nyheten att ständigt få den reaktionen.

Just den här veckan har det varit så där halvkul att vara gravid. Jag har varit orolig i magen nästan hela veckan, det känns trångt och obekvämt och trycker mot urinblåsan så att jag måste gå på toaletten i princip hela tiden. Dessutom har min onda höft kommit och gått och sedan träningen igår har den blivit värre, vilket gör mig orolig. Jag vill verkligen inte få problem av foglossning och är rädd att det är det jag har råkat ut för. Jag har sökt information om foglossning på nätet, men det är svårt att läsa sig till om det är det jag har - det verkar kunna sitta var som helst och hur som helst och det är lätt att tro att varenda problem i höft- och bäckenregionen är just foglossning. Idag ska jag i alla fall träffa min kiropraktor och då ska jag ta upp problemet med honom. Förhoppningsvis kan han ge mig lite mer svar och avgöra var problemet sitter.

2011-09-15T10:21:00.002+02:00

2011-09-15

Lite extra stöd
Idag använder jag mina nya stödstrumpbyxor från Lindex. De är sköna faktiskt, fast de sitter lite för hårt i midjan så jag har fått rulla ner dem en aning över höfterna. Så är det, magen växer. Konstigt och fortfarande ovant och det här är ändå bara början! Snart blir det kanske att jag får börja handla gravidstrumpbyxor i stället. Och amningsbehåar och jag vet inte allt. Jösses!

Träningen gick halvbra igår. Jag hade inte huvudvärk, fast jag kände mig ändå inte riktigt i form, tyckte jag satt obekvämt på cykeln och att det helt enkelt inte kändes riktigt bra att träna. Det är också svårt för mig att inte ta i för mycket när jag cyklar - det är så lätt att pulstopparna kommer som vanligt. I kväll är det body pump och jag ska ta det lugnt även där. Avstå från alltför tunga vikter, inga utfall, inga raka situps och inga lyft över huvudet. Det går ju att anpassa träningen och det är en fördel.

Efter träningen ska jag träffa EE och JP. EE har jag inte sett på ett halvår, JP inte fullt så länge sedan. Men ingen av dem vet att jag är gravid och jag tänker nog till en början inte stäga något om det utan testa och se om de märker något ändå. Det blir roligt!

Det är skönt att ha U hemma igen efter ännu en tjänsteresa. Vi har inte sett mycket av varandra den här veckan och jag ser fram emot att ha mer tid i helgen. Han är min trygghet i livet. Jag har tänkt en del på Maja också och mina känlsor är blandade: jag är ledsen över att jag inte kan träffa henne och tankarna på hennes sista tid när hon bara var så trött och svag får mig fortfarande att gråta. Samtidigt vet jag att hon har det bra nu. Men saknaden är stor.

2011-09-14T13:24:00.003+02:00

2011-09-14

Positiva tankar
Jag har bestämt mig för en sak: jag måste ta tag i min ångest för sjukdomar. Jag är hypokondriker, så är det, och just nu mår jag så pass dåligt att det drar ner min glädje över det mesta i livet. Jag har läst lite om hypokondri, eller hälsoångest som det också kallas, och visst är det det jag har. Jag litar inte på lugnande omdömen från läkare utan tänker att det måste finnas något mer, något dödligt, något farligt. Jag söker ständigt efter tecken på allvarliga sjukdomar hos mig själv, och allt och lite till kan tolkas som något livshotande. Jag vet mycket väl att det här verkligen inte är bra för mig och jag måste helt enkelt komma tillrätta med det för att inte gå under och förstöra hela livet för mig själv. Jag måste göra det för det finns inga alternativ. Och ärligt talat: såvitt jag vet, rent ut sagt, så är jag ju frisk. Ingen har sagt något annat. Det är bara en fråga om att jag ska våga tro på det också.

Jag har fixat lite ärenden sedan igår: köpt stödstrumpor och fyllt på underklädesförrådet, handlat specialkattmat hos veterinären, köpt järntillskott och havandeskapsolja. Sånt som ska bli gjort.

Saga har inte varit rumsren sedan hon kom till oss, vilket är otroligt synd, och jag tror att det helt enkelt beror på att hon faller in i gamla ovanor. Hon är van att inte vara rumsren när hon är hos oss, så då gör hon som hon brukar. Jag vet inte hur vi ska komma tillrätta med det - vi har försökt med allt och lite till i alla år vi har haft Saga, och det är fortfarande som det är. Förutom det är det jättehärligt att ha fröna hos oss igen, de är gosiga och snälla och verkligen ett sällskap på kvällar och helger. Det blir nog en vända till hos RL innan vintern, men sedan kommer de vara hos oss ett bra tag. Jag undrar verkligen vad de kommer tycka om att få ett småsyskon i februari!

Idag har jag av två personer fått kommentarer om att det inte syns att jag är gravid. Det är lustigt - jag är ändå i vecka 19 nu, snart halva tiden, och jag tycker helt klart att det syns nu. Men min kollega PE sa idag att det inte syntes alls, och en kvinna i en butik trodde att jag precis hade blivit gravid och tyckte det var bra att jag började använda havandeskapsolja så pass tidigt. Jo tack, jag blir lite full i skratt faktiskt! Jag har anmält mig och U till föräldrakurs på mödravårdscentralen så nu börjar det hända saker på riktigt. Förberedelser, förberedelser!

2011-09-13T09:21:00.003+02:00

2011-09-13

Vikten av att vara viktig
U brukar ofta prata om att alla människor vill känna sig viktiga, kompetenta och behövda. Det är lite av hans mantra, och ibland skrattar jag åt det, men ofta inser jag hur sant det är.

Jag känner det nu: min chef har - tror jag - så stort förtroende för mig på jobbet att han inte ens behöver ta hänsyn till att ge mig tid när jag ber om hjälp. Annat har han tid för, om han vill, men mina frågor måste jag tjata och tjata igen om. Känner jag mig viktig och prioriterad? Inte mycket.

Hemma är det U som allt som oftast måste låta sitt jobb gå före våra gemensamma saker. Det är inte alltid det är sånt som är så viktigt, egentligen, men det är ändå tråkigt för mig eftersom jag känner att jag bara håller på med trams, inte sånt som spelar roll på riktigt.

Nu har vi skrivit upp långa listor över saker vi har att göra under de kommande månaderna innan vårt barn kommer, om allt går som det ska. Det är stort och smått: från att boka semester i höst till att köpa barnvagn och bilbarnstol till att läsa på om föräldrapenning till att fixa bilrosten till att få upp våra semesterbilder i hallen. Allt möjligt, men saker som vi har som mål att ha klara före februari. Och jag undrar i mitt stilla sinne hur U tror att vi ska få allting gjort, om han trots allt ändå måste prioritera sitt jobb först? När ska vi hinna allt? Eller ska jag dra det mesta själv? Ja, det är sant, mycket kan jag göra på egen hand, men det är inte alltid jag vill eftersom det mesta trots allt är sådant som berör oss båda lika mycket.

Igår kom jag äntligen iväg och tränade - och jag hann hem innan migränen slog till - och för en gångs skull gick det bra. Jag orkade och det svåra var snarare att hålla igen. Det är ju inte meningen att jag ska gå upp i för hög puls nu när jag är gravid, och det är svårt att inte köra för fullt när jag annars alltid är van att ta ut mig fullständigt. Jag är i alla fall glad att det går bra att träna så här långt och håller tummarna för att det fortsätter likadant. Idag skippar jag gymet, i stället blir det en promenad och sedan styrketräning hemma. Det är bra träning det med.

Det är lite bisarrt annars - jag menar, jag har tusen saker att vara glad och tacksam för, men just nu kan jag säga att bröstundersökningen överskuggar precis allt och gör att jag snarare är hur deppig som helst. Jag har övervägt att ringa och fråga om jag kan komma tidigare än det bokade datumet, bara för att få det gjort, men vet inte om det är så att det ska gå tre månader mellan undersökningarna - nu kommer det att vara knappt tre månader sedan sist jag var där och läkaren bad mig återkomma om tre till fyra månader. Så länge som fyra månader kan jag absolut inte vänta, det är inte aktuellt, varje sekund i ovisshet är en plåga för mig. Igår gick jag hem och läste om beskedet från läkaren och det står ju klart och tydligt, två gånger till och med, att förändringen har ett helt godartat utseende. Så varför kan jag då inte tro på det?? Varför envisas jag ändå med att tro att det måste vara något värre? Ja, jag kan verkligen bli galen på mig själv av det här.

U har sagt att jag måste hitta ett sätt att hantera min oro, och han har så rätt, för det här förtär mig totalt. Jag vill inte gå omkring och känna mig konstant ledsen och orolig på grund av vad som kan inträffa med min hälsa. Det är det helt enkelt inte värt, och det är ju som så många säger - det mesta av det vi oroar oss för kommer aldrig att inträffa. Det är det jag måste lära mig att lita på, kanske genom kbt, kanske genom samtalsterapi, jag vet inte vad. Något måste det finnas som gör det lättare. Jag läste igår att mödravårdscentralen har en kurs i mindfulness för gravida, och jag funderar på att gå den - inte för att jag är orolig för vare sig graviditet eller förlossning än så länge, utan för att jag är så orolig i största allmänhet. Kanske är det något som jag kan bli hjälpt av och då är det värt ett försök.

2011-09-12T09:17:00.002+02:00

2011-09-12

Kroppsfixerad
Jag tror aldrig jag har varit så medveten om min kropp som jag är nu. Det är så mycket på en gång: tandoperation, bröstundersökning, ont i fotleden, graviditeten. När det gäller bröstundersökningen gnager den mer i mig för varje dag. Nu är det två veckor kvar till läkarbesöket och efter det blir det remiss till nytt ultraljud, ny väntan på svar. Hade beskedet i somras varit "allt ser normalt ut, kom tillbaka om ett år som vanligt" så hade jag inte funderat mer på det. Men nu är beskedet i stället "allt ser helt ofarligt ut men vi vill ändå kolla upp det igen om tre månader". Och det är där jag tänker att något är fel - varför vill man kolla upp något så pass snart igen om det ändå är ofarligt?? Vad är det som inte stämmer?

Vad graviditeten anbelangar så bevakar jag mig själv som en hök: tittar i spegeln på hur kroppen förändras och mäter mig varje vecka. Låren är som förut, rumpan är upp 2 centimeter och midjan upp 6 centimeter sedan i våras. Igår när vi var hos AP passade jag på att väga mig - vi har ju ingen våg hemma - och jag har gått upp 2 kilo hittills, i vecka 18. Jag undrar hur mycket det kommer bli totalt och hoppas jag kommer lindrigt undan och att jag kommer känna igen mig själv efteråt. Än så länge passar de flesta av mina kläder som vanligt men det återstår att se hur länge det håller i sig!

Vi har haft en rätt bra helg annars. Vi har varit trötta båda två efter förra veckan så några jätteaktiviteter har det inte blivit. Men jag har varit duktig och styrketränat och vi har städat och tvättat och fixat med bilen en del - inte så underhållande, men nödvändigt! I lördags var vi och såg Harry Potter och dödsrelikerna 2, äntligen! Den var så bra som jag hade trott, men det är förstås mycket som är annorlunda från boken. Men helt klart en väldigt bra film och ett bra slut på historien.

Igår var vi hos AP och följde bland annat med henne på en lägenhetsvisning i Bergshamra. Det var en riktigt fin lägenhet, vi gillade den allihop. Det stora frågetecknet för AP är huruvida hon alls vill flytta eller inte - hon vill ju egentligen inte, men känner nog mer att den stora villan är henne lite övermäktig eftersom hon är över 80 år nu. Men både jag och U sa att om hon alls ska flytta så är den här lägenheten nog det bästa alternativet för henne. Hon söker efter något som är absolut perfekt, och det kommer hon inte att hitta, men det här är en riktigt bra lägenhet som har det mesta hon söker efter.

Nu är det måndag igen - ännu en jobbvecka. Hösten är här känns det som, det är mörkt och regnigt ute och dags att ställa undan mina allra somrigaste skor till nästa år. Det går fort, tiden mellan sommar och höst, och jag tänker att om ett år, nästa september, då kommer våra liv att vara helt annorlunda. Det är en tanke som svindlar.

2011-09-09T10:23:00.003+02:00

2011-09-09

Ännu en hemmadag
Idag hade jag huvudvärk redan när jag vaknade och jag vet att det inte blir bättre av att vara på kontoret, så det blev hemarbete även idag. Som sagt, det är en enorm lycka att vi har den möjligheten för jag tycker helt enkelt inte att det är värt att må dåligt bara för att kunna vara på kontoret. I kväll önskar jag mig en massage av U!

Gårdagkvällen blev i alla fall ganska bra. Jag åt middag, styrketränade och tog en rask skön promenad ett och ett halvt varv runt ön. Den här dagen blir nog ungefär lika fast idag ska jag dessutom städa och annat roligt. Men det är som allt annat som tar emot: skönt när det är avklarat.

2011-09-09T10:19:00.003+02:00

2011-09-09

På riktigt
Igår, en liten bit in i vecka 18, så tror jag faktiskt att jag kände de första riktiga rörelserna från den som växer där inne. En märklig och nästan overklig känsla och jag undrar fortfarande nästan om det var på riktigt eller om jag inbillade mig. Hände det verkligen?

2011-09-08T10:15:00.008+02:00

2011-09-08

Ta hand om mig själv
Ibland går det inte riktigt enligt planerna. Igår blev ännu en sådan dag när jag med dundrande huvudvärk och så trött att jag nästan såg dubbelt inte hade något annat val än att ställa in träningen och åka hem i stället. Väldigt tråkigt eftersom jag verkligen hade ställt mig in på att träna och dessutom saknar den energikick och glädje det ger mig, men vissa dagar går det helt enkelt inte att välja.

Jag har i alla fall läst på en hel massa om gravidträning, och det verkar faktiskt som att body pump är möjligt att fortsätta med om än med modifieringar. Jag ska dra ner på vikterna framför allt i övningar som belastar ben och höfter samt lyft över huvudet, och jag ska inte göra utfall och frivändningar utan välja benböj och till exempel marklyft i stället. Det blir bra träning ändå och jag tänker att jag får fortsätta pröva mig fram och se vad som känns bra. Jag har skrivit ner en lång lista med övningar som jag kan göra antingen på gymet eller hemma, med gummiband eller hantlar eller bara med kroppsvikten. Så nog finns det alternativ och det känns skönt att jag kan fortsätta hålla igång på en bra nivå om jag bara slipper huvudvärken.

Faktiskt skyller jag huvudvärk och trötthet på vår katastrofalt dåliga arbetsmiljö. Ventilationen är obefintlig, syrenivån är noll, och ljudnivån är stundtals lika hög som om jag hade suttit på tunnelbanan. Att fokusera på jobbet är bara att glömma, det är tusen gånger mer effektivt och rofyllt att jobba hemifrån som jag gör idag. Jag är glad att vi har den möjligheten, men det är skandal att det fortsätter som det gör på kontoret utan att något görs för att förbättra situationen. Vi kan klaga hur mycket vi vill men om inget händer så ger man till slut upp.

Igår gjorde jag lite ärenden på lunchen och gick bland annat förbi Oasis för lite spaning. Det här brukar vara en av mina favoritbutiker, även om min shoppinginspiration verkligen har varit obefintlig de senaste månaderna. Men igår såg jag ett par plagg som jag gillade: en snygg enkel top - perfekt till både kjol eller svarta byxor, tänker jag, och även en randig klänning helt i min smak. Nu är det ju kanske inte läge för mig att köpa vanliga kläder egentligen, snarare bör jag väl snart satsa på mammakläder - hu! - men å andra sidan har jag inte direkt planerat att vara gravid för alltid. Titta och fundera skadar ju aldrig!

Idag har U åkt iväg på tjänsteresa och är borta över natten. Jag ska ta väl hand om mig själv när han är borta: promenera, styrketräna, äta bra, gå och lägga mig tidigt och försöka sova ordentligt. Kanske ska jag passa på att åka och handla mat också och då ska jag komplettera med bra saker som jag behöver nu extra mycket nu, mat med massor av järn och protein och nyttigheter av alla de slag, sånt som jag gillar.

2011-09-07T13:32:00.003+02:00

2011-09-07

Så trött!
I morse läste jag i min gravid-träningsbok om förlossningsdepression. Där stod att det vanligaste symtomet är sömnlöshet och det är nästan så jag undrar om jag har fått en släng av det här redan före förlossningen! Det är inte klokt, jag som verkligen aldrig har haft problem att sova - nu som gravid händer det natt efter natt efter natt att jag vaknar kanske vid klockan 4 på morgonen och sedan inte kan somna om trots att jag är helt slut. När morgonen sedan väl kommer är jag precis färdig av sömnbrist och sedan blir det en utmaning som heter duga att komma igenom dagen utan att rasa ihop lagom till lunch. Eftermiddagarna är värst - då är jag nästan som i koma, som nu ungefär, och med tröttheten kommer också huvudvärken som ett brev på posten.

Enligt boken ska de här symtomen främst bero på oro och det låter lite märkligt tycker jag eftersom jag åtminstone inte medvetet oroar mig nämnvärt för det här med att vara gravid eller att bli förälder. För min del är det i stället andra saker som gnager, som bröstundersökningen - varför måste man ens göra en ny undersökning om det man har är helt ofarligt?? Vad döljer de för mig? - och tandoperationen och saker på jobbet som gör mig stressad. Så nej, jag vet inte vad sömnlösheten beror på men jag önskar att det ska bli bättre för jag behöver verkligen få min vila.

Idag är det cykelträning och jag ska i alla fall släpa mig dit, trots att jag egentligen gärna hade åkt raka vägen hem och däckat på soffan. Men träningen brukar ge energi så jag ska göra ett försök, även om jag inte lär gå för fullt - det är tydligen inte heller rekommenderat nu när jag är så pass mycket gravid. Men snart är halva veckan gjord och sedan är det helg och sovmorgon igen - jag längtar!

2011-09-07T09:15:00.002+02:00

2011-09-07

Höstkänsla
Jag har kommit till ett beslut vad gäller min träning: jag ska avstå från body pump och i stället köra styrketräning på gymet två gånger i veckan, och utöka programmet lite från vad jag brukar göra annars. Jag ska fokusera på överkropp och core och får låta benen få sin träning genom cyklingen, som jag tänker fortsätta med som förut. Det är som alltid jättesvårt att veta vad som är rätt och fel och vad som är bra och dåligt, så jag försöka köra en kombination av att lyssna på alla olika råd jag hittar, och givetvis också att lyssna på mig själv och vad som känns bra. Till exempel har jag hört att övningen plankan ska vara bra, och den testade jag igår men det kändes ganska obehagligt så jag kanske får hitta något annat alternativ i stället.

Hemma satt U och jag och försökte planera in höstsemester. Lättare sagt än gjort kan man säga. Vi har båda bokningar på jobbet som precis krockar med varandra och täpper till alla lämpliga luckor där vi hade kunnat resa bort. Dessutom är det mina inte så roliga saker som ultraljud på bröstkliniken - som jag fasar för, jag väntar mig att något dåligt ska komma av det trots att läkaren sagt att allt ser godartat ut - och dessutom operationen av min tand en månad senare. Sedan är det ultraljud och undersökningar hos barnmorskan på det så jag kommer att få mig en helgenomgång kan man säga. Eftersom jag är hypokondriker så det sjunger om det så är det här verkligen inte en höst jag ser fram emot på det sättet.

När det gäller resan hade vi i alla fall vår bästa möjliga lucka först efter mitten av november, och det är i sin tur vid den tiden av min graviditet när jag har kommit så långt så försäkringar och annat nödvändigt inte riktigt gäller om något skulle hända, och dessutom krävs läkarintyg från flygbolagens sida vilket inte direkt förenklar. Det känns inte så jättelovande just nu kan man säga.

Idag är det nästan som höststorm ute, fast ändå kvavt och varmt på något sätt. Men grått och mörkt och regnigt är det och jag längtar bort mer än någonsin. Sol och ljus och värme, det behöver vi alla nu.

2011-09-06T13:33:00.002+02:00

2011-09-05

Dagens outfit
Nu börjar det här med att klä på sig på morgnarna att bli lite sådär. Brösten är för stora (det problemet har jag verkligen inte haft tidigare!) eller vissa kläder sitter helt enkelt för tajt kring midjan för att det ska vara snyggt, även det ett helt nytt problem i min värld. Än så länge kan jag i alla fall använda mina vanliga kläder och lär inte behöva något annat på ett tag om jag fortsätter växa i den här (långsamma) takten, men det är störigt att saker och ting inte riktigt passar som jag är van vid. Det tar helt enkelt lite längre tid och kräver lite mer planering att bli klar på morgnarna, och egentligen borde jag nog bara rensa ut alla plagg som inte passar och lägga undan i väntan på andra tider. Faktiskt längtar jag lite till den riktiga hösten, då när det är OK att klä sig i varmare kläder, tjocka strumpbyxor och kappor - det är en tid jag gillar.

Jobbet och kontorslandskapet suger musten ur mig. Alla ljud, alla röster som hörs precis hela tiden drar så mycket energi och gör mig trött och oinspirerad. Det är svårt att koncentrera sig och få något gjort när det hela tiden är tusen störande intryck omkring, och jag är glad att min tid här är begränsad nu. Det är något att se fram emot!

2011-09-06T09:19:00.003+02:00

2011-09-05

Foglossning på gång?

Under den senaste veckan har jag vid några tillfällen känt av att jag har haft lite ont liksom på baksidan av höftbenet på vänster sida. Jag vet inte vad det kommer av men jag har läst på lite om foglossning nu på morgonen och blivit orolig. Är det något sånt jag har på gång nu??

Det svåra är att veta var foglossningen sitter. I bäckenet och där omkring, ja, men sen då? Mer i detalj? Jag skulle vilja se en teckning med pilar som visar exakt var det ska göra ont om det är foglossning man har. För min del är det kanske mer höftbenet som hugger till ibland? Om knappt två veckor har jag ett besök inbokat hos min duktige kiropraktor och då får jag ta upp det här besväret och fråga vad han tror, men till dess lutar jag åt att jag får ta det lite lugnare - kanske avstå från att köra body pump och välja träning med styrkemaskiner i stället.

I kväll ska jag köra ett styrkepass på gymmet och då ska jag försöka få möjlighet att prata med någon instruktör och fråga om lite tips på vilka övningar som är bättre och sämre för mig nu. Det är verkligen en djungel det här med träning och graviditet. I boken jag fick låna av CN står att i princip allt är bra fram till vecka 16-20, men efter det bör man i gengäld avstå från det mesta: stående cykling, body pump med lyft, allt som jag brukar ägna mig åt för att hålla mig i form. I stället rekommenderas diverse andra pass i stället, sådana jag inte har någon vana vid, och det gör det minst sagt svårt att veta vad jag ska välja som alternativ till det jag brukar göra. Som sagt, det bästa är att jag får möjlighet att prata med någon som kan ämnet och som kan råda mig till vad som är bäst att göra och inte göra.

Igår blev inte mycket som jag hade tänkt. Migränen var katastrofal och framåt lunch tog jag en av mina tillåtna migräntabletter, Sumatriptan, som alltså inte är på långa vägar så bra som Maxalt som jag kan ta annars. När effekten av tabletten satte in kände jag mig nästan som att jag hade blivit drogad - yr, svimfärdig, illamående. Jag blev helt enkelt tvungen att åka hem, avboka träning och allt annat och bara ta det lugnt hemma under eftermiddagen. Inte enligt planerna men migrän går ju sällan att planera - i stället kommer den när man minst önskar det. Idag är jag i alla fall piggare och det är huvudsaken.

2011-09-05T09:08:00.002+02:00

2011-09-05

Ökad förståelse
I fredags körde jag body pump efter jobbet. Jag har läst på i boken om träning och graviditet som CN lånade ut till mig, och dessutom känner jag redan nu av att magen så att säga är i vägen, trots att det fortfarande inte syns jättemycket på mig att jag är gravid. Jag menar, i mina egna ögon syns det förstås tydligt, men kanske inte för någon som inte känner mig så väl. Det är lite frustrerande med träningen, för vissa råd säger "kör på med allt så länge det känns bra", och många andra säger "dra ner på det mesta efter vecka 16". Det är alltså där jag befinner mig nu, och det känns lite frustrerande att jag redan nu ska börja avstå från saker som jag är van att kunna göra. Men så är det och jag måste helt enkelt acceptera att kroppen och dess förmågor förändras.

En lunch med NM fick jag också till i fredags, första gången på jag vet inte hur länge som hon hade tid att ses ens för en enkel lunch - jag har till och med slutat fråga eftersom hon alltid tackar nej på grund av tidsbrist. Det första hon gjorde när vi sågs var att titta på min mage, väldigt tydligt, men jag var inte klädd på ett sätt som på något vis avslöjade mig. Men jag berättade i alla fall hur det var och hon sa att hon inte hade velat fråga även om hon kanske hade haft förväntningar nu ett år efter bröllopet och allt. Men eftersom både jag och U är "lite till åren komna", som hon uttryckte det, så hade hon inte velat fråga eftersom hon inte visste om vi var i det stadiet att vi försökte men hade svårt att lyckas. Det är det här med alla förväntningar igen, alla som utgår från att man ska försöka få barn efter att man har gift sig, och att man nästan måste förklara sig om så inte är fallet. Det är normen som gäller.

På lördagen höll jag mig hemma på dagen, och framåt eftermiddagen åkte jag och C iväg för att se alla vackra klänningar av Lars Wallin på Waldemarsudde. Det var mycket att titta på och visst blev jag sugen på att gå på en riktigt fin fest och framför allt ha råd att välja en klänning som någon av Lars kreationer!

Efter besöket åkte vi till Sollentuna där jag skulle övernatta eftersom U hade sin herrmiddag hemma samma kväll. Det var bättre än i torsdags i alla fall, men jag hade huvudvärk och var så trött att jag hade kunnat gå och lägga mig redan vid klockan sju.

Jag sa till pappa att vi borde plocka bort Majas mat och kattlåda eftersom det mest bara känns makabert att ha dem framme. Man tittar automatiskt efter henne för att se om hon ska komma gående och så är hon inte där. Pappa svarade att det är ju de enda minnen man har, tar man bort allt så glömmer man. Där visade det sig hur olika vi ser på det här. I min värld finns Maja i mina tankar, i sin katthimmel. Jag berättade för pappa om det och sa också att jag hade pratat så mycket med Maja tidigare och berättat om katthimlen och om hur det såg ut och vilka hon skulle träffa och allt hon skulle göra där, och jag tror det blev en positiv tanke för honom.

Pappa sa att när de hittade Maja där på natten så hade hon sett helt lugn ut, precis som att hon bara sov, öronen var framåt och hon hade inte alls verkat som om hon hade varit orolig eller rädd. Jag tror att det hjälpte henne att jag hade förberett henne så mycket innan: hon visste vägen, hon visste var hon skulle gå och hur det skulle bli, och att det inte fanns något att vara rädd för. Pappa berättade också att grannkatten Svante brukar komma ganska ofta och sitta vid Majas grav. Han nosar och sedan kan han sitta där ganska länge och jag tänker att då pratar de med varandra - Maja berättar om hur det är där hon är nu och att allt är bra, precis som det ska vara. Jag inser att pappa nog är den som saknar Maja mest, precis som jag, och där kanske vi kan förstå varandra lite bättre nu.

Tydligen hade det varit en diskussion i Jönköping när mamma och pappa var där om huruvida djur har en själ eller inte. IN var helt övertygad om att de inte har det, och jag är förvånad över att hon är så okunnig. Jag antar att hon nog aldrig riktigt har känt ett djur, för hade hon gjort det skulle hon förstå bättre.

Igår förmiddag kom RL med katterna. Det hade tydligen varit full panik när de skulle åka - Tuva sprang först och gömde sig, och när de sedan skulle iväg fick Saga ett riktigt utbrott och färden var totalt kaotiskt. Mycket riktigt: när katterna kom in till oss var de uppjagade och livrädda och ville bara gömma sig. Till slut la vi dem båda två under överkastet, där de ofta har legat annars om de varit rädda för någonting, och så fick de vara i fred där tills de var lugna igen. Då var allt som vanligt - de var framme och åt och spann och det var inga problem alls. Skönt det.

I natt har jag sovit dåligt och har ruskig migrän - inte bra. Jag får se om jag klarar att ta mig iväg till träningen eller om det blir att boka av. Jag måste lyssna på kroppen.

2011-09-02T09:14:00.008+02:00

2011-09-02

Sammanbrott
Efter avslutade arbetsdag åkte jag och U till mina föräldrar för att fira mammas födelsedag. C och Ö och SL var där också och vi kom mitt i middagen. Jag kan säga att det kändes fruktansvärt att komma dit och se Majas grav i trädgården. Jag föreställer mig Maja i katthimlen, och det är en vacker bild, men hemma hos mina föräldrar kryper sorgen inpå mig igen och känns tyngre än någonsin. Alla Majas saker är kvar: hennes vattenskålar och fatet med torrfoder, kattlådan på toaletten och hennes hus - där hon gick och la sig när det var dags att gå - som åter är tillbaka på sin vanliga plats på övervåningen. Jag förstår inte hur pappa orkar se det varje dag och jag vet ju också att om det var upp till mamma så skulle allt vara undanplockat för länge sedan. Hon vill ha bort allt och pappa vill ha kvar allt.

Under middagen passade jag i alla fall på att berätta om det kommande barnbarnet. C och Ö visste ju om det men inte mamma och pappa. Reaktionen blev väl - tja, ungefär som väntat, fast nästan sämre ändå. Mamma blev först förtjust och gratulerade och började prata om att hon måste börja sy babykläder. Pappa såg väl inte direkt missnöjd ut men han sa inte ett ord. Inte ett grattis, inte ett "vad roligt", ingenting. Och det gick väl inte mer än ett par minuter och sedan pratade vi om annat, som att ingenting hade hänt. Mamma frågade helt kort lite senare hur jag mådde men det var allt. Sedan var det fokus på annat: bilbatterier, om SL ville ha glass eller inte, allt annat som var viktigare. Det var som sagt inte oväntat, men tråkigt ändå.

Sedan var det dags att äta tårta och då urartade allting. Jag frågade mamma och pappa om de ville ha SL-remsor som jag hade köpt och i vanlig ordning var det ingen som lyssnade, alla bara pratade förbi varandra och satt och skrattade och till slut kände jag mig ungefär som förra söndagen vid Majas begravning: att alla satt och sa emot mig, ingen lyssnade, ingen brydde sig, vad jag än sa så fick jag ett svar som bara drev med mig tillbaka. Till och med U hakade på jargongen och till slut reste jag mig bara upp och gick därifrån, tog mina saker och gick till tåget. Det rann över, det blev för mycket, och jag varken ville eller orkade stanna kvar en sekund till utan ville bara bort från allting.

U ringde efter några minuter. Han hade sprungit ut och letat efter mig men inte hittat mig och till slut gick han och hämtade bilen och åkte ikapp mig. Han skulle framföra hälsningar från Ö och mamma - de hävdade bestämt att de inte alls hade skrattat åt mig utan bara åt situationen. För min egen del kan jag inte förstå mig på hur folk bara kan fortsätta driva med någon som uppenbarligen mår dåligt och inte alls uppskattar skämtet, men sedan vet jag också att det här med empati är ett okänt begrepp inom min familj. Jag och U råkade i rejält gräl också och hela situationen blev bara värre och värre.

I natt har jag i princip legat vaken sedan klockan 3 på morgonen och jag är mer än slutkörd nu när jag sitter på kontoret igen. DG är tillbaka och stressnivån och ljudnivån har direkt gått upp med ungefär 1 000 procent. Det blir en kul höst.

I morgon är det lördag och U ska ha herrmiddag. Det betyder att jag måste hålla mig hemifrån och min plan har från början varit att gå och se Lars Wallins utställning på Waldemarsudde med mamma och C, och sedan övernatta hos mamma och pappa. Men just nu känner jag inte för att träffa någon av dem överhuvudtaget, faktum är att jag inte känner för att träffa någon alls, och ärligt talat vet jag inte ens var jag ska ta vägen i morgon. Sova i bilen? Ta in på hotell?
Jag vet inte varför det blir så här. När Maja fanns kvar här på jorden så kunde jag på något sätt stå ut för hennes skull. För henne var det alltid värt det. Men nu är det som att mitt tålamod bara tar slut. Jag är så less på att ingen bryr sig, att alla bara pratar utan att lyssna, att det alltid blir dålig stämning, att alla är sura, att det aldrig är lugn och ro och trevligt utan bara jobbigt och energikrävande. Jag har kommit till en gräns där jag bara känner att nej, jag orkar faktiskt inte med det. Jag vill inte ha det så här. Det är inte värt det om jag bara blir ledsen och besviken och orolig varje gång. Jag orkar inte med en familjerelation där jag inte mår bra. Vem gör det?

2011-09-01T09:37:00.002+02:00

2011-09-01

Kännbart
Idag är det mammas födelsedag! Hon har inte önskat sig några presenter, i vanlig ordning, men jag och C har i alla fall köpt ett par småsaker och i kväll blir det middag med familjen. C har lovat att prata med pappa om Majas saker då och jag hoppas det går bra.

Igår körde jag ett spinningpass efter jobbet och jag kan säga att det redan nu känns skillnad. Jag är van vid att sitta framåtlutad med styret lågt, men trots att jag knappt har någon mage som syns så känns det redan obekvämt med min vanliga ställning. Styret måste upp högre nästa gång. Dessutom blir jag lättare andfådd och drar mig för att komma upp i maxpuls i första taget. Så visst händer det saker i kroppen, helt klart.

Jag har slagit till på ett busskort nu, trots mina intentioner att fortsätta cykla så länge vädret är bra nog. Men ärligt talat: att cykla i stan har inte varit det minsta trevligt, tvärtom. Stressigt och hetsigt och det är mer tur än skicklighet att jag ännu inte har råkat ut för någon allvarligare olycka. Jag har inte känt mig trygg i trafiken på cykel och nu känner jag helt enkelt att det inte är värt det. Busskortet kostar pengar, men det får det vara värt för jag vill inte riskera att bli skadad i trafiken.

Idag jobbar jag hemma och det är en skön paus från bruset, trots att jag har fullt upp och mer därtill. Men det är bara att få det gjort.

2011-08-31T13:16:00.004+02:00

2011-08-31

Var finns inspirationen?
Jag har kört på grund nu tror jag. Ingenting känns riktigt lockande eller roligt utan jag är mest bara irriterad, uttråkad och framför allt totalt oinspirerat. På jobbet har jag mycket att göra, men det är inte roligt, det är inte något som ger något mer, som får mig att vilja ge det lilla extra. Som sagt, var jag inte gravid så skulle jag lägga all energi på att söka mig härifrån.

BJ sa i måndags när jag berättade att jag är gravid att nej, det är kanske inte så sjysst mot en arbetsgivare att söka jobb när jag är gravid. Jag skulle säga att det är inga problem att söka, men däremot är grejen att det finns inte en arbetsgivare som skulle anställa mig som gravid. Det finns ju inte ett företag som vill ha in en person som inte kommer vara på plats, det är bara att glömma. På föredraget igår diskuterade vi i fikapausen om det här med graviditet är en kvinnofälla när det gäller karriären. U är ju på gång att börja söka jobb nu och det är ingen tvekan för honom om att han ska göra det, trots att han är lika nära att bli förälder som jag. Jag tror inte ens att han skulle komma på tanken att berätta om det kommande barnet på en intervju, vilket jag förstås skulle göra, och det är knappast någon som skulle fråga honom heller. För en man är ett barn inget problem eller hinder på samma sätt som det kan vara för en kvinnas karriär. As simple as that.

Jag tog en liten butiksrunda på lunchen idag och det var hur tråkigt som helst, trots att jag besökte flera av de butiker som jag brukar gilla annars. Normalt brukar jag tycka att det är roligt med kläder och roligt att gå i affärer, men nu såg jag i stort sett ingenting alls som inspirerade. Jag letade egentligen efter kappor, men det har inte kommit in mycket ännu så där gick jag bet. En stickad klänning såg jag som jag hade kunnat tänka mig, och en tröja, men det var ungefär allt. Det kommer nog bli en billig höst för mig vad gäller klädkontot i alla fall!

2011-08-31T09:02:00.003+02:00

2011-08-31

Fortfarande inte
Igår ringde mamma för att fråga lite om planeringen inför sin födelsedagsmiddag i morgon. Jag passade på att fråga om de hade plockat undan Majas saker ännu. Nej, det hade de inte, pappa vägrar att ta bort dem. Och i bakgrunden hörde jag honom ilsket muttrande: "Varför måste allting slängas för?". Det låter inte bra och jag vet inte hur han resonerar eller varför. Sorg sägs ju ha flera faser: chock, förnekelse, acceptans och sedan tror jag att man kommer in i fasen när man helt enkelt kommer vidare i livet. Jag vet inte var pappa befinner sig - i förnekelsen? Eller är det bara ännu ett utslag av hans ständiga samlande, att ingenting får kastas bort vad det än är?

För min egen del känner jag att det kommer att bli en fruktansvärd sorg i påminnelsen om jag kommer till mina föräldrar i morgon och ser att Majas mat fortfarande står framme, som om hon skulle vara där. Jag kommer automatiskt att söka efter henne och hon kommer inte att vara där och det kommer på något sätt bara att göra allting värre. Jag vet också att om jag eller mamma säger någonting om det här så kommer pappa aldrig att lyssna på det utan bara bli arg. Men kanske om C kan prata med honom, jag vet inte faktiskt.

Igår var cykelturen till jobbet ovanligt hetsig. U cyklade med mig och råkade i häftigt gräl med en tjej som höll på att preja honom av vägen, och det var riktigt kaotiskt med bilar och cyklister och bussar och gångare som var överallt. Att cykla i stan är verkligen ingen trevlig upplevelse - snarare är det nästan en kamp om livet för att ta sig fram varje gång, stressigt och hetsigt och jag blir på dåligt humör varje gång. Jag har egentligen tänkt att jag ska fortsätta cykla till jobbet så länge vädret är bra nog, men nu vet jag inte längre om det är värt det. Hellre kanske då promenera halva vägen och sedan ta tunnelbanan. Från och med i morgon höjs priset på månadskortet så jag lutar åt att köpa nytt kort från och med idag.

Jag och EB var på ett föredrag med Klara K igår eftermiddag. Jag gillar deras idé och tanken på ett kvinnligt nätverk, och framför allt är det otroligt positivt och inspirerande för mig att få komma iväg och träffa enbart kvinnor från helt andra branscher än min egen ibland. Jag är som bekant rätt så less på finansbranschen och den eviga karldominansen ska vi bara inte tala om.

Igår var det ett föredrag med Annika Falkengren och det var blandat: inte så jätteintressant att höra om banken men desto mer intressant att få ställa egna frågor och få höra lite närmare om hennes tankar om kvinnor och karriärvägar. Jag passade på att ställa en fråga till henne men hade gärna frågat mer.

Efter jobbet var det styrketräning, skönt! Överkroppen kan jag i alla fall träna på som vanligt. Jag tycker själv att jag börjar se mer och mer gravid ut nu och det är inte någon större höjdare. Igår provade jag en klänning som jag hade tänkt börja använda nu igen framåt hösten och den fick mig att känna mig som en valross. Bara att vänja sig för det kommer inte precis att bli bättre längre fram, men roligt är det verkligen inte. Idag går jag in i vecka 17 så snart är halva tiden förbi, men jag vet att det tyngsta fortfarande återstår. Än så länge har jag klarat mig bra så jag får se hur det blir längre fram.

2011-08-30T09:19:00.002+02:00

2011-08-30

Höstplanering
Nyss var det semester och lugnt och skönt men nu känns det som att hösten är här och med den kommer ett allt mer fullspäckat schema. Det känns som att vi alltid har mycket att göra av någon anledning, alltid projekt som ska fixas och saker som ska planeras och genomföras. Det gäller allt ifrån semesterresa i oktober till sänggavel som ska byggas ihop till att fixa bilen som angrips av rost och som vi aldrig hinner prioritera till det ena och det andra och jag vet inte allt. Nu känns det lite som att vi har en deadline också för jag antar att med ett barn kommer det här med att ha tid över och kunna planera som vi vill att vara ett minne blott.

Jag tror att hemligheten är att planera väl och att sätta upp rimliga mål och det är det jag ska göra. I september är min målsättning att sovrummet ska vara klart: nya lampor, sänggavel och gardiner. I september måste vi dessutom få till det här med semesterresan i oktober och bilen, bilen, bilen - det blir mer akut ju längre vi drar ut på det, tyvärr.

U har en hel del funderingar över sin framtid nu också, när det gäller jobbet och vad han vill göra framöver. Idag och så länge jag har känt honom har U haft eget företag, på gott och ont: mycket frihet men också väldigt ojämn belastning och framför allt en väldigt osäker inkomst som har varierat från noll till massor. Nu när föräldraledighet kommer på tapeten och därmed en klart lägre inkomst för oss totalt sett så börjar det bli mer aktuellt för U att söka ett fast jobb, som han också har funderat över. Att få ett normalt jobb med en stadig lön, och förhoppningsvis också lättare möjlighet att vara föräldraledig när det är dags. Vi har börjat prata om det här med hur vår ekonomi förändras när vi får barn och det är inte direkt någon rolig framtidsutsikt på det sättet. Vi ska börja läsa på om hur allt fungerar med föräldrapenning och utefter det göra upp en budget för hushållet för det är något som kommer att behövas framöver. Det är tur att jag knappt tycker det är roligt att gå i affärer längre - det kommer lägligt!

2011-08-29T12:32:00.002+02:00

2011-08-29

Dags att börja ta det lugnt?
Jag är kluven: jag mår ju i princip som vanligt, jag känner mig inte tröttare eller svagare eller något sånt. Men jag inser också att jag nu är gravid i vecka 16 och det betyder att kroppen påverkas på olika sätt. Om det bara var upp till min egen känsla så skulle jag med glädje fortsätta träna på samma nivå som vanligt så länge jag klarar av det. Men är det nyttigt för kroppen?

CN lånade ut en bok om träning och graviditet till mig i lördags. Väldigt bra eftersom jag faktiskt tycker det är svårt att hitta bra information på nätet och det här är ett så viktigt område för mig. Jag tror som princip att det som känns bra är bra. Så länge jag inte gör något som gör ont eller som känns konstigt så tror jag inte att det är dåligt för mig. Men jag kanske ändå ska börja ta det lugnare framför allt när jag styrketränar. Kanske måste jag inte vara den tjejen som lyfter tyngst i salen på body pump?

I fortsättningen ska jag nog börja minska på vikter vid övningar där jag står upp: benböj, rygg med frivändning och utfall. Om några veckor ska jag nog inte göra utfall alls, utan välja vanliga benböj som ger en stabilare övning med höfterna i linje i stället för i obalans, just för att skona bäckenet som ju antagligen tar mycket stryk ändå. Jag vill verkligen inte få ont och problem längre fram utan kommer att göra allt för att må bra hela vägen fram till förlossning, och därefter också förstås.

U frågade i lördags, lite obetänksamt, om jag hade tagit farväl av min platta mage. Det har jag givetvist inte gjort, utan jag säger bara "på återseende, vi ses igen till nästa sommar". Mitt mål - som jag minsann tänker uppnå - är att kunna ha samma kläder nästa sommar som jag har haft i år. Jag hoppas kunna börja träna så snart som möjligt efter förlossningen, så fort jag mår bra och känner mig någorlunda stark igen så vill jag köra igång med det som känns bra. Löpning är ju inte min grej, men cykla och promenera kan jag göra och det tänker jag också sätta igång med, och även styrketräning förstås. Att få barn betyder inte att man inte kan träna och hålla sig i form.

2011-08-29T09:32:00.003+02:00

2011-08-29

Förändringar
Vi går mot höst nu. Det är snart september, och det känns i luften också när jag cyklar till jobbet på morgnarna. Luften är kallare och klarare och jag får se hur länge jag fortsätter cykla men ett tag till ska det bli i alla fall. Just nu är det en sådan period när det är ganska svårt att klä sig, tycker jag. Jag vill inte ge upp det här med att gå barbent riktigt ännu, men snart kommer tiden att dra på sig strumpbyxor och jackor igen. Jag gillar hösten!

Just i år misstänker jag att vi kommer att ha fullt upp. Det kommer att vara mycket på jobbet, inte minst med tanke på allt jag ska förbereda tills jag försvinner nästa år. Dessutom har jag ett par jobbiga saker inbokade. Jag ska operera min problemtand, den där framtanden där roten är trasig, och jag har dessutom fler undersökningar och ultraljud på Sophiahemmets bröstklinik, eftersom det upptäcktes en förändring i somras när jag var där. Även om alla besked säger att förändringen är ofarlig så är jag givetvis skräckslagen inför nästa kontroll. Tänk om något mer har dykt upp till dess? Tänk om det ofarliga inte alls är ofarligt när allt kommer omkring??

Men jag hoppas det blir lite roliga saker också. Vi vill passa på att resa bort och det måste nog bli i mitten av oktober för att jag ska få ihop det med jobb och annat. Det blir lite som sista chansen för oss två att göra något innan vi får barn då det känns viktigt att det blir av. Dessutom ska vi boka in en helg i slutet av november när vi firar fem år tillsammans och det ser jag också fram emot.

Sist men inte minst blir det säkert fullt upp med att förbereda vårt hem för en tredje person. Det verkar vara tusen saker som måste skaffas, och det betyder också att vi måste bereda plats för just nu är det fullt nog med alla andra prylar vi redan har. Det kommer att bli ett digert jobb att få allt klart så det är tur att vi har lite tid på oss ändå, även om jag misstänker att tiden kommer att gå jättefort som den alltid gör.

2011-08-29T09:02:00.002+02:00

2011-08-29

Komma ut
Helgen har varit ganska händelselös. U har mest jobbat och jag har varit trött och velat sova, sova, sova, fast däremellan har jag också gjort tråkiga saker som att storstäda, tvätta och liknande. Inte roligt men det känns bra när det är klart!

På lördagen var vi hos CN och OO och deras lilla A på middag. Jag har inte varit ute på Färingsö på flera år men det var lika fint där som alltid, med sjöutsikten och kvällssolen och CN's som alltid perfekta trädgård. Det krävs ett stort intresse för att kunna upprätthålla en sådan nivå. Det var roligt att träffa CN som alltid - vi ses inte ofta men CN är ändå en person som jag känner och vet var jag har, även om vi inte har pratat med varandra på kanske ett år. Det är så med vissa personer - man finner varandra på något sätt och sedan är det så.

CN har jag känt i tio år nu, men OO har jag bara träffat en gång tidigare. Han arbetar som brandman och i hans bransch är det tydligen helt omöjligt att få jobb i Stockholm, så nu jobbar han i Örebro och är i princip bara hemma kanske varannan helg. Det blir ju lite speciellt i och med att de har dottern A, och det var också tydligt att A tydde sig betydligt mer till CN än till sin pappa. Annars tyckte både U och jag att CN och OO inte verkade helt nära varandra på något sätt, det var som en distans mellan dem som var lite svår att sätta fingret på. Men det är alltid svårt att säga hur andra människor lever tillsammans på så kort tid.

Eftersom CN vet att jag är gravid så blev det förstås prat om barn och allt vad det innebär, men ändå inte alls så mycket som det var när jag träffade JP och PH för ett par veckor sedan. CN är rolig - hon gav mig en liten present i form av en kaka mörk choklad som jag älskar och dessutom en tidning om att vänta barn. Jag har inte tänkt köpa på mig en massa vänta barn-tidningar, men jag läste igenom den nästa dag och det blev nästan jobbigt: så mycket saker som jag inte hade en aning om att man måste ha och tänka på, är det verkligen så här krångligt att få barn??

Vissa saker i tidningen var i alla fall träffande och komiska, som hur flera före detta gravida beskrev känslan av att som gravid förvandlas från en helt vanlig kvinna till att bli en KROPP. När man är gravid tar folk sig friheter. Människor man inte känner kan glatt kliva fram och klämma på magen, "för det är ju så gulligt att vara gravid!", och folk som aldrig skulle göra så i vanliga fall tror plötsligt att de har full rätt att ställa närgångna och privata frågor om viktuppgång, kroppsliga symptom och eventuella besvär, samt givetvis att klämma och känna på den gravidas kropp. Om någon gör så mot mig kommer jag göra likadant tillbaka - det är väl helt OK att jag klämmer dig på magen också?? Jaså inte?? Och du har också gått upp i vikt sedan sist ser jag?

Jag har försökt förklara för U att det här är något jag oroar mig en del för som officiellt gravid, för även om det inte syns mycket på mig ännu så lär det väl snart göra det. För mig är det här med att vara gravid och få barn något som är väldigt privat, men som tjej är det som att man glatt bjuder in varenda människa till att få full insyn i privatlivet och i allt som händer med kroppen. För killar är det lättare, på dem märks det ingenting, men som tjej måste alla ha full insyn. Sånt är verkligen inte min grej så det kommer att bli tufft framöver.

Igår var vi en tur ute på Bogesund och letade svamp, fast utan framgång - knappt någonting förutom några få soppar. På hemvägen åkte vi förbi AP för att plocka på oss en massa plommon ur hennes trädgård, och då berättade U om det kommande barnbarnet. AP blev alldeles tårögd av glädje så det var en positiv nyhet för henne i alla fall.

Igår gjorde jag min vanliga mätning som jag gör varje vecka: lår, rumpa och midja. Vi har ingen våg så vikten har jag inte järnkoll på, utan jag mäter hellre omfånget för jag tycker det säger mer. Än så länge är det ingen större förändring i min kropp, midjan står stilla sedan två veckor på fyra centimeter mer än normalt, fast jag antar att jag växer mer nedanför midjan så att säga. Jag kan undra lite över det eftersom jag faktiskt är i vecka 16 nu, men jag antar att jag inte ska klaga - det är egentligen bara skönt att kunna ha mina vanliga kläder och att se ut ungefär som jag brukar. Tids nog förändras väl det också.

2011-08-26T16:02:00.003+02:00

2011-08-26

Officiellt
Jag har ju sagt till TA att han får berätta för till exempel ledningsgruppen att jag är gravid - det går liksom inte att dölja i längden och det måste ju komma fram förr eller senare. Och idag fick jag minsann höra att både personalchefen och ekonomichefen känner till det. Fort går det och det kändes verkligen lite konstigt när jag berättade för dem och de båda avslöjade att de redan kände till det. Liksom inte riktigt samma grej men vad ska man göra.

Nu känner jag mig plötsligt väldigt officiell och uttittad på något sätt. Jag antar att alla i ledningsgruppen kommer att veta om det här, om de inte redan gör det, och sedan är det ute och alla vet allt. Det känns som att folk kommer att titta och vara nyfikna och kanske kommentera, och sånt är det värsta jag vet - gravid eller inte så vill jag ha min kropp i fred! Nu är jag ännu så pass smal så jag kan fortfarande passera som "normal" för dem som inget vet, men snart lär det ju bli annorlunda.

Ekonomichefen KS, som är i ungefär samma ålder som jag och har två barn, skrattade gott och sa att snart kommer jag in i den där roliga fasen när man inte ser ut att vara gravid utan bara ser så där lite småfet ut - och det låter ju kul men jag förstår hur hon menar, när man liksom bara är större utan att ha en synlig gravidmage. Men det är en fas man ska igenom också och än så länge är verkligen ingenting säkert utan allt kan hända och vi tar en vecka i taget. Jag är i alla fall glad och nöjd så länge som jag mår bra och kan fungera som vanligt, det är huvudsaken.

2011-08-26T11:33:00.002+02:00

2011-08-26

Oroande besked
Igår höll jag på att storkna på jobbet. Absolut inget syre i lokalen - igen - och så mycket snack från alla eländiga karlar så jag till slut nästan bara ville lägga mig på golvet och skrika. Det gjorde jag inte, men jag var så slut i huvudet så jag inte ens orkade gå och träna efter jobbet utan bokade av. När jag skulle cykla hem gick trampan på cykeln sönder så det blev att promenera hem i stället, med präktiga skavsår som resultat. Suck, vissa dagar är det så.

Mamma ringde på kvällen. Det var bra att hon ringde, att hon för en gångs skull tog steget, men jag blev lite orolig av det hon sa. För hon berättade att pappa vägrar att ta bort Majas sandlåda från toaletten, och hennes matplats med torrfoder och vatten står fortfarande kvar i köket. Jag inser också att visst, det har inte gått så lång tid ännu. Alla har vi olika sätt att sörja, och en del i pappas sorgeprocess är kanske att det måste få ta lite tid, att han måste få vänja sig lite i taget vid att Maja inte fysiskt är där längre, utan att hon finns i hjärtat och i tankarna och i sin katthimmel där hon har det bra.

Men jag vet också hur pappa är: han vill aldrig låta något kastas bort, utan allt ska sparas, och jag är rädd att det här kan bli en sådan situation - att han inte kommer att acceptera att Maja inte är där, utan att han kommer att driva igenom att hennes toalettlåda och hennes mat ska stå kvar bara för att de ska vara där. För egen del kommer jag tycka att det är fruktansvärt om jag kommer dit till mammas födelsedag nästa vecka och ser att allt är kvar som vanligt. Det kommer att få mig att börja titta efter Maja, eftersom hon alltid brukar vara där, och inse att hon inte kommer fram, det kommer att göra saknaden och sorgen bara än värre. Det oroar mig om det är så att pappa har så svårt att komma vidare. Jag har sagt till mamma att hon får ge det lite tid, men visst reagerar jag på det hon berättar.

U och jag har pratat lite om det där och kanske är pappa som jag där, att han också på många sätt har lättare att relatera till och lita på djur än på andra människor. Djuren är aldrig falska, de är vad de är, och de får oss alltid att må bra bara genom att finnas till. Kanske känner han som jag på det sättet, att Maja var den han litade på mest och nu är hon inte där längre. Det är en förlust som är omöjlig att komma över.

2011-08-25T09:16:00.002+02:00

2011-08-25

Mitt i veckan
Det har inte hänt så mycket sedan igår. Jag körde ett cykelpass på kvällen som så när tog knäcken på mig - jag var totalt slut efteråt. Min kondition är inte så bra som den var före sommaren och jag gissar också att graviditeten faktiskt gör sitt till, även om den inte märks mycket utåt än så länge. Men det lär väl komma så småningom.

Annars hade vi en lugn kväll och det lär bli samma sak idag, fast idag är det body pump som står på schemat för mig. Så länge som jag mår bra och inte har ont eller något känns konstigt så kommer jag att träna precis som vanligt - jag tror att det som känns bra är bra.

Det är en hel del att göra jobbet nu, vilket i och för sig är bra - det gör att tiden på kontoret går lite fortare. Jag har fortfarande inte hört ett ljud från mina föräldrar, och det är som vanligt: pappa hör inte av sig oavsett och mamma har väl SL att tänka på i stället. Så är det - alla familjer är inte perfekta.

2011-08-24T14:23:00.002+02:00

2011-08-24

Lugn och ro
Nu har jag mycket att göra på jobbet, och jag gör det, men jag brinner inte för det. Det är inte stimulerande och det är för mycket ljud och störande moment, prat överallt, för att jag ska kunna koncentrera mig.

Igår berättade jag för TA att jag är gravid och han blev förstås bara glad. Men jag undrar när det ska börja synas på mig? Idag går jag in i vecka 15 och fortfarande har mitt midjemått bara ökat med fyra ynka centimeter. Vet man inte om att man ska titta efter det så kan man omöjligt se någon skillnad. Jag ska i och för sig inte klaga: det är bara skönt att kunna ha mina vanliga kläder och kunna fungera normalt i kroppen. Idag är det träning och jag hoppas ha lite mer energi än i förra veckan.

2011-08-24T08:56:00.003+02:00

2011-08-24

Ta första steget
U har pratat en del om hur det var när hans pappa gick bort i cancer 2005. Då hade hans mamma och hans bröder en bra relation till varandra, de var noga med att ta hand om varandra, att ha mycket kontakt och prata om det som hade hänt. U tyckte att det vore bra om vi i min familj gjorde samma sak nu när Maja har rest till himlen, att vi pratar och reder ut alla känslor, visar att vi bryr oss lite.

Jag kan se att han har en poäng, men det tar ändå emot. För det är alltid jag. Det är alltid jag som ringer, det är alltid jag som tar första steget till att höras av. Pappa ringer aldrig mig. Han verkar knappt vilja ha kontakt alls. Och mamma fokuserar ju bara på SL. I helgen som var upplevde jag att precis alla var emot mig. C var sur över att jag ville ha lugn och ro för Majas skull. Pappa var sur över att jag inte var på tillräckligt bra humör. Mamma vet jag inte vad hon ville, förutom att hålla sig undan från grannarna. U försökte medla mellan oss och det kändes som att alla förväntade sig att jag skulle vara den som löste situationen, eftersom problemet givetvis enbart berodde på mig och mitt dåliga humör.

Min relation till mina föräldrar är minst sagt komplicerad, och den har inte direkt blivit bättre med åren. C håller sig undan. Hon distanserar sig och blir lika känslokall som Ö, som aldrig har gjort någon hemlighet av att han inte gillar sin frus familj utan mest tycker vi är jobbiga. Mamma har fått en ny uppgift och en ny glädje i livet i och med SL, och snart har hon dessutom ännu ett barnbarn när C's andra barn föds i oktober. Det har gjort att hon har fått mindre och mindre fokus på oss andra: det är bara barnbarnet som gäller.

Och så är det pappa. Den troligen mest bittra och missnöjda människa jag känner. Jag vet inte hur min pappa var när jag var riktigt liten, det minns jag inte, men så långt tillbaka mina minnen sträcker sig kan jag inte komma ihåg att han någonsin har gett mig en kram eller sagt något vänligt till mig. Han har inte sagt så mycket överhuvudtaget till mig, och det han har sagt har oftare varit halvsura kommentarer av olika slag.

Om någon frågar mig om min uppväxt så talar jag om att jag hade föräldrar som förvisso levde tillsammans, och fortfarande gör det, och än idag har jag aldrig förstått varför för jag har aldrig upplevt att de ens har tyckt bra om varandra. Tvärtom - min barndom är fylld av gräl, skrik och bråk. Den enda gången jag minns att mamma försökte ge pappa en puss när han kom hem från jobbet knuffade han bort henne. Jag minns att det någon gång ibland hände att pappa var bortrest, och då var det så lugnt och skönt hemma utan grälen, utan att behöva gå på helspänn som jag alltid gjorde när både mamma och pappa var hemma.

Mina föräldrars attityd till varandra är elak, hånfull, fylld av förakt och nedsättande kommentarer om den andra. De är likadana båda två, och i söndags när min pappa anklagade mig för att vara så sur och otrevlig svarade jag rent ut att vad annars kan han förvänta sig, det här är ju det enda sättet jag någonsin har lärt mig att vi pratar med varandra i den här familjen.

När pappa träffade U's familj för första gången var det första han sa till dem att han hatade att bo där han bor, där han har bott sedan 1973. Jag har hört honom säga det här så många gånger, och på senare år har jag alltid börjat svara honom att han kan väl flytta då, det är ju bara att börja se sig om efter något annat. Men det gör han aldrig. Det är som att han bara klagar för klagandets skull. Och nu vill ju mamma absolut inte flytta, nu när C och barnbarnen bor så praktiskt nära på cykelavstånd från dem. För henne kan det inte bli bättre.

Men det är pappas jargong helt enkelt: han klagar för klagandets skull, han vill bli sedd som ett offer för andras ogynnsamheter. Att de bor i radhuset som han hatar är mammas fel. Att han hade samma eländiga, underbetalda jobb i alla år är någons fel, jag vet inte vems, men han försökte i alla fall aldrig byta till något annat. Att de inte har några pengar är någons fel, att allt är så dyrt är någons fel, men han gör ingenting för att de ska få det bättre ekonomiskt heller. Han är inte beredd att byta till ett billigare telefonbolag eller att säga upp den fasta telefonen i Frök som aldrig används, till exempel. Den står där och kostar pengar, men den ska finnas kvar. Han klagar över att han inte har kunnat köra bil på grund av sin stroke, men nu när han väl fått klartecken från läkaren för att börja köra igen så gör han ändå ingenting för att komma igång. Han pratar om att det är så lång tid för att få besiktning, att han måste byta till sommardäck, att han måste köpa nytt bilbatteri och jag vet inte allt, men han gör ingenting för att komma igång.

Kort sagt, allt är för jävligt och allt är någon annans fel. Att själv ta ansvar och inse att han har möjlighet att påverka sitt eget liv, det finns inte i hans vokabulär. Han skyller ständigt ifrån sig.

I lördags innan jag och U skulle åka till vårt eländiga bröllopsdagsfirande sa jag för hundrade gången att så fort det blir någon förändring med Maja så måste de ringa mig, och igen fick jag inget svar. Till slut frågade U om vi var överens om det här och jag svarade att jag inte visste för det var ingen som sa något tillbaka, och pappa sa då att det var vi väl överens om. Jag svarade att jag inte hade uppfattat det så, för i veckan när de var i Jönköping sa han ju till mig att jag var löjlig när jag sa att jag ville veta. "Det har jag inte alls sagt", sa pappa då, trots att jag vet att det inte var sant. Och i söndags höll han på och prata en massa om att vi måste linda in Majas låda i plast så att inte rötterna från äppelträdet skulle nå dit. Jag sa lite senare att jag inte tyckte vi skulle göra det för det skulle vara som att lägga henne i en sopsäck, och pappa svarade då "jag har inte alls sagt att vi ska göra det". Han skyller alltid ifrån sig, ingenting är hans fel, allt dåligt beror på någon annan, han har aldrig gjort något orätt i sitt liv.

Jag vet inte om jag ska säga att jag har gett upp hoppet om mina föräldrar, och om pappa i synnerhet. Hade jag inget hopp så skulle jag väl inte ständigt bli besviken? Men nu känner jag att det skulle vara trevligt om de någon gång kunde ta första steget till en kontakt igen. Det är inte bara mitt ansvar.

2011-08-23T13:45:00.004+02:00

2011-08-23

Vem bryr sig?
Igår skrev jag ett inlägg om Maja på Facebook. Som så ofta i svåra situationer blir jag överraskad över vilka som egentligen bryr sig och visar omtanke - oftast, även den här gången, är det personer som jag inte förväntar mig som hör av sig och beklagar sorgen och skriver omtänksamma kommentarer till svar. De som däremot känner mig bättre säger ingenting.

Jag antar att det handlar om en syn på hur man respekterar liv också. I mångas ögon är det "bara en katt", medan för mig och för många andra är det en fullvärdig medlem av familjen, lika viktig som någon människa, någon som sörjs som ett syskon eller ett barn. Det är inte helt lätt för andra att förstå men så är det.

Jag har berättat för ett par personer om Maja idag och båda gångerna kom nästan gråten när jag pratade om det. Det ligger fortfarande så ytligt, jag är inte på långa vägar färdig med den här sorgen utan det kommer ta tid, och det får det göra.

2011-08-23T09:06:00.003+02:00

2011-08-23

Tillbaka i vardagen
Igår jobbade jag hemma, ställde in träningen och gick mer eller mindre som i dvala hela tiden. Idag är jag tillbaka i kaoset på jobbet och det känns mer meningslöst och otacksamt än någonsin. Om allt går enligt planerna är tiden här före föräldraledighet i alla fall begränsad och det är alltid något att se fram emot - som sagt, hade det inte varit för graviditeten så hade jag lagt all tid på att söka nytt jobb nu, men det får ligga på is tills vidare.

Jag har tänkt mycket på Maja och mina känslor är blandade: den rent fysiska sorgen över att jag inte får träffa henne igen i den här världen, att komma hem till mina föräldrar i fortsättningen och som vanligt automatiskt titta efter henne det första jag gör, och hon kommer inte vara där. Det kommer att bli det svåraste. Samtidigt är jag helt säker på att hon har det bra nu, att hon är på en underbar, vacker plats och har allt och alla hon någonsin har önskat sig. Jag måste tro på det, det finns inget alternativ.

Det finns ett jättefint program på TV för riktigt små barn, In the night garden, som lustigt nog är ett program som Tuva har fastnat för. Hon är ju en riktig TV-katt i perioder och kan tycka att det är fantastiskt intressant att sitta med nosen klistrad mot TV-rutan och fascineras av allt hon ser och hör. Just det här programmet har hon uppskattat extra mycket. Jag tycker om det också, för att det är så lugnt och stilla och vackert, inte en massa skrik och effekter utan bara lugnande med fina bilder att titta på. Ungefär så föreställer jag mig att det är där Maja och Beata bor nu. Grönt och fint och lummigt, och fridfullt för kropp och själ. Det är en fin bild att tänka sig för dem.

Idag har U åkt iväg på tjänsteresa igen. Han har en riktigt tuff period på jobbet nu, och det är förvisso bra att han har fullt upp, men han är också väldigt fundersam över framtiden nu - fortsätta som egen företagare eller söka ett "vanligt" jobb som anställd i stället? Vi inser ju båda två att livet som anställd på många sätt är enklare, inte minst om U på sikt planerar att kunna vara föräldraledig, vilket han gärna vill vara. Nu är det turbulent på hans nuvarande jobb och jag tror att han under hösten kommer att börja se sig om efter något annat - det är inte utan att jag faktiskt hoppas på det, för det verkar så pass kämpigt där han är nu så jag undrar om det verkligen kan vara värt det i längden.

Idag ska jag äta lunch med PR. Egentligen har jag inte så stor motivation att umgås med folk alls just nu, utan skulle lika väl bara kunna vara för mig själv lite. Men det är inte alltid man kan välja och kanske är det ändå bra att få prata med någon utomstående också. Det blir som det blir.

2011-08-22T14:54:00.003+02:00

2011-08-22

Att minnas
Jag ser människor omkring mig som lever precis som att allt är som vanligt. De tror att världen är som den var förut, men i verkligheten blir världen aldrig mer densamma. Allt är förändrat nu. Maja är begravd under äppelträdet, precis som Beata, och det känns fint att de har varandra där. Jag tycker om tanken att äppelblommorna nästa år kommer från dem, att de finns kvar i världen.

Det finns så många fina texter skrivna om saknaden efter någon man älskar. Vissa beskriver precis det jag känner nu.

Do not stand at my grave and weep
I am not there, I do not sleep
I am a thousand winds that blow
I am diamonds glistening on snow
I am the sunlight on ripened grain
I am the gentle autumn rain
When you wake in the morning hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circling flight
I am the soft stars that shine at night
Do not stand at my grave and cry
I am not there, I did not die

Mary Elizabeth Frye (1905-2004)

Saknad
Så liten plats en människa tar på jorden
Mindre än ett träd i skogen
Så stort tomrum hon lämnar efter sig
En hel värld kan inte fylla det

Så litet en människas hjärta är
Inte större än en fågel
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång

Ingrid Arvidsson, Livstecken, 1964

Finaste lilla Maja, jag saknar dig så. Nu är du hemma och jag vet att vi ses igen när tiden kommer. Jag tror att du har träffat Beata också, och jag tror att ni har jättemycket att prata om och berätta för varandra. Jag vet att allt är bra nu men ni fattas mig båda så mycket.

2011-08-22T10:16:00.005+02:00

2011-08-22

Maja är i himlen nu
Natten till den 21 augusti, omkring klockan halv fem på morgonen, vaknade jag plötsligt och tänkte på Maja. Jag kunde inte somna om. Någon halvtimme senare ringde mamma och sa att Maja var död och att det förmodligen hade hänt vid halv fem, för då hade pappa gått upp och hittat henne och då var hon fortfarande varm och mjuk i kroppen. De hade ringt C också och även hon hade varit vaken. Det var som att Maja sa till oss alla att nu är det dags, nu går jag.

Den gångna helgen och veckan har nog varit den tyngsta i mitt liv. Maja har varit en sådan kämpe, så tapper och så modig och så duktig. Jag har varit hos henne dag och natt, bara suttit med henne, legat bredvid henne när hon har dåsat till och hållit hennes tass. Och så har vi pratat mycket. Vi har pratat om när Maja var liten, allt vi har gjort, alla utflykter och långpromenader och lekar. Jag har berättat för Maja om himlen, om hur det ser ut och om allt hon ska göra där och alla hon ska träffa. Jag tänker mig att katterna är ungefär ett år i himlen: så pass små att de fortfarande är som mest lekfulla, men att de ändå har vuxit till sig lite grann. Och så har de små vingar, ungefär som stödhjul, och kattmammor som tar hand om dem. Det är en fin bild.

Jag har sagt till Maja att ingenting är farligt utan allt är bra, hon är så lugn och trygg och säker. Hon har inte ont och hon är aldrig ensam. Och jag upplevde inte heller att Maja var orolig eller att hon kände smärta, utan enbart att hon var trött. Kroppen var slut och hennes själ ville gå vidare, för det var dags. Det var hennes tid nu.

Jag har berättat för Maja att alla i himlen har längtat så efter att träffa henne för hon har varit borta så länge. De kommer att ställa till med stort kalas när hon kommer, och äta tårta med skinka och vispgrädde och räkor i stället för ljus. Och de skrattar och leker och rullar runt i gräset och är lyckliga. Mot slutet bad jag också Gud att han skulle hämta hem Maja när det var dags, och jag sa till Maja att hon kunde släppa taget och gå när hon kände att hon var redo för det. Jag tror att Maja fick gå till himlen lugnt och fridfullt, i sömnen. Hon låg i sitt lilla hus och vilade, och så slumrade hon till och vaknade inte utan Gud kom till henne i drömmen och sa att nu är det dags, nu ska vi gå, och Maja följde med honom, utan rädsla och oro och smärta. Hon visste vägen precis eftersom jag hade berättat för henne om hur det skulle se ut. Och när hon kom fram var alla där och väntade på henne och de sa "äntligen är du här, vi har längtat så mycket efter dig!". Och allt är som det ska vara.

Inför Maja har jag hela tiden försökt vara tapper och stark: inte gråta, inte bryta ihop. Men när jag har åkt ifrån henne har jag inte kunnat sluta gråta. Mina bilder av Maja är så blandade nu: jag ser henne som yngre, stark och frisk och vacker, med päls len som vispgrädde - ingen har så fin päls som Maja - och jag ser henne med alla bilder och situationer som vi har upplevt tillsammans. Jag vill gärna tänka att Maja valde att stanna så många år hos oss för att hon trivdes och hade det bra.

Samtidigt har jag också så starka bilder av Majas sista tid, när hon var så svag att hon knappt orkade gå utan släpade fötterna efter sig och nästan föll omkull, när hon knappt orkade äta eller dricka utan måste bli matad. Hon låg som utmattad och jag la en handduk över henne för att hon inte skulle frysa, och hon var alldeles lugn och stilla och protesterade aldrig mot någonting. Jag upplevde inte att hon var rädd eller hade ont, utan bara att hon var så trött.

I lördags när jag och U skulle åka iväg för att fira vår bröllopsdag - värre bröllopsdag hoppas jag att vi aldrig kommer att uppleva - så kändes det helt fel att gå ifrån Maja. Jag ville hellre stanna. Men jag sa hej då till Maja när hon låg i vardagsrummet och sa att vi ses i morgon igen. När vi skulle gå gick Maja plötsligt upp, hon stapplade ut i hallen och följde efter oss ut i trädgården, och hon var så svag att hon nästan föll omkull när hon kom ut. Hon jamade och jag fick hjälpa henne och ta upp henne och vi la henne i stället på en handduk i gräset, så att hon skulle få lite frisk luft och ändå få komma ut lite grann.

Jag saknar Maja så fruktansvärt mycket. När jag kom till henne i söndags var hon stel och kall och hon var liksom borta, hon var inte där längre. Jag vet att Maja redan var i himlen då, och firade och lekte och var lycklig, och att kroppen bara var hennes skal, men det gjorde så outsägligt ont att se henne likafullt. Livet är inte detsamma längre, det är tomt och tyst och sorgligt. Jag är så tacksam för att vi fick ha Maja hos oss i så många år, och jag är glad i smärtan över att jag vet att hon har det bättre nu.

Söndagen blev kaotisk. Så mycket känslor och så många viljor. C drog iväg, hon skulle ordna med SL's födelsedagskalas. Mamma oroade sig mest för vad grannarna skulle tycka och ville knappt visa sig ute, och pappa var väldigt ledsen och samtidigt konstant förbannad på mig eftersom han inte tyckte att jag var på tillräckligt bra humör. Som vanligt kan han inte alls se sin egen del i det: att det här sättet att bara gräla och bråka hemma är det enda jag har fått lära mig hemifrån, det är ju så vi pratar med varandra i den här familjen. Jag förstår inte hur han kan tro att jag inte ska bli likadan när det är det enda de har lärt mig att göra. Men så är det. Min relation till mina föräldrar är sämre än någonsin. Ingen säger ett ord om att C inte ens bryr sig om att vara där, henne ställer de aldrig några krav på. Men mig skäller de på för att jag inte är tillräckligt glad och trevlig, och pappa var mer elak än jag någonsin har sett tror jag, och mammas största bekymmer var inte Maja utan Vad Ska Grannarna Säga. Som att Maja inte skulle kunna få en fin begravning utan måste ligga och vänta hela dagen, eftersom grannarna - som jag inte har mycket till övers för - var tvungna att parkera sig ute i trädgården och sitta och spana med långa halsar över till vår tomt för att se vad det var vi gjorde. De tog stunden ifrån oss med sin nyfikenhet.

Det fanns fina punkter under dagen: vi ställde fram det finaste fotot på Maja och tände ett ljus, och vi läste Gud som haver barnen kär och Fader vår. Maja begravdes i trädgården med sina favoritfiltar och sina favoritleksaker, så att hon känner sig hemma när hon är i himlen. Men förutom det var dagen som ett enda kaos av upprörda känslor och jag ville bara bort. Det var inte så här jag ville ta mitt farväl av Maja. Jag behövde min egen tid med henne i ställte, och jag tog mitt farväl också mer privat: jag satt och pratade med Maja i enrum när de andra var någon annanstans, och jag sa till henne gång på gång att allt är bra nu. Maja är där hon ska vara.

U har varit underbar. Han har varit hos oss hela tiden, gråtit med mig, sagt sitt eget farväl till Maja, hjälpt till att gräva hennes grav fast han inte var tvungen till det, men pappa vägrade ju eftersom grannarna satt ute och tittade på. Jag ville inte låta Maja ligga och vänta hela dagen eftersom det var vad vi hade kommit överens om i familjen, grannar eller ej. Jag vill aldrig, aldrig flytta till radhus igen, inte med så lite privatliv som det faktiskt är, med folk som sitter och stirrar på allt man gör på två meters avstånd. Det är inte värdigt.

Nu försöker jag hitta ett sätt att gå vidare, men sorgen är fortfarande så färsk, så stor, så än så länge har jag väldigt svårt att känna någonting överhuvudtaget förutom detta. Det sägs att döden är en del av livet, men trots det vänjer jag mig inte. Jag saknar Maja så mycket, även om jag vet att hon har det bättre nu i sin himmel. Jag behöver aldrig mer oroa mig för Maja, för jag vet att hon är ung och frisk och stark och glad och älskad. Allt är bra hos henne och det är det viktigaste, och någonstans är vi alltid tillsammans.

2011-08-19T10:25:00.003+02:00

2011-08-19

Släppa taget
Igår förmiddag sa C att hon tyckte Maja verkade lite piggare. Hon hade inte ätit så mycket, men hon rörde sig lite bättre i alla fall. Men på kvällen sa mamma att hon tyckte Maja verkade sämre bara än hon var när de åkte till Jönköping bara ett par dagar tidigare. Hon gick sämre och hade knappt rört maten, inte ens tonfisken som hon annars är förtjust i.

Om jag var orolig innan så är det ingenting mot vad jag är nu. Jag hade tänkt få saker gjorda på kvällen men kunde inte sluta gråta.

Jag har pratat mycket med Maja de senaste dagarna. Vi har pratat om när hon var liten, om hennes mamma och syskon, om utflykter och om saker hon tyckte om att göra. Både jag och U har bett för Maja. Och jag har talat om för henne att det inte finns någonting som är farligt, att hon alltid är helt lugn och trygg. Att jag alltid finns hos henne och att hon alltid finns hos mig. Jag har sagt att vi alltid kommer att ta hand om henne och att allt kommer att vara bra. Jag har berättat om alla hon kommer att träffa och om allt roligt de kommer att göra. Leka i gräset och hoppa efter fjärilar och sova bland blommorna. Maja kommer ha all sin favoritmat och hon kommer aldrig vara rädd eller ensam, för jag kommer alltid att vara hos henne. Jag har sagt till Maja att när hon känner att hon vill gå vidare så ska hon göra det, för jag kommer släppa taget när det är dags, och jag kommer alltid att älska henne mest.

Jag vet bara inte hur jag någonsin ska kunna känna glädje igen. Lilla Maja, tack för att vi har fått uppleva dig. Vi kan aldrig förlora dig, för du är alltid i våra hjärtan.

2011-08-18T09:14:00.002+02:00

2011-08-18

Ovisshet
Igår var jag helt slut. Jag hade sovit dåligt, kände mig förkyld, hade huvudvärk och noll energi. Träningen blev inställd och jag åkte hem, åt fil till middag och satt en stund i soffan. Jag och U tog en liten promenad när han kom hem och sedan gick jag och la mig tidigt. Det behövdes!

Idag har jag pratat med C som har bott hos Maja över natten. Hon sa att Maja har ätit lite dåligt, men vi vet båda att det lika väl kan bero på att hon inte tycker om just den maten som hon har fått nu. Mamma hade tydligen ringt och hört sig för också och sagt att det är just så, att vissa av smakerna i maten Maja har fått nu är hon inte förtjust i. Men C hade gett henne tonfisk också och då hade hon ätit lite. Jag sa till henne att ringa mig innan hon åker hem om det nu är så att Maja inte äter för då är det något allvarligt fel. Den här oron och ovissheten gör mig galen.

I helgen har jag och U bröllopsdag - på söndag är det ett år sedan vi gifte oss. Vi ska fira med att åka till Kohlswa Herrgård och bo över en natt. Jag har hört blandade recensioner om just det stället, men ett av alla olika presentkort på upplevelser som vi fick i bröllopspresent gällde för till exempel en herrgårdsweekend, och så fick det bli. Jag antar att vi bara får se till att lägga förväntningarna på rätt nivå och bara se det som ett skönt miljöombyte inför hösten.

Igår satt jag en stund och tittade på nätet efter bilder på gravida kvinnor i ungefär samma fas som jag. Jag har trott att jag ser rätt normal ut för att vara i vecka 14, men jösses! Vissa av kvinnorna på bilderna var enorma! Jag kan bara säga att jag lider med dem - visst, det finns säkert personer som fullständigt älskar att vara gravida och växa på alla håll och kanter, men just den delen är verkligen inte något jag själv längtar efter. Tvärtom, jag är glad så länge jag är smal och kan använda mina vanliga kläder. Tids nog blir det väl annorlunda om allt går enligt planerna.

2011-08-17T13:26:00.004+02:00

2011-08-17

Det enda viktiga
Just nu fungerar ingenting. Jag har svårt att få något gjort på jobbet. Jag kan inte koncentrera mig eller tycka att något är viktigt, för oron för Maja äter upp mig inifrån nu. Som vanligt har jag bokat in träning eftersom det är onsdag, men jag känner redan nu att jag kommer boka av och åka hem i stället. Jag har ingen energi, ingen lust, ingen vilja att gå dit. Det är inte viktigt utan det enda jag vill är att komma hem till U.

Det är bra att C är ledig nu och jag hoppas att hon verkligen tar sig tid att åka till Maja ofta, i stället för att bara säga att hon ska göra det. Jag önskar att jag hade samma möjlighet själv, att vara där med henne i stället för att sitta fast på ett meningslöst kontor och låtsas att livet är som vanligt.

Jag vill inte träffa någon nu, orkar inte umgås eller vara social. Vill bara vara hos Maja så mycket det är möjligt, även om jag vet att det kommer ta några dagar nu tills vi ses igen. Maja har varit hos oss i tjugo år nu och jag kan inte ens föreställa mig livet utan henne. Hur är det möjligt?

2011-08-17T09:12:00.004+02:00

2011-08-17

Mitt hjärta blöder
Maja krossar mitt hjärta. Hon är så gammal nu, hon har så svårt att gå, vinglar och är instabil i kroppen och höfterna. Tassarna hänger inte riktigt med, hon har gått ner i vikt och har svårt att röra sig. Antagligen har hon ont när hon rör sig och jag och C har funderat på om det kanske är artros hon har, som nu har blivit värre.

Det var så fint att tillbringa så mycket tid ensam med Maja igår, men samtidigt så otroligt sorgligt för jag känner bara att vad jag än gör så är det inte tillräckligt för att hjälpa henne på riktigt. Hur mycket kärlek och gos och trygghet jag än försöker förmedla till Maja så kommer det inte att göra henne frisk, och bara tanken får mig att vilja gråta.

Sin medicin ville hon förstås inte alls ta igår. Man måste nästan vara två och hjälpas åt för att hon ska ta den. Malt var hon inte heller sugen på, men sin yoghurt tog hon och hon åt bra både under dagen - maten C hade ställt fram var slut - och även under kvällen. Dessutom drack hon mycket vatten, gick på lådan och var ute lite på tomten.

Maja kan inte gå i trapporna längre, så igår när jag kom lyfte jag ner hennes hus från övervåningen och ställde i vardagsrummet där hon brukar vilja vara. Hon var lite skeptisk i början, eftersom det inte brukar stå där, men jag tror att Maja kommer att ligga där som vanligt när hon har vant sig vid den nya platsen. Dessutom letade jag rätt på en värmedyna som jag la under hennes vanliga kudde så att Maja kan få lite extra värme till lederna om hon vill ha det.

Pappa ringde från Jönköping för att fråga hur det gick och jag frågade varför han och mamma inte har sagt att hon har blivit så mycket sämre och fått ännu svårare att gå bara under den senaste veckan. Även C har ju sett det igår och kommenterat det. Och min pappa, som är en av de minst empatiska människor som finns, gjorde som han alltid gör och blev förbannad och sköt mina ord ifrån sig. Han svarade att jag var löjlig, att hela frågan var larvig, varför skulle de ha sagt något sånt för vad skulle jag då ha gjort åt det?? Han sa att det kan jag väl lika väl se själv, och han missar det faktum att han och mamma bor med Maja varje dag medan jag inte träffar henne mer än en gång i veckan och således är beroende av deras ögon för att veta exakt hur hon mår. Sedan kom det förstås också fram att de inte alls hade sett att Maja hade blivit sämre. De ser inte.

Och jag tänker att jaha, det är så vi hanterar saker i vår familj. Nästa gång jag får höra att någon är sjuk eller har problem så ska jag svara att hela kommentaren är larvig och att det är löjligt att de alls berättar om problemet för mig för jag kan ändå inte göra något åt det. Pappas stroke, till exempel, eller behandlingen av hans tumör. Löjligt och ointressant. Eller?

Jag valde i alla fall att helt och fullt fokusera min kväll på Maja. Jag satt med henne hela kvällen och läste i vardagsrummet där hon låg och vilade. Vi gosade och umgicks och jag pratade med henne och talade om att ingenting var farligt utan att hon var helt trygg och lugn. Jag klappade och kelade och sände starka tankar och bad U göra detsamma på sitt håll. Jag vet att det inte hjälper i längden, men det är allt jag kan göra nu. Maja är min första prioritet.

2011-08-16T13:13:00.005+02:00

2011-08-16

Nytt inför hösten
Nu på lunchen gick jag runt en sväng på Åhléns för att spana lite efter en ny höstkappa. Det var min första butiksrunda på nästan hela sommaren, och jag kan ärligt säga att den inte var särskilt inspirerande. Jag har liksom inte samma intresse för shopping längre, och det är i och för sig bra!

När det gäller kappor har det inte hunnit komma in mycket än så länge, det är kanske lite tidigt för det. I vanlig ordning vet jag också kanske lite för väl vad jag letar efter: en lite längre kappa, knälång, som passar bra när jag har kjol eller klänning på mig. Den ska helst ha skärp i midjan och den ska helst inte vara svart. Finns det? Förra året hittade jag den perfekta kappan på Mexx, mörkblå, skärp i midjan, knälång, allt. Men då bestämde jag mig för att avvakta och slita på min gamla kappa en säsong till. Det allra mest perfekta vore om de tog in samma kappa i år igen, även om jag vet att chansen är minimal.

När det gäller kläder för övrigt så är det som det är. Jag har för mycket, på tok för mycket, och i stället för att handla mer bör jag lägga energin på att rensa ut i stället. Renodla garderoben och välja rätt. Här ska jag bli bättre på att sätta hårt mot hårt - inse att bara för att vissa kläder fortfarande är fina och sitter bra så betyder det inte att jag kommer att använda dem. Sådana plagg har jag ju. Och alla dessa "hemma-jeans" och andra plagg som jag bara använder på hemmaplan, så många måste jag faktiskt inte ha.

Sedan är det ärligt talat så att det känns väldigt meningslöst att köpa kläder som jag, om allt går enligt planerna, inte kommer att kunna använda inom ett par månader. Då kommer jag i stället att få söka mig till mammaklädernas värld, och den världen är enligt C bland det tråkigaste man kan tänka sig. Tur i oturen att alla min byxor är för stora för mig i midjan - då kommer de att passa ett tag till!

Jag spanade lite på smink också, hos mitt favoritmärke Make Up Store. Även när det gäller smink är jag sugen på att förnya mig. Jag är trött på mina vanliga färger i guld, brunt, skimrande toner med mer eller mindre glitter i. Nu vill jag ha matta, dovare färger i stället, men det tar emot att köpa eftersom ögonskuggor - på gott eller ont - har en tendens att räcka i evigheter. Just nu kämpar jag febrilt för att göra slut på mina gamla glittriga läppglans, jag använder dem ständigt och varje dag, men det tar en evig tid kan jag säga. Men när de är slut ska jag gå över till mer naturliga nyanser, inget glitter, den mer osminkade looken som jag föredrar just nu. Kanske ska jag fråga C om hon vill ha lite av mitt smink? Min önskan, precis som när det gäller kläder och skor, även om det är svårt att tro, är faktiskt att ha så lite som möjligt. Jag vill ha enbart ett fåtal färger och produkter, som i sin tur passar ihop och går att använda vid alla tillfällen. Det ska väl inte vara så svårt?

Sist av allt gick jag förbi lilla butiken Årstiden, där jag tidigare spanat in passande sovrumslampor från Tine K. Taklampan fanns fortfarande kvar, men sänglamporna var förstås slut - typiskt, för de är de enda jag har sett som varit riktigt bra. Jag är inte förvånad, men det är irriterande att vi missar chanserna för att vi inte slår till när saker finns kvar. Det är inte första gången.

Annars är min inredningsinspiration inte direkt enorm nu. Jag fick liksom för mycket av det under våren, och nu känns det mesta bara tråkigt och ointressant. Jag är trött på alla märken som "alla" har och längtar efter att hitta något eget, som inte känns så pretto. Jag vill skala bort ännu mer av intrycken hemma, men det blir svårt för jag har en man hemma som inte alltid tycker som jag, och bor man tillsammans handlar det ofta om att kompromissa för att skapa vårt i stället för bara mitt. Men vi lär oss tillsammans och till nästa gång vi flyttar hoppas jag att vi tar med oss lärdomarna och gör det bästa av dem tillsammans.

2011-08-16T09:24:00.003+02:00

2011-08-16

Dags att komma i form
Idag är det åtta år sedan jag och RL gifte oss i Vaxholms kyrka. Äktenskapet höll inte länge, även om vi var ett par i många år. Men oavsett utgången av det kommer jag aldrig ångra att det hände och jag är innerligt glad att vi är goda vänner än idag, även om en stor del av vår kontakt numera sannolikt beror på katterna som vi har gemensamt.

Typiskt nog tycker jag egentligen fortfarande att min dåvarande kombination av ringar är den finaste jag kan tänka mig, och de ringar jag har nu är en variant av de jag valde då. Det var min svårighet när jag och U skulle gifta oss, att välja en ringkombination som jag tyckte var lika fin som då. Det var inget lätt val kan jag säga.

Igår kväll var det dags för första cykelpasset på över en månad. Jösses så jobbigt det var! Det var ett ganska svårt upplägg med intervaller som duktiga CH höll när PA nu har semester. CH är en av mina favoritinstruktörer så jag går mer än gärna på hennes pass. Upplägget gick ut på att ligga i intervaller på fem minuter där du med en och samma växel varierar tempot, från långsamt en minut till mellansnabbt tre minuter och till sist full spurt i en minut. Det var rejält tungt och inte helt lätt att hitta rätt nivå på växel, men efter ett par varv fick jag till det och kunde jobba på bra. Jag tror det blir samma upplägg i morgon igen och då kommer det att gå bättre för då vet jag hur jag ska lägga upp passet. Min kondition känns riktigt usel nu kan jag säga, men jag vet att det går fort att komma tillbaka när mina träningsrutiner nu kommer in i de vanliga rutinerna igen.

Idag har jag packat väskan för övernattning hos Maja och jag längtar! Det blir skönt med en lugn kväll utan stressen och grälen från mina föräldrar. Det blir kvalitetstid i stället.

2011-08-15T15:21:00.003+02:00

2011-08-15

Koma
Otroligt - så trött som jag är idag har jag inte varit på länge. Det är många tillbaka på jobbet nu och det märks direkt: syret tar slut på kontoret och jag blir så trött så jag nästan somnar vid datorn. Ögonen grusar ihop och jag blinkar och blinkar och gnuggar mig i ögonen för att de inte ska falla ihop. Puh, och det är bara mitten av augusti!

Idag ska jag i alla fall komma iväg och träna. Förra veckan blev det bara ett pass på grund av migränen. Då körde jag body pump på torsdagen, och det gick bra men oj så jobbigt det var! Idag är det dags att cykla igen och nu ska jag minsann komma i form så gott jag bara kan inför vintern. Träningen ger energi och det kommer jag att behöva framöver.

2011-08-15T11:01:00.003+02:00

2011-08-15

Empati, ansvar och förmåga att bry sig om
Igår efter barnvaktssessionen hos SL åkte vi till Maja för ett litet besök hos henne. Mina föräldrar åker till släkten i Jönköping i veckan och jag och C ska bo hos Maja en natt var när de är borta. Jag ser fram emot det, mer tid med henne i lugn och ro.

Men besöket igår fick mig nästan att vilja gråta. Varje gång jag pratar med mamma eller pappa i telefon frågar jag hur det är med Maja. Pappa kan ge en lite utförligare beskrivning av att hon har varit ute eller ligger och sover eller något, men mamma säger alltid bara nonchalant "det är väl OK". Som att hon inte bryr sig och inte har någon koll.

Igår när vi kom oanmälda och mina föräldrar dessutom hade varit borta hela dagen - utflykt på Hjälmare Kanal, en present från C och Ö för alla deras hundratals timmar som barnvakter till SL - så kan jag säga att det var rena katastrofen. Matplatsen såg ut som att den inte hade blivit diskad på en månad: intorkade matrester i skålarna, skräp i vattnet, underlägget trasigt och fläckigt av mat, helt enkelt uräckligt. Jag slängde helt sonika underlägget och diskade noga allting.

Toalettlådan i sin tur såg ut som en papperskorg. Pappa har ovanan som gör mig galen att förutom själva papperspelletsen som de använder i stället för kattsand så slänger han i remsor av toalettpapper och sönderrivna kuvert och jag vet inte allt, för att han tycker att pelletsen inte suger upp tillräckligt bra. Det är idiotiskt och en fungerande lösning skulle till exempel vara att byta från pelletsen till en bättre sort av kattsand, i stället för att envisas med att hänga fast vid det billigaste som inte fungerar. Men det är typiskt honom, så gör han alltid, och det gör mig galen. Lådan ser ut som en papperskorg, och när jag konfronterade honom när de kommit hem lite senare sa han bara att Maja aldrig hade klagat. Nej visst, men när var senaste gången han hörde henne prata överhuvudtaget??

Maja själv var i så dålig form så jag nästan grät när jag såg henne. Hon är så instabil i höfterna och det märks tydligt att hon har svårt att gå, och ont säkert också. Ena baktassen liksom hänger lite och hon går dåligt och har svårt att gå uppför trappor till exempel. Jag och U försökte göra allt vi kunde när vi var där - vi klappade och gosade och kelade och kammade försiktigt, gav henne ny god mat och försökte fylla på med så mycket kärlek och energi och styrka som vi bara var kapabla till.

U tyckte egentligen inte att jag skulle säga något till mina föräldrar, nu när de för en gångs skull hade varit iväg på utflykt och kanske var på lite bättre humör än vanligt. Men jag kunde inte hålla mig, utan for ut mot dem direkt, och precis som väntat försvarade de sig och skyllde ifrån sig. De diskar matplatsen varje dag. Det är visst inget problem att lådan ser ut som en papperskorg. De kammar henne varje dag. Ja, men resten då?? Jag frågade hur mycket tid de lägger på att bara klappa henne varje dag och mamma blängde på mig en stund och sedan sa hon bara "vad du tjatar" och vände och gick.

Till och med U blev riktigt arg på dem och jag för min del kände ärligt att om det inte var för Maja så skulle jag inte vilja sätta min fot i det där extremt deprimerande huset på bra länge. För Majas skull åker jag dit, för jag kan aldrig, aldrig överge henne. Om mina föräldrar vill förstöra sina egna liv så är det deras val, men att de behandlar Maja dåligt är aldrig acceptabelt, aldrig, aldrig någonsin.

Ärligt talat: jag förstår mig inte på mina föräldrar, framför allt inte mamma. När det gäller SL försöker hon vara världshistoriens bästa mormor. Man kan tro att SL är det första barnet i världen - allt hon gör är fantastiskt, allt hon gör är ett mirakel. Men när det gäller Maja är det som att hon inte ens vet vad ordet empati betyder. Som att hon inte ens klarar av att tänka, och jag för min del förstår inte hur hon inte kan förstå - hur kan det vara så svårt?? Pappa i sin tur kör på med sitt vanliga race och skyller ifrån sig. Allt är någon annans fel. Ingenting är hans ansvar. Jag tror att jag har gett upp hoppet om dem nu, och jag har inte minsta lust att ge dem den glädjande nyheten om ännu ett barnbarn. Eller så sätter jag hårt mot hårt: så fort de börjar prata om SL ska jag säga som mamma: "åh vad du tjatar" och vända mig åt andra hållet, och kanske tala om att de inte får umgås med sitt nya barnbarn om de inte först lär sig ta hand om Maja ordentligt. Jag önskar att Maja bodde hos mig i stället. Det hade varit så mycket bättre, det vet jag.

2011-08-15T08:57:00.003+02:00

2011-08-15

Tala är silver, tiga är guld
Nu i helgen har jag haft fyra utmärkta tillfällen att tala om för vänner och familj är att vi ska ha barn. Men det blev inte alls som jag tänkt mig, för när allt kom omkring kom jag mig inte för att säga något ändå.

I fredags var det tjejmiddag hos PR, med GA, EB och KGH. Hade det bara varit GA och EB så hade jag nog kunnat säga det, men med KGH där blev det konstigt. Hon satt tyst och frånvarande större delen av kvällen och svarade kort och enstavigt på alla frågor. Helt enkelt blev det så att det rätta tillfället för mig att berätta aldrig kom upp, trots att vi pratade nog så mycket om graviditeter i och med att GA väntar sin andra dotter i november.

Jag och PR pratade lite om det när de andra hade gått, och jag tror vilket hon så klokt också insåg att en stor del av min stress i att berätta om det här handlar om andra människors förväntningar på mig som gravid. Som att jag nu när jag är gravid ska känna på ett visst sätt, vara på ett visst sätt, reagera på ett visst sätt. Det blir för konstigt bara. Men jag ska i alla fall snart prata med EB på jobbet, det är inga problem, och jag har också bestämt att boka lunch med GA så jag får prata med henne i enrum också. Det blir lättare. KGH får jag ta när tillfället dyker upp. Snart kommer det nog ändå att synas så pass mycket på mig så jag ändå inte kan dölja det. Nu när jag är i vecka 13 ser jag i alla fall skillnad själv, och det är något som har kommit bara nu under den senaste veckan tycker jag. Skumt och det ger en försmak för det som komma skall. Tre centimeter har jag ökat hittills men det är en skillnad som syns!

I lördags var vi hemma större delen av dagen förutom en sväng med fika hos AP, där även LP och hans dotter JoP dök upp. Men där var det fokus på annat - JoP inte minst - så det blev inget sagt där heller.

På lördag kväll var jag på middag hos JP, och även PH och lilla W var där. W är väl omkring 7 månader nu och jag måste vara ärlig, alla spädbarn är faktiskt inte vackrast i världen. Charmiga kanske, men jag kan inte stå och säga "ååh vad söt hon är!" när jag egentligen inte tycker det.

Jag kan väl ärligt säga att det kändes mycket lugnare och tryggare att sitta med JP och PH, som är två av mina äldsta vänner, än med tjejerna i fredags som jag inte känner lika väl. Jag var på god väg att berätta för dem att jag är gravid i början av kvällen, men precis då började JP prata om sitt nya jobb och sedan var ögonblicket liksom förbi och kom inte riktigt igen.

Trots det tillbringade vi faktiskt nästan hela kvällen med att prata om graviditeter, förlossningar och livet med barn, livet som förälder. Jag begriper det inte riktigt - för mig finns inget självklart ändamål med att bara prata barn bara för att du har blivit förälder. Det är ju inte så att resten av världen och livet försvinner eller blir fullständigt oviktiga, även om man kanske kan tro det.

Så medan jag kände att jag blev alltmer tystlåten ställde JP tusen frågor och PH berättade om allt, för nu när hon har barn är hon en Som Vet Hur Det Är. Hon har svar på allt, hon är experten, och det hon inte själv har varit med om, det känner hon någon annan som har gjort. Kort sagt, hon vet allt och det gör också att jag drar mig för att prata med henne. Jag har en känsla av att PH, i all välmening, absolut, kommer att vara så inne i sin egen upplevelse av mammarollen så att hon helt enkelt kommer att ta min upplevelse ifrån mig. Att hon så att säga kommer att berätta för mig hur det ska vara, hur det ska kännas och hur jag ska bete mig och vad jag kommer att vara med om innan det har hänt. För min egen del känner jag att jag vill skapa min egen upplevelse av det här, hellre än att höra det från andra, för jag tror trots allt att att varje person har en egen, unik upplevelse och det är så det ska vara.

Jag åkte hem strax före PH och jag kan bara tänka mig hur de kan ha spekulerat efter att jag hade åkt: "jaha, hon var nog inte gravid då, hon kanske inte kan, åh vad tråkigt och jobbigt för dem, bla bla bla...." Men jag var helt enkelt inte redo att prata om det just då.

Igår var jag och U barnvakter hos SL när Ö och C jobbade. Det gick bra, vi åt lunch, tittade lite på film och var ute i skogen och tittade på hästarna vid Viby Gård och lite sånt. En ganska lugn och skön dag och när C kom hem på eftermiddagen berättade vi för henne att SL ska få en kusin. På något sätt kändes det också lättare att berätta när både jag och U var med eftersom det då inte blir så mycket fokus på bara mig. C är den första i familjen som får veta och det kändes ändå bra att tala om det för någon. Nu får vi se vad som händer. De flesta är tillbaka på jobbet nu och det är väl dags att avslöja nyheten även här, innan det blir så uppenbart att folk börjar spekulera.

2011-08-12T13:54:00.004+02:00

2011-08-12

Börja om från början
Jag har tittat i lite bloggar igen och inspirerats. Jag vill göra om och göra rätt! Det är bara att inse: två månader med våra nya tapeter och nej, jag är verkligen inte nöjd med dem. Resultatet i verkligheten blev inte alls som jag önskat, framför allt inte i sovrummet. Tänk om vi hade 10 000 kronor till att spendera på tapeter, då skulle vi göra det bättre. Nu går ju inte det. Man får inte vara hur galen som helst. Men visst, jag skulle lätt kunna gå och köpa en burk färg och måla över alltihop igen, bara få bort det som stör mig. Det känns liksom inte som att vi har något lugn i inredningen nu. I vanlig ordning är det bara nästan rätt.

Det är svårt att säga varför det inte blev bra. Vi letade och letade och testade och testade igen. Fram och tillbaka tills vi kände oss helt nöjda. Ändå blev det fel. Tapeten i hallen är hemsk, den passar inte in alls. Tapeten i sovrummet gör mig deprimerad och tapeten i vardagsrummet känns bara tråkig. Typiskt. Kanske blir sovrummet verkligen bättre bara vi får dit rätt lampor och gardiner. Kanske är det bara det som fattas. Kanske inte. Suck, vad krångligt det kan vara ibland!

2011-08-12T09:48:00.002+02:00

2011-08-12

Att bli officiell
Idag ska jag på tjejmiddag hos PR, med det vanliga gänget GA, EB och KGH. I morgon är det middag med JP och PH och troligen träffar vi även U's mamma i morgon. På söndag träffar åtminstone jag min egen familj och nästa vecka är TA, HB och MW tillbaka på jobbet. Det betyder att det är dags för mig att börja berätta för folk att jag är gravid, och jag måste erkänna att jag drar mig för det.

Det här har liksom varit vår privata hemlighet nu i tre månader och det känns faktiskt väldigt konstigt att vi plötsligt ska gå ut och bli officiella. Alla ska veta, folk ska titta på min kropp och syna och granska om det har börjat synas ännu. Jag kommer att få frågor om mitt tillstånd och om hur det känns. Mamma i synnerhet kommer att gå i taket fullständigt, och jag förväntar mig att PH, som är så på när det gäller barn, kommer att förvänta sig att jag ska gå ut och säga att åh, jag har aldrig varit så lycklig, det här är det bästa som har hänt mig

PR vet om min graviditet sedan ett tag, och hon har lagt sig till med den irriterande ovanan att varje gång vi pratas vid fråga "och hur är det med magen då?". För mig låter det ungefär som att hon undrar om jag har gått på toaletten ordentligt eller så, och jag har ingen som helst lust att ständigt få den frågan av varken henne eller någon annan i nio månader. Jag får väl säga till henne att sluta fråga, eller kanske börja ställa en motfråga: "tack bra, hur är det med din egen mage?".

PR sa också till mig igår att jag verkligen måste berätta på jobbet väldigt snart, och att jag absolut inte får börja gå omkring i bylsiga kläder, och jag blir lite störd av det för ärligt talat, jag har inget att dölja, jag går aldrig omkring i bylsiga kläder, och framför allt har jag ingen mage som syns på långa vägar ännu så jag har ytterst svårt att tro att någon ska misstänka att jag är gravid just nu. Alla kläder sitter som vanligt, skärpet går igen på samma hål, det är ingen förändring direkt. Helt enkelt. Jag vet att hon och alla andra kommer att mena så väl, men jag och U - framför allt jag, kanske, eftersom det är min kropp - vill ju sköta oss själva också och ta saker och ting i vår egen takt. Men jag antar att det är något vi kommer att behöva vara tydliga med framöver och helt enkelt säga ifrån om folk blir alltför gåpåiga.

2011-08-12T09:13:00.002+02:00

2011-08-12

Leva i nuet
I december 2006, på US årliga julfest, hände något som kom att förstöra förtroendet mellan mig och U för lång, lång tid framöver, och på vissa sätt påverkar det oss fortfarande. Det var då hans ex dök upp på samma fest, och det var då U så tydligt visade att han inte på långa vägar hade kommit över henne. Han ville inte att hon skulle veta om mig, han ville inte att hon skulle se oss tillsammans, utan inför henne ville han framstå som singel - om hon skulle vilja ha honom tillbaka och försöka igen. Mot allas goda råd, inklusive mitt eget, fortsatte jag relationen med U. Det fanns nog inte en människa som rådde mig att fortsätta vara tillsammans med honom då, eftersom han hade starkare känslor för någon annan än mig. Men så blev det.

U är 9 år äldre än mig och det betyder att han har 9 års längre livshistoria, fler relationer, fler människor som har kommit och gått genom livet. I början av vårt förhållande hade vissa av U's ex alldeles för stor plats i hans och vårt nuvarande liv, och i kombination med händelsen på US julfest skapade det en massa osäkerhet hos mig som fortfarande på flera sätt kan hänga kvar. Vissa av U's ex har också en förmåga att dyka upp när jag minst önskar det: de skickar julkort, de dyker upp på LinkedIn, de blir inbjudna till samma fester av andra gemensamma vänner som saknar omdöme. Jag vill helst av allt bara glömma och gå vidare, men ibland är det inte så lätt när folk hela tiden ska göra sig påminda.

Igår gick U med i Facebook, sent omsider. Direkt när han hade gått igenom registreringsprocessen dök det upp en vänförfrågan från en gammal dejt till honom. Givetvis. Det känns ibland som att ödet skrattar mig rakt upp i ansiktet och inte vill låta mig gå vidare, utan hela tiden ska det dyka upp påminnelser och personer som jag önskar att jag slapp. Jag undrar om det alltid ska vara så här och jag undrar om jag någonsin kommer att lära mig hantera det bra, efter vår stormiga historia.

2011-08-11T09:56:00.003+02:00

2011-08-11

Helvetet tur och retur
Sedan i måndags har jag legat däckad i det värsta migränanfallet jag varit med om på säkert tio år. Ärligt, jag hade faktiskt glömt att man kunde bli så dålig eftersom jag under ganska lång tid har haft tillgång till mediciner som fungerar. Nu när jag är gravid kan jag inte använda mina vanliga tabletter och resultatet blir därefter.

Migrän som inte behandlas är som en tornado: den bara fortsätter att eskalera och efter ett tag har man så ont så man knappt vet var man ska ta vägen. Det går inte att sova, inte att röra sig, inte att öppna ögonen, inte att ligga bekvämt. Det går inte att äta eller dricka för man kräks upp det direkt.

Med stor hjälp av U och desperat rundringning till barnmorskemottagning, sjukvårdsupplysning och neurolog fick jag igår äntligen tag i tabletter som går att ta även vid graviditet. De är inte alls lika bra som mina vanliga och jag blir mycket mer påverkad av dem, men nöden har ingen lag - är man tillräckligt desperat så är man. Nu är värken borta och jag är på jobbet, men fortfarande groggy och allt annat än pigg. Kanske blir det träning idag, det beror på hur dagen blir. Nu ska jag försöka jobba i alla fall.

2011-08-08T13:58:00.002+02:00

2011-08-08

Enligt planerna
Jag och U har varit på ultraljud för att göra kub-testet av vårt kommande barn. Jag har tidigare känt att allt kan gå precis hur som helst, och jag har nästan varit inställd på att få dåliga siffror på grund av min ålder. Men enligt undersökningen ser allt ut att vara som det ska och vi fick en sannolikhet på 1:650 att något ska vara fel. Skönt! Och konstigt!! Fullständigt bisarrt att se vårt kommande barn, om än via ultraljudet, röra sig och leva där. Som att det faktiskt är på riktigt nu. Otroligt!

2011-08-08T10:51:00.003+02:00

2011-08-08

Funderingar inför hösten
Under sommaren har jag haft en välbehövlig paus från internet, bloggar, inredning och kläder. Det har varit jätteskönt och nyttigt och jag har fått nya perspektiv och tankar. Jag vill inte vara en ständig konsument, jag vill vara en som gör något vettigt också. Det är inte dödsviktigt att ha rätt märken på kläder och inredning, det är viktigt att må bra i stället. Göra gott i världen.

Igår skänkte jag pengar till Läkare Utan Gränser, till svältkatastrofen i Somalia. Det gör måhända inte någon gigantisk skillnad, men jag önskar att det hjälper någon åtminstone, och någon är bättre än ingen alls.

Det här med inredning har jag tappat sugen för lite grann. Våra tapeter är uppe och klara, och tyvärr har jag inte kommit att bli nöjd med dem ens nu efter ett par månader. Jag önskar att vi hade råd att göra om det igen, att förhoppningsvis välja rätt, men tyvärr är inte vår ekonomi fullt så tillåtande så vi får stå ut. Det blir en lärdom till nästa bostad i stället, att vi vet lite mer vad som är rätt och inte. Men gardiner till sovrummet ska vi i alla fall få till, och nya lampor hoppas jag också. Bröllopsfoto på sovrumsväggen och lite fina resebilder ute i hallen ska det bli. Sedan får vi se hur vi gör med köksmöbler. Det är ingen panik med det, även om jag gärna vill byta, och mattan under bordet också i så fall. Men vi får se när och om det blir av.

När det gäller kläder har jag inventerat garderoberna lite och i vanlig ordning har jag allför mycket kläder. Jag har mängder av festkläder från den tiden då jag brukade gå ut lite oftare, fina klänningar och kjolar som jag numera i princip aldrig får anledning att använda. Det är synd! Annars behöver jag inte komplettera med någonting till hösten förutom en ny kappa. Det är allt, och jag ska försöka hålla mig från alla koftor och annat som jag brukar gilla att handla på mig i mängder. För ärligt talat: jag har så jag klarar mig gott och väl.

Idag är första dagen tillbaka på jobbet. Jag kan inte påstå att det känns kul, tvärtom. Men idag har vi första ultraljudet - kub-testet - och beroende på hur det faller ut kanske jag vet lite mer om framtiden efteråt. Om allt ser ut att vara i ordning, och fortsätter så, kan jag se fram emot att jobba i ungefär sex månader till innan ledighet. Om inte, då ska jag börja söka jobb igen.

2011-08-08T10:29:00.002+02:00

2011-08-08

Saknad
Jag saknar mina älskade katter enormt mycket nu! Maja har jag försökt träffa varje vecka som vanligt hela sommaren, och det gör mig så ont att se att hon börjar bli gammal nu. Hon har svårt att gå, höfterna är stela och hon liksom släpar lite i bakbenen framför allt när hon går i trappor. Jag skulle vilja ha så mycket mer tid med henne, bara få henne att känna sig så lugn och trygg och älskad som hon förtjänar.

Mina egna frön har varit hos RL och AJ hela sommaren och de stortrivs där. Jag förstår det, det är ju ett riktigt kattliv med natur och stor trädgård och allt som de behöver. Inte som hos oss i lägenheten, trots att vi har betydligt fler kvadratmeter bostad än RL's lilla hus. Men ändå. Jag saknar dem massor och önskar att jag kunde ta hem dem snart, och samtidigt är jag så kluven. Jag vet att enligt katternas bästa borde jag låta dem stanna ute på landet så länge som möjligt, så länge vädret är bra. Men jag är rädd att de ska älska livet där ute så mycket så att de aldrig mer ska trivas hos mig. Det är min oro.

Igår var vi ute och hälsade på dem för andra gången i sommar. Förra gången, kanske sex veckor sedan, var det strålande sol och varmt ute. Igår var det regnigt och småkallt. Saga kom fram när hon såg mig, men efter lite gos drog hon sig undan, och Tuva ville inte alls vara med. Jag tror att de båda var rädda att vi kom för att hämta dem, och det gör ont i mig att de drar sig undan. Jag vet att de absolut tyr sig till mig och U när de är hos oss, men ändå - tänk om de inte kommer att trivas? Om de kommer att känna att det är som ett fängelse hos oss jämfört med landet? Jag måste fundera över om vi ska hämta hem dem till oss snart trots allt, om än bara för några veckor, för att de inte ska glömma oss helt.

2011-08-08T10:21:00.002+02:00

2011-08-08

En vecka i Skåne
För första gången på åratal har vi tillbringat hela semestern i Sverige. Det finns inget självändamål med det egentligen, jag föredrar ärligt talat att åka iväg utomlands och uppleva något annorlunda än hemmet. Men i Skåne pratar alla så konstigt så kanske kan man säga att det är som att vara utomlands nästan!

Vi tillbringade första halvan av veckan hos vänner: först två nätter hos FP och EP och deras barn och sedan en natt hos SSH och PH. De bjöd på middag med vin och jag blev tvungen att avslöja att jag är gravid, trots att vi egentligen inte tänkt säga något förrän efter första ultraljudet. Men det är som det är.

Skåne har bjudit på alla möjliga upplevelser. Vi har åkt runt från norr till söder, från kust till kust. Bästa boendet hade vi på finaste hotellet i Mölle, där vi sent på eftermiddagen prutade till oss det finaste dubbelrummet till priset av ett enklare rum. Där trivdes vi! Annars har vi gjort allt möjligt: klättrat i Nimis, njutit på sandstranden i Sandhammaren, handlat äppelmust på ett litet gårdsmusteri i Kivik, varit runt överallt. Det har varit en bra vecka.

2011-08-08T10:02:00.002+02:00

2011-08-08

Fjällvandring i Jämtland
Årets första semesterresa bar iväg till Jämtland, för en veckas vandring runt den berömda Jämtlandstriangeln. Det var mitt livs andra fjällvandring, och efter våra dagar med toppenväder och strålande sol i Abisko för tre år sedan var jag nästan säker på att den här gången skulle bli riktig fjällvandring: regn, kallt, massor av mygg, så som alla säger att det är. Men inte! Vi var ute en hel vecka och hade regn en natt, och kanske en halvtimme en av dagarna. Annars var vädret perfekt: blandat sol och moln. Lite väl blåsigt kanske för min smak, men bra ändå eftersom det gjorde att vi inte hade mycket problem med mygg heller.

Hela veckan var precis så skön och avkopplande som jag hade hoppats på - massor av frisk luft, lugn och ro, natur och tystnad. Det jag tyckte var mindre bra med Jämtland var att det är betydligt mer folk som vandrar här. Leden är lättillgänglig och de flesta bär liten packning och går mellan fjällstationerna. Vi valde att gå med tält och vi hade klart mest packning av alla vi mötte på hela veckan, men så ville vi också ha den där riktiga naturupplevelsen när man är ute, sover ute, lagar sin egen mat och helt enkelt lever i naturen till fullo.

Jag är i alla fall jättenöjd med vår vandring, och bäst av allt var att vi verkligen varvade ner båda två. Det går liksom inte att hetsa upp sig över någonting, utan livet handlar enbart om det mest basala: äta, sova, vandra, andas, vara. Inte mer än så och det var precis det vi båda behövde.

Så kom vi hem och möttes av nyheten om terrordådet i Norge. Chock, svårt att förstå och ta in. Så många människor, så meningslöst. Ibland förstår jag inte varför livet är som det är.

2011-07-13T11:20:00.003+02:00

2011-07-13

Första semesterveckan
Min första vecka av sommarlov är i full gång och det är så härligt! Jag håller mig borta från dator och blogg och annat men en liten uppdatering ska jag i alla fall lämna.

Jag har försökt analysera mig själv och anledningen till att jag blev så oresonligt rädd över beskedet från läkaren i förra veckan. Jag tror jag förstår: i alla år har min skräck varit att undersökningen ska visa något, man ska hitta någonting som måste undersökas vidare. Nu har det hänt, och hur många läkare och experter som än talar om för mig att det som har hittats är helt godartat, så är det som att jag inte kan ta in det. Nästa gång kommer jag förvänta mig att man hittar något annat, och den gången är det kanske inte lika ofarligt. Det är som att första steget har tagits nu och det är det som gör mig så rädd.

Vi har firat Majas 20-årsdag i söndags. Tänk att hon har blivit 20 år! Maja firades med god mat i mängder, tårta med katter i choklad och blomsterkrans på huvudet. Jag önskar att hon ska få mer tid och må bra så länge det bara är möjligt.

På måndagen packade jag och U in cyklarna i bilen och åkte ut till Järvafältet för en underbar cykeltur. Järvafältet är verkligen ett av mina största paradis på jorden - min barndoms somrar är fyllda av cykelturer där, bad i Översjön och natur och djur och ro. Jag ville visa U detta underbara ställe och han gillade det lika mycket som jag. Det är en fördel med att bo i Sollentuna faktiskt, även om det finns annat som gör att jag inte vill tillbaka - men att ha detta alldeles runt knuten, det är värt otroligt mycket.

Igår åkte vi hela familjen till Siaröfortet - en av min och C's födelsedagspresenter till pappa. Det blev en tur på gott och ont. Om jag brukar tycka att mina föräldrar hetsar upp sig och att atmosfären blir stressad redan i vanliga fall så är det ingenting emot hur det är när de är borta. Jag blev fullständigt utmattad. De vägrar acceptera att jag och C betalar för dagen som en present, och det blir tjafs om pengar och vem som ska betala vad. Mamma kan inte låta någon annan än sig själv ta ansvar för SL och hon kommer med nedsättande kommentarer om pappa, som i vanlig ordning gör mig rasande. För så är det ju: behandlar man någon år efter år efter år som en idiot som inte klarar någonting så kommer personen också att börja bete sig så. Jag ser paralleller till SS och HW också där, och hur SS är mot honom. Dagen slutade med att jag U stannade kvar ett par timmar efter att de andra tagit båten hem. Vi solade och badade och fick äntligen lugn och ro på den nästan helt öde ön - skönt!

Nu håller vi på och förbereder fjällresan, som förhoppningsvis drar igång om ett par dagar. Det är en chansning för U's fot, men vi försöker och vi tar det lugnt längs vägen. Jag hoppas det blir bra.

2011-07-08T13:24:00.003+02:00

2011-07-08

Still going strong
Jag försöker kämpa mig uppåt. Helt godartad, ingen som helst anledning till oro. Det måste jag tro på, jag måste våga lita på det och inte ta ut det negativa innan det finns anledning. Vi pratade om det igår och jag konstaterade att just det här med min hälsa är nog det enda i livet som jag oroar mig för, och alltid har gjort. Jag oroar mig inte för pengar, inte för jobbet, inte för andra saker. Men hypokondriker har jag alltid varit och cancer är min största skräck.

Igår åt jag lunch med PR, vilket var jättetrevligt - jag är glad att jag tackade ja - och hon var såklart så nyfiken så hon höll på att smälla av. Jag berättade till slut som det är: jag är gravid i vecka 8. Hon blev jätteglad över beskedet och jag vet att hon håller tyst om det.

Vi kom överens om att gå och träna body pump tillsammans efter jobbet, och sagt och gjort. Väl där dök även KGH upp helt oplanerat, så då fick vi till vårt gemensamma träningspass till sist i alla fall. Jag hade inte kört body pump på säkert en och en halv månad och förberedde mig således för att behöva kämpa ihjäl mig, ta bort vikter och mer eller mindre dö under passets gång. Men icke! Jag, som är gravid och energilös, jag blev inte så lite nöjd över att se att jag lyfte mer än dubbelt så mycket som PR och bra mycket mer än KGH också. Mina gamla vikter hängde med utan problem, och visst var det jobbigt och jag har träningsvärk idag, men det var ändå så skönt att jag fortfarande klarade av det jag brukar. Det kan jag vara nöjd med!

Jag har dessutom satt upp ett mål för mig själv: om den här graviditeten går enligt planerna och jag föder barn i mitten av februari, då har jag som mål att nästa sommar ska jag kunna ha samma sommarkläder som i år - även kjolarna som sitter åt i midjan. Det borde vara realistiskt tycker jag.

Idag har jag varit och köpt lite spansk litteratur: två romaner från kategorin Lättläst och dessutom en lärobok som jag hoppas håller rätt nivå för mig. Jag ska komma igång med studierna igen och lära mig mer!

Nu är det inte långt kvar tills semestern börjar. Värmen är helt otrolig nu och U berättade just att han har varit nere och badat. Jag avundas honom - när jag kommer hem är det jag som ska ta ett dopp också. Jag ska ta ledigt från datorer och allt annat så mycket jag bara kan och det ska bli ljuvligt skönt. Snart frihet!

2011-07-08T11:35:00.004+02:00

2011-07-08

Det viktigaste av allt
Igår när jag var så ledsen över beskedet från läkaren, ofarligt eller ej, så var U så underbar mot mig. Det var först när jag tänkte på att vi någonsin kommer att dö ifrån varandra och bli tvungna att leva utan den andra, som jag verkligen började gråta för tanken på det är outhärlig, oavsett hur långt in i framtiden det än skulle hända.

Det jag vet är att jag har så mycket kärlek med U - att det finns ingenting som kan ta det ifrån oss. Det är den mest fantastiska känsla i världen, att veta att jag är så oerhört älskad av någon annan, utan förbehåll, med alla mina svagheter och dåliga sidor som ändå bara får U att älska mig mer. Det är långt ifrån alla som får uppleva det och jag vet att det här är något att verkligen vara tacksam för: att vad som än händer har jag det här, jag har upplevt det, det finns i mitt hjärta. Det är det största av allt i livet och vi ska ta vara på det och uppskatta det varje dag vi har tillsammans. Det är en klyscha, kanske, men kärleken är verkligen det största av allt.

2011-07-08T11:13:00.002+02:00

2011-07-08

Kalldusch
När jag var på ultraljudsundersökning på mammografiavdelningen på Sophiahemmet för någon vecka sedan, gav ultraljudsläkaren mig lugnande besked: allt ser helt normalt ut och jag kan koppla av och tänka på annat under tiden jag är gravid. Jag andades ut och kände mig lugnare än jag har gjort på många, många år. Det är därför det skriftliga svaret från läkaren igår blev en sådan chock för mig.

Hon skrev till att börja med att man inte hade hittat några cancermisstänkta förändringar. Däremot finns en förändring på höger sida som ser helt godartad ut. Det kan vara en cysta eller en fibroadenom, och båda dessa förändringar är helt godartade och ger ingen anledning till oro. Men jag rekommenderas ändå komma tillbaka på ultraljud igen om tre månader.

Eftersom jag är den mest oroliga människan i världen när det gäller bröstcancer och allt som är relaterat till det, så räcker ett brev som det här så klart för att ge mig full panik. Jag tillbringade halva kvällen igår med att gråta och läsa på internet, och trots att allt jag såg uttryckligen intygade att det här var godartat så var det som att jag inte ens kunde ta in det. Orden som i stället fastnade i min hjärna som brännmärken var tumör, högre risk för cancer, operation.... Det är som att hur många gånger jag än hör att förändringen är ofarlig så tänker jag ändå bara "det är en förändring och det måste vara farligt".

Idag har jag ringt och pratat med läkaren och hon är vänlig och låter mig ringa på hennes privata mobil mitt under semester, eftersom hon förstod att oavsett vilket besked hon ger mig så kommer det att leda till att jag blir livrädd. Hon förklarade att enligt ultraljudsläkarens utlåtande så finns det aboslut ingenting som indikerar att det här kan vara en farlig förändring på något sätt. Skulle det finnas minsta misstanke om det så skulle de tala om det rent ut. Hon sa att farliga förändringar brukar klassas som kod 3, och det här var en kod 2 - en förändring, men inte en farlig sådan. Fast i min hjärna blir kod 2 nästan kod 3 och det är illa nog, då är jag orolig. Läkaren sa också att anledningen till att jag rekommenderades komma tillbaka för ny koll kan vara att man helt enkelt inte säkert kan avgöra om förändringen är en cysta eller en fibroadenom, och man kanske helt enkelt bara vill komma fram till säkert vad det är. Vissa gånger tas fibroadenom bort, trots att de inte är farliga.

Läkaren upprepade för mig gång på gång på gång att det finns absolut ingen som helst anledning till oro överhuvudtaget på grund av det här beskedet. Men det hjälper inte. Oron fullkomligt äter upp mig och jag vet inte hur jag ska kunna hantera det här. U har föreslagit kognitiv beteendeterapi. Kanske är det något för mig. Jag vet bara inte var jag ska börja, och jag vet inte hur jag kan låta bli att vara rädd.

2011-07-07T09:43:00.003+02:00

2011-07-08

Insomnia
Jag förstår inte vad det är med mig - jag kan inte sova på nätterna. Jag har svårt att somna när jag går och lägger mig, och sedan vaknar jag kanske tre gånger varje natt och ju längre framåt morgonen det är, desto svårare har jag att somna om. I natt tror jag att jag låg vaken i kanske två timmar innan jag somnade om, typ en halvtimme innan klockan ringde. Pust. Tur att det snart är semester.

Min dag igår var faktiskt ganska bra och det mest positiva var att jag lyckades avsluta dagen med ett bra träningspass, det sista cykelpasset innan semesterpaus. Roligt! Jag kommer absolut köra på så mycket jag bara kan i höst och vinter för jag tror helt klart att det gör mig piggare och starkare.

Tyvärr är U nere i en riktigt låg period nu. Han känner att han aldrig hinner med saker och ting, att det är så mycket som samlas på hög och blir liggande och att det är en ständig stress med allting. Dessutom har han sina rent fysiska problem med ont i foten och ont i axeln, vilket gör att han inte kan träna som han vill med löpning och annat. Jag tjatar på honom i vanlig ordning att investera i ett träningskort.

I mitt tycke lägger U alltför stor vikt och för mycket tid vid sitt jobb. Han jobbar minst tio timmar varje dag och varken hinner eller orkar något annat när han väl kommer hem på kvällarna. Jag har svårt att förstå vad det är som är så förtvivlat viktigt så att han är tvungen att helt prioritera bort att ta hand om sig själv till förmån för jobbet, och ska jag vara ärlig så tror jag att U skulle må bättre av att ha ett annat jobb än det nuvarande. Jag inser att han lär sig mycket och utvecklas, men jag tror inte det räcker i längden. Han måste må bra också, och få vara glad även när han arbetar. Jag kan säga vad jag tycker, men jag kan inte ta beslutet åt U, det måste han göra själv. Den senaste tiden har jag själv varit så trött och energilös hela tiden så jag har inte heller orkat dra något större lass hemma, men jag ska försöka orka lite mer nu när jag är ledig.

Jag har bestämt mig för att ta lunchen med PR idag. Det kanske är OK ändå. Om hon frågar rent ut - det gör hon antagligen - så säger jag som det är, men förklarar också att vi tar en dag i taget, ingenting är givet ännu. Frågar hon inte så tar jag nog inte upp det heller. Så får det bli. I morse var jag hos en läkare hos barnmorskan för att utreda om jag behöver medicin för att förebygga blodpropp eftersom min pappa har haft stroke och sådant kan vara ärftligt. Men det behövdes inte som tur är. Skönt att slippa mediciner så långt som möjligt.

Idag ska jag försöka orka styrketräna lite efter jobbet, och sedan ska jag gå och leta efter lite spanska böcker i någon bokhandel. Det blir perfekt sommarlitteratur för mig.

2011-07-06T16:01:00.002+02:00

2011-07-06

Känsligt
PR har just mailat och frågat om jag vill träffa henne på lunch i morgon. Normalt skulle jag inte tveka, men nu drar jag mig för att tacka ja eftersom jag vet att om jag träffar henne så kommer jag bli tvungen att avslöja att jag är gravid. Och jag är helt enkelt inte redo för det ännu.

Så här känner jag: jag befinner mig fortfarande i den tidsperiod när risken för missfall fortfarande är relativt stor. Dessutom har jag inte ännu gjort någon undersökning som visar att fostret är levande och friskt och att allt står rätt till. Och tills jag har gjort det vill jag knappt ens säga rent ut att jag är gravid eftersom jag fortfarande känner att allt kan hända, det kan gå åt vilket håll som helst.

Jag är helt enkelt inte redo att prata om det här så öppet ännu, dels för att jag fortfarande inte vet någonting och dels för att jag är lite skrämd av omgivningens förväntningar och reaktioner på nyheten. Som att jag förväntas vara på ett visst sätt eller känna på ett visst sätt, som jag kanske inte gör ännu. Jag har medvetet valt att låta bli att kontakta vänner den senaste tiden, dels för att jag inte haft energi över för att umgås mycket, och dels för att så klart slippa frågor. SSH har frågat mig rent ut och då svarade jag bara undvikande att vi får se hur det blir. För att jag ännu inte vet, och det är ju på sätt och vis sant. Åh, det är svårt det här. Verkligen.

2011-07-06T13:45:00.003+02:00

2011-07-06

Tillbaka till mig
Idag gjorde jag något jag inte har haft minsta intresse för på flera veckor: jag provade kläder. Faktum är att under några veckor nu har blotta tanken på shopping - vare sig det är mat, kläder eller inredning - gjort mig illamående. Fortfarande får till exempel blotta tanken på våra nya tapeter mig att må dåligt. Visst är det konstigt!

Men idag på lunchen gick jag in på fina Noa Noa, där jag faktiskt aldrig har handlat något hittills - konstigt nog, för de har massa fina saker! - och där provade jag faktiskt lite klänningar. Särskilt en fastnade jag för, en vacker ljus dimgrå färg i underbar kvalitet. Tyvärr fanns den inte i rätt storlek utan jag provade en i XL, normalt på tok för stort för mig, men klänningen har en sådan modell att man kan komma undan med en större än normalt. Det blev inget köp idag, men jag måste nog gå tillbaka i morgon och prova igen.

2011-07-06T09:35:00.002+02:00

2011-07-06

Svensk sommar
Igår åt vi middag ute på balkongen och passade på att brainstorma lite kring våra semesterveckor. Ännu är ingenting spikat och det ger mig lite panik eftersom jag inte på några villkor vill tillbringa mer tid än nödvändigt hemma i lägenheten i stan. Tvärtom, jag vill bort, få miljöombyte, få andas ut.

Vi har tittat lite efter sista minuten-resor till Korsika, som vi varit lite sugna på, men inte hittat något som har lockat riktigt. Allt har liksom känts så förtvivlat charteraktigt, flyg och hotell med bara turister och middagsbuffé som i den värsta skolmatsal. Det känns verkligen inte som vår grej och vi har nästan lagt Korsika på hyllan för den här gången. Det finns ju kvar.

Däremot har vi pratat mer om att semestra i Sverige, vilket också är lite ovanligt för att vara vi, men som ändå kanske passar just i år. Vi var ju i Ecuador i januari vilket var fantastiskt, men det kostar också mycket och även om jag gärna lägger mycket pengar på att resa så får vi inse att en stor resa per år är vad vi har råd med, inte två. BJ berättade i måndags att han har bokat 17 dagars safari i Botswana, en av mina absluta drömmar, och jag är grön av avund förstås, men det är bara att inse att i sommar har vi inte råd med det. Men någon gång....

När det gäller Sverige-planerna har vi pratat om alla möjliga spår: åka upp till Sylarna och vandra lite, resa via Dalarna och göra kortare dagsturer eftersom U's fot inte tillåter så mycket mer nu. Eller paddla kanot och tälta någonstans, eller köra en riktig roadtrip: ta bilfärjan till Gotland och tillbringa ett par dagar hos RP och MP i sommarhuset, sedan vidare över till Småland och fortsätta söderut till Skåne. Där kan vi åka omkring lite som det passar, från Österlen till Skanör till Helsingborg och bo på blandade ställen, från kompisar till hotell till tält. Det kan bli en skön resa!

2011-07-06T09:26:00.002+02:00

2011-07-06

Jobbtrött
Helt ärligt, jag trodde inte det var möjligt att vara så jobbtrött som jag är nu. Det är tre dagar kvar till semester och de tre dagarna känns nästan oöverstigliga, som en evighet. Tre dagar till och sedan är jag fri i fyra härliga veckor och jag hoppas de fyra veckorna ska kännas evighetslånga!

En sak jag inte förstår mig på är kollegor som verkar ta som högsta nöje att påpeka och skratta åt saker man har gjort fel eller missat. Vad har sådana personer för funktion egentligen? Har de någon mening överhuvudtaget? Jag har några sådana personer på kontoret här och ärligt talat, jag kan bli så irriterad över dem så jag skulle kunna klappa till dem stundtals. Som att de själva är felfria?? Jag skulle med största glädje skicka över de arbetsuppgifter som de tycker är så roliga att hacka ner på till kollegorna i stället, låta dem utföra jobbet och sedan hånskratta glatt när de misslyckas. Bara för sakens skull, liksom, för att markera att deras beteende faktiskt inte är OK. Konstruktiv kritik är bra men att idiotförklara någon bara för att maskera sin egen otillräcklighet är bara patetiskt. Jag längtar än mer till den dagen när jag får gå härifrån för gott, vidare till något annat, något bättre. Beroende på hur graviditeten fortlöper kan det bli snart eller efter föräldraledigheten, vi får se.

Idag är jag trött men inte så totalt bedövad som igår och jag ska faktiskt försöka orka träna efter jobbet. Förhoppningsvis funkar det bra som i måndags. Sedan är det bara två dagar kvar till semester, äntligen!

2011-07-05T10:10:00.002+02:00

2011-07-05

Vid närmare eftertanke
Jag ändrar mig: mina symptom är inte försvunna. Igår mådde jag toppen, orkade köra ett hårt träningspass, åt rejäl lunch och middag, inga problem! Idag är jag åter ett vrak. Jag har sovit dåligt och jag är så trött så jag knappt kan hålla ögonen öppna. Jag vill bara sova och sängen och soffan ropar lockande på mig att komma dit i stället för att sitta vid köksbordet och försöka jobba, när jag inte ens kan tänka klart av trötthet.

Det är faktiskt någonting som är annorlunda nu. Att få för lite sömn är inte ovanligt, det händer då och då, men normalt brukar jag ändå klara att fungera någorlunda ändå. Inte nu - nu rasar jag ihop fullständigt och orkar precis ingenting.

Dessutom är det hungern. Herregud så hungrig jag är hela tiden! Jag skulle kunna äta utan avbrott tror jag, och ändå inte bli mätt. Igår åt jag lunch med U, en rejäl portion pasta - jättegott, tack och lov! - och när jag hade ätit klart kunde jag lätt ha stoppat i mig en portion till. Det är verkligen otroligt och jag undrar om kroppen gör av med energin jag får i mig eller om allt bara samlas på nu. Det lär visa sig.

Med andra ord: om gårdagen var ungefär som en vanlig dag så lär idag bli en trött-dag. Jag har ingen energi över nu utan det blir bara det absolut nödvändigaste. Sen ska jag sova...

2011-07-04T11:25:00.002+02:00

2011-07-04

Missfall på gång?
Nu har jag hunnit bli rejält orolig för att det kan vara ett missfall på gång. Och det är ju så vanligt så varför inte? Jag har sökt runt lite på nätet och läst om tecken på missfall och ett tecken, förutom blödning, är tydligen just att de vanliga gravidsymptomen upphör. Nu mår jag ju i princip inte alls illa längre, har inte ont i brösten särskilt, är inte lika trött. Enda skillnaden är att jag behöver kissa oftare och att jag känner mig väldigt hungrig hela tiden. Annars ingenting. Kan det betyda att fostret har dött? Vad ska jag tro??

2011-07-04T09:48:00.002+02:00

2011-07-04

Det bästa umgänget i världen
Igår hade jag en riktigt bra dag. Förutom att jag faktiskt mådde ganska bra och fick vila ut hyfsat så träffade jag också mina favoriter: alla tre katterna! Det är ungefär vad jag orkar nu - människor kan trötta ut mig ibland och nu är en sådan period när det går lite upp och ner med vad jag orkar med i sällskapslivet.

Efter en sen frukost tog jag och U i alla fall bilen ut till RL och AJ i Svinninge. De har det verkligen fint där ute nu på sommaren, grönt och tyst och frisk luft och ärligt talat skulle jag gärna byta med dem i morgon om jag fick välja. Stan tröttar ut mig enormt nu. Vi stannade i en och en halv timme och fikade och hann förstås med en hel massa gos med Tuva och Saga också. Tuva är en riktig djungelkatt nu - hon fullkomligt älskar livet ute i naturen och smiter iväg på små äventyr titt som tätt. Det är fantastiskt att se hur hon utvecklas och mår bra med livet och jag hoppas att hon inte ska bli allför uttråkad när hon väl flyttar hem till oss igen i höst.

RL hade sagt att Saga hade problem med tovor i pälsen som han hade svårt att få bort eftersom hon inte alls var med på noterna där, men för mig gick det utan problem. Det är helt tydligt att Saga är mest fäst vid mig - jag kan göra nästan vad som helst och Saga bara slappnar av och är nöjd ändå. Vi fick bort tovorna utan problem och alla var nöjda! Skönt!

Efter Svinninge fortsatte jag och U ut till min gamla hemstad Vaxholm. Vi åt lunch på hembygdsgården och promenerade runt lite, och jag tänkte åter det här att i ett annat liv, en annan livssituation, så skulle jag gärna bo på ett sånt ställe igen: lugn och ro och nära till naturen. Vi avslutade dagen med fika hos mina föräldrar och där blev det gos med Maja så dagen var komplett. Hon fyller tjugo år nästa söndag vilket är fantastiskt!

2011-07-04T09:15:00.003+02:00

2011-07-04

Var det allt?
Nu är jag förvirrad. Som genom ett trollslag har mitt illamående nästan gått över, lika snabbt som det kommit. I lördags och söndags kände jag mig nästan normal igen, förutom att brösten gjorde ont. Nu känner jag knappt ens av dem längre, men däremot är jag lite mer illamående idag igen vilket jag tror beror på att jag inte sovit lika länge som jag gjorde i helgen. Sova ut är bra. Dessutom har jag kommit på knepet att jag måste äta mig riktigt mätt precis innan jag går och lägger mig. Det verkar göra markant skillnad och om jag dessutom laddar med en smörgås på sängbordet som jag kan äta mitt i natten om jag vaknar och är hungrig, ja, då mår jag helt klart bättre nästa morgon.

Det känns fantastiskt att jag har kommit så här pass lindrigt undan, och samtidigt gör det mig nästan orolig - är jag fortfarande gravid? Har barnet dött? Är det något fel? Eller kan det vara så här enkelt som att jag helt enkelt ska få må ganska bra under graviditeten? Nu känner jag mig faktiskt otålig inför kub-testet som är inbokat i augusti. Jag vill veta om allt fortfarande är som det ska eller inte. Barnmorskan har sagt till mig att om jag inte börjar blöda eller får riktigt ont så kan jag i princip räkna med att allt är som det ska, men å andra sidan vet jag flera tjejer, PH för att nämna en, som har kommit till just kub-testet glada i hågen och trott att allt är bra, bara för att få veta att barnet inte lever. Så det är inte lätt att veta och man ska komma ihåg att allt verkligen kan hända längs vägen.

Helgen har annars bjudit på en del umgänge med blandade gäng. I fredags var vi ute med U's Rotary-gäng på sommaravslutning på Josefina. Jag har inte varit där sedan en riktigt dålig kväll en gång förra året, men Josefina är som vanligt: rena paraden av stekiga unga stockholmare som klär upp sig så mycket de kan och samtidigt försöker se så där lagom nonchalanta och världsvana ut. Det är riktigt underhållande bara att titta på folket där. Bäst av allt under kvällen var att jag för det första orkade gå dit, och för det andra att jag fick i mig en riktigt rejäl middag som säkert också bidrog till att jag var piggare på lördagmorgonen. Sämst var att U lovade bort mig som fyllechaffis till några som bor på Stora Essingen - jag avskyr när han gör så utan att först fråga mig! - och när de sammanlagt fyra fyllkajorna sedan tillbringade resan hem med att sitta och fälla dryga kommentarer om vägval och min bilkörning. Jag var så nära att stanna vid närmaste rödlyse och säga åt dem att gå hem i stället.

I lördags var det helt otroligt varmt - termometern visade på drygt 30 grader och det snudd på outhärdligt i stan. Jag cyklade i alla fall ner och träffade mamma och C för att gå på utställningen Kunglig vintage på Livrustkammaren. Jag och C hade tidigare gett mamma i julklapp att tillsammans gå och titta på valfri utställning eller museum, och det mamma gillar ju kungligheter så det här var hennes val. Det var en samling olika klänningar, allt från galaklänningar från början av 1900-talet till enklare modeller från 1970-talet. Det mesta var från 1950 - 1960 och hade burits av prinsessorna Ingeborg och Margareta. Roligt att se och svalt och skönt inne på Livrustkammaren! Efteråt promenerade vi lite i Gamla Stan, åt lunch och smällde i oss var sin gigantisk mjukglass på det.

På eftermiddagen var det så varmt så det enda möjliga var att bada. Jag och U drog nytta av fördelen med att bo 50 meter från vattnet och gick ner och la oss och solade, och tog även årets premiärdopp - inte jättevarmt, men skönt och uppiggande i hettan. Kvällen tillbringade vi med grillning hos LPe ute i Årsta. TF var där men annars bara nya ansikten, och en ganska OK kväll förutom att alla förutom jag i vanlig ordning blev allför fulla och jobbiga. Jag kunde skylla på att jag skulle köra bil och därför måste hålla mig nykter, och ingen ifrågasatte det som tur var. U kommer att vara skyldig mig många fyllechaffiskvällar efter det här!

2011-07-01T10:23:00.002+02:00

2011-07-01

Åh fy
Ärligt talat: mitt illamående blir värre för varje dag. Jag sitter 45 minuter och kämpar med att få i mig frukosten, samtidigt som jag är så hungrig att jag nästan viker mig dubbel. Illamåendet sitter i hela dagen, och jag måste äta, äta, äta för att hålla det i schack, trots att blotta tanken på nästan vilken mat som helst gör mig spyfärdig. Ingen höjdare och jag undrar hur länge det ska vara så här. Jag vet också att många har det betydligt värre än jag och jag får vara glad att jag ändå klarade mig så länge som till den sjunde veckan innan det hela satte igång.

Jag är innerligt glad att det bara är en vecka kvar till semester, och jag längtar ihjäl mig efter miljöombyte samtidigt som blotta tanken på aktiviteter och annat gör mig livrädd nu. Åka och hälsa på vänner? Bo hos andra? Du skämtar? Ligga blickstilla i ett tält uppe i Jämtland någonstans och bara andas och kanske läsa en bok? Ja tack, perfekt!

Det finns inte mycket för mig att berätta här nu. Jag mår dåligt, jag kämpar för att ta mig igenom varje dag. Det är ungefär allt. Snart måste det bli bättre.

2011-06-30T10:47:00.002+02:00

2011-06-30

Nya tider
Jag erkänner mig besegrad: det blir inte mer träning för mig den här veckan. Jag har inte orken och jag är dessutom alldeles för illamående för att kunna tänka på träning. Det är en fullt tillräcklig utmaning att alls kunna fungera i vardagen och idag fick det åter bli att jobba hemifrån. Det blev ingen träning igår heller, utan i stället släpade jag mig iväg till frisören för att klippa topparna, vilket också var väl behövligt. Jag lyckas alltid glömma bort att gå och klippa mig i tid, men nu är det gjort.

Jag kan känna mig lite ensam i det här faktiskt. U har sitt Viktiga Jobb som alltid måste gå före allt annat, och det gör att jag känner mig ganska utlämnad i att själv hantera allt som rör hemmet och graviditeten: ringa alla samtal, handla, städa, tvätta, ta hand om vardagen, trots att vi verkligen är två om det och trots att jag absolut inte är nöjd med situationen. Jag har inga ambitioner om att bli hemmafru, om man säger så. Idag har jag i alla fall sagt till U rent ut att han får se till att komma hem i tid, för jag klarar inte att ta han om allt här hemma på egen hand. Han bor också här och barnet är lika mycket hans som mitt. Jämställdhet är det enda tänkbara alternativet.

Nu när jag bara går omkring och mår dåligt hela tiden så längtar jag än mer bort från stan och lägenheten. Jag skulle kunna åka upp till fjällen och bara slå upp tältet någonstans och sedan bara vara där i en vecka, göra korta dagsturer, andas frisk luft och leva i lugnet och tystnaden. Det vore sagolikt skönt.

2011-06-29T13:19:00.002+02:00

2011-06-29

Synbart
Nu är jag tydligen i vecka 7 och jag tycker redan att det syns tydligt att jag är gravid. Det är skrämmande - jag som alltid har haft superplatt mage och smal midja: no more so. Än så länge är det ingen höjdare för jag känner mig mest bara tjock och ofräsch och ur form. Det är inte kul och än mindre så eftersom jag är så fruktansvärt trött och energilös så jag knappt ens kan tänka tanken att gå och träna. Det håller helt enkelt inte.

Jag är lite rädd att jag kommer att bli smällfet genom att bli gravid, att jag ska bli en sån där kvinna som går upp gigantiskt mycket i vikt och sedan har jätteproblem att bli av med det, trots att jag ju i grund och botten alltid har varit smal - alltid muskulös, men aldrig tjock. Känslan är främmande för mig, och ärligt inte så rolig heller. Jag trivs inte så jättebra med mig själv just nu, eftersom jag inte helt känner igen mig själv heller. Jag hoppas verkligen att det blir bättre snart för så här vill jag inte känna mig i sju månader till. Jag har hoppats på att kunna vara en sådan person som orkar träna, som orkar vara aktiv och som mår bra och känner sig frisk och stark och i form, inte som nu när jag knappt orkar hålla ögonen öppna och än mindre röra på mig eller leva som vanligt. Just nu är det en tillräcklig utmaning att ens cykla till och från jobbet och hade jag inte haft den lilla träningen hade det verkligen inte blivit mycket av alls. Puh. Det känns som att det här kan bli tungt.

2011-06-29T10:48:00.003+02:00

2011-06-29

Hitta energin
Gårdagen var ett fullständigt nederlag. Vi tjugo över tre fick jag inse mig besegrad, jag släpade mig hemåt på cykeln och däckade sedan i sängen och sov i två timmar. Sedan var jag så hungrig så jag var tvungen att gå upp och äta lite, trots brist på matlust. Men det är märkligt för hur mycket jag än äter så blir jag inte mätt - jag kan stoppa i mig hur mycket som helst utan att det hjälper, och hungern i sin tur gör mig än mer illamående och energilös. Mitt luktsinne är också starkare och till exempel våra nya tapeter i sovrummet tycker jag luktar jättemycket, fast U känner det inte alls. Dessutom har jag svårt att sova när jag väl ska göra det, på natten. Jag ligger vaken med hjärnan på högvarv och på morgonen är jag fullständigt slut. Det är nästan så att jag skulle vilja boka in mig på hotell någonstans bara för att kanske få sova ut.

Idag har jag gjort något jag har fasat för länge och besökt rotfyllningsspecialisten för att få en bedömning av min tand. Tack och lov gick det bättre än jag vågat hoppas på och specialisten tror faktiskt att det är möjligt att behandla tanden utan att behöva dra ut den, som idioten i Mörby påstod. Kanske kan det bli en bra lösning trots allt men vi är inte där än.

Idag är det träning inbokad som vanligt och jag hoppas orka ta mig dit. Jag är trött, trött, trött och skulle egentligen lika väl kunnat åka hem och sova, men jag ska försöka träna. I längden tror jag ändå att det ger mig mer energi än att bara lägga ner det.

2011-06-28T14:16:00.003+02:00

2011-06-28

Vilken dag
Allvarligt: om jag överlever den här dagen borde jag ge mig själv en present. Jag är tröttare idag än jag tror att jag någonsin har varit, nästan. Ögonen känns som grus, jag kan inte fokusera på skärmen, får ingenting gjort. Hem och sova är det enda som gäller idag. Två timmar till bara...

Jag har mått exceptionellt illa under dagen också, och fortfarande känner jag att bara tanken på mat gör mig ännu sämre. Säkert gör tröttheten sitt till också och jag oroar mig nästan för hur jag ska klara av att cykla hem utan att vingla omkull på vägen. Till lunchen valde jag att ensam gå och köpa en sallad och sätta mig under ett träd i den lugna Observatorielunden. Jag klarade helt enkelt inte av något sällskap idag utan behövde bara lugn och ro.

Pappas undersökning har i alla fall gått bra, så långt de har kunnat få resultat redan nu. Skönt det, det går åt rätt håll. Däremot ringde RL och berättade att han har bokat tid för Saga hos veterinären. Hon har blivit så tovig nu när hon har varit ute så det går inte att borsta henne ordentligt och tovorna sitter för nära huden för att han ska våga försöka klippa henne. Jag drar förstås paralleller till Maja och blir jätteorolig, och RL har lovat att rapportera om allt som händer till mig. Kanske kan jag komma och hälsa på katterna hos honom i helgen. Jag saknar dem verkligen jättemycket även om jag inser att de har det väldigt bra ute på landet. I synnerhet Tuva verkar tydligen leva livets glada dagar där ute och det är bra!

I morgon ska jag åka till rotfyllningsspecialisten och få min dom: behålla min tand och kanske kunna rotfylla den så att den blir bra, eller dra ut den och sätta dit en krona i stället. Jag oroar mig för besöket för det skulle kännas fruktansvärt att behöva dra ut min tand. Just nu känner jag faktiskt inte av den något särskilt, men det går fram och tillbaka.

2011-06-28T09:01:00.003+02:00

2011-06-28

Blandade känslor
Jag känner mig verkligen inte på topp nu. Det verkar inte bättre än att jag har råkat ut för det så kallade gravidillamåendet, om än så här långt en lindrig variant eftersom jag inte alls har kräkts eller något sådant, utan bara känner mig illamående i största allmänhet. Blotta tanken på mat gör mig däremot kräkfärdig, och trots det är jag konstant hungrig, i synnerhet på morgnarna.

Det är mycket som gör mig illamående och våra mönstrade tapeter är tyvärr en sådan sak, hur konstigt det än kan låta. Numera undviker jag nästan att titta på dem och igår kände jag mig nästan färdig att åka och köpa hem målarfärg och måla över dem igen. Det är så synd att nu när vi äntligen har fått till dem så känns de inte bra, och jag anar förvisso att mitt allmänna tillstånd har en stor del i det.

Gårdagens träning gick förhållandevis bra, men det var en vikarierande instruktör som körde ett väldigt koreograferat pass vilket gjorde mig fullständigt förvirrad. Jag tänkte mer på vad jag skulle göra och när än på att bara jobba hårt, och passet blev lite konsigt, men det gick i alla fall.

Väl hemma blev det middag och inte så mycket mer. Jag pratade först med mamma, och jag blir precis skogstokig över hennes totala oförmåga att begripa att hon har ansvar för Majas välbefinnande. Hon kan prata i timmar om varje sak som SL gör, men när det gäller Maja är hon totalt borta. Jag förstår det inte och jag förstår inte att hon inte själv förstår vad hon håller på med. Sedan pratade jag med pappa och han oroade sig inför hjärtundersökningen idag. Det blir lite av en dom för honom och beroende på vad undersökningen säger kan han komma att få besked om ifall han kommer kunna köra bil igen eller inte.

I natt har jag knappt kunnat sova. För mycket i huvudet, för många tankar som snurrar, för varmt, för mycket måsskrik utanför fönstret. Idag är jag ett fullständigt vrak och mitt enda mål är att bara ta mig igenom dagen på något sätt. Jag har fått veta att jag inte har fått jobbet jag sökte förra veckan, och med tanke på att sista ansökningsdagen var för mindre än en vecka sedan anar jag att de redan i princip hade någon klar före sista ansökningsdagen. Men det var ett försök i alla fall och med tanke på att jag är gravid hade jag ändå varit i princip helt säker på att inte få jobbet. Nu fokuserar jag framåt i stället.

2011-06-27T13:06:00.002+02:00

2011-06-27

På riktigt
Ett omtumlande besök hos barnmorskan tidigare. Nu känns det som att det faktiskt händer på riktigt och tillbaka på jobbet igen känns det om möjligt ännu mer irrelevant och ointressant än tidigare.

Barnmorskan verkade trevlig: en typisk sådan, medelålders, moderlig, omvårdande kvinna. Hon gjorde inget graviditetstest utan sa att hemmatesterna är så säkra så det finns ingen anledning, men utav allt jag berättade om hur jag mår och känner mig så låter jag tydligen väldigt gravid. Jag bör enligt kalendern vara i vecka 7 nu - redan!! - och med andra ord kan jag räkna med förlossning någonstans runt Alla Hjärtans Dag i mitten av februari nästa år, om allt går bra så långt vill säga. Vägen dit är ju lång och det är fortfarande mycket som kan hända, vilket jag är medveten om.

Mina värden verkade i alla fall vara bra. Blodtrycket var lite högt, och det förvånar mig inte eftersom blotta tanken på sjukhus får både puls och blodtrycka att sticka iväg, men det var inte så högt att det på något sätt var alarmerande. Däremot måste jag göra en speciell läkarundersökning eftersom pappa har haft stroke och sådant kan vara ärftligt. Sedan är tid bokad för ultraljud och vi ska fundera över om vi vill göra KUB-test eller gå direkt på fostervattensprov. Jag är delvis inne på fostervattensprov, eftersom jag nog helst vill ha svart på vitt vilka risker som finns. Men det ska vi diskutera igenom hemma och återkomma för att boka tid för vilket vi nu väljer.

Annars verkar allt vara normalt så här långt och jag tänker att kanske var det ändå bra att jag tog det här besöket så pass tidigt. Det hela blir liksom mer verkligt då.

2011-06-27T09:40:00.003+02:00

2011-06-27

Tillbaka till naturen
Igår använde vi ännu ett av våra presenkort för upplevelser som vi fick på bröllopet och gav oss ut i naturen för ett par timmars turridning på islandshästar. Vi var på en hästgård en bit norr om Uppsala och för mig var det premiär med islandshästar. Jag har rätt mycket ridvana sedan tidigare - jag har gått på ridskola i sju år, ridit dressyrprogram och hoppat bana och tagit bronsmärket och mycket mer, men känner mig trots det klart ringrostig nu efter så många års uppehåll. Men ändå: jag är absolut ingen nybörjare och det är inte U heller.

Det är något vi har lärt oss nu: nästa gång vi ger oss ut på turridning så ska vi tala om att vi har ridvana. För igår hamnade vi i grupp med en barnfamilj, föräldrar och två söner i tioårsåldern som i princip knappt hade sett en häst tidigare och som dessutom inledde med att komma en kvart för sent till turens början. Sönerna var skräckslagna och hela familjen ville absolut bara skritta hela vägen, och det gjorde att jag och U inte riktigt hellre fick den tur vi hade hoppats på. Vi delade upp gruppen och jag och U kunde rida en bit med en annan ledare så vi fick prova på tölt, trav och galopp, men det var ändå mest att skritta i lugnt tempo på rad och inte så roligt som vi hade hoppats på. Synd för hästarna var härliga och området vackert och det hade nog kunnat bli en jättefin tur med en annan grupp. U var riktigt missnöjd och tyckte att det var den sämsta islandstur han varit med om, medan jag aldrig har ridigt islandshäst förut och inte hade något att jämföra med.

Men det var otroligt skönt att komma ut på landet i alla fall, avkopplande och lugnt och skönt, frisk luft och tyst och grönt och vackert. På vägen hem stannade vi till hos EE och UE i Uppsala och fikade och åh, som jag gillar den staden! Skulle jag lämna Stockholm så är det Uppsala jag skulle bo i, även om U alltid säger att han skulle sakna vattnet för mycket. Men jag inser att jag nog inte är en citymänniska trots allt: det har sina fördelar, men jag tror ändå att storstaden, innerstadsmiljön, gör att min totala stressnivå ökar och det kan inte vara bra i längden. Just nu längtar jag bort från stan, ut till lugn och ro och tystnad, ut till det mer naturliga livet än det jag lever nu. Kanske är det så att miljön på Lilla Essingen, hur fint det än är, aldrig helt kommer att bli mitt hem, kanske hör jag trots allt inte riktigt hemma där ändå. Jag är nog inte den typen av människa när allt kommer omkring. Jag önskar mig ett enklare liv än så. Det känns galet när vi inte ens har bott där i ett och ett halvt år, men jag längtar faktiskt efter att komma vidare.

2011-06-27T09:19:00.003+02:00

2011-06-27

Midsommarhelg
Det har gått några dagar sedan mitt förra inlägg och ja, nu känner jag definitivt av något som skulle kunna vara gravidsymptom. Varje morgon är jag så hungrig så jag nästan mår illa av det, och trots det går det långsamt att äta. Men min morgonrutin har ändrats: från att först duscha och göra mig klar måste jag numera först äta frukost och sedan göra resten. Förutom det är jag extremt trött varenda morgon, nästan medvetslös känner jag mig, och tanken på att bara få ligga kvar i sängen lockar verkligen. Tur att det snart är semester.

Märkligt nog är det andra saker som gör mig illamående också: våra nya tapeter, som trots att de är relativt lugna i mina ögon ändå är alltför färgglada och mönstradet och jobbiga. Nu önskar jag nästan att vi hade valt något färglöst i vitt i stället, det hade kanske varit bättre ändå. Jag har också insett att jag inte alls gillar kombinationen med den faktiskt verkligen färgglada tapeten i hallen och det lilla antika bordet med sirliga ben som står där. För mig blir det alldeles för mycket, för mycket mönster, för mycket krusiduller, för mycket av allting. Jag gillar det helt enkelt inte alls och det är ett litet problem eftersom U är klart fäst vid bordet, som är ett arvegods från hans farmor och farfar. I mitt eget illamående tillstånd är det så illa att jag nästan undviker att titta på den väggen för jag tycker den är så jobbig på alla sätt. Kanske kommer jag vänja mig och kanske inte.

Idag ska jag gå på mitt första besök hos barnmorskan, för att bli inskriven. Jag vet inte riktigt vad som kommer att hända idag men har läst något om att man ska kolla blodtryck, urinprov, blodprov och lite annat. Med tanke på att jag precis som mamma är en hypokondriker som kan oroa mig för det mesta så räknar jag med att både min puls och mitt blodtryck kommer att sticka iväg upp i taket så fort jag bara kliver in på mottagningen - det brukar vara så för min del. Men jag hoppas det går bra. U kommer inte med på besöket idag, men nästa gång kanske han kan vara med i stället. Vi får se när det blir.

Midsommarhelgen har i alla fall varit lugn. Vi åkte iväg en sväng till mysiga Nyckelviken på midsommarafton, och trots att firandet nästan var slut var det fortfarande proppfullt med barnfamiljer och folk överallt. Men det är verkligen fint där ute och jag vill väldigt gärna åka dit snart igen, någon annan gång när det är mindre folk där. Jag förstår inte att jag inte var där oftare förut när jag ju faktiskt nästan bodde granne med området. På kvällen var vi hos C och Ö och grillade lite, men jag var förstås inte ett dugg sugen på mat så jag höll låg profil. Tur att jag kunde skylla på att jag skulle köra bil så U kunde dricka vin och snaps i stället. Det är ännu en sak: blotta tanken på nästan all mat, förutom möjligen färska frukter och grönsaker, gör mig illamående nu. Jag är verkligen inte sugen på att äta någonting, nästan.

Midsommardagen tillbringade jag hos Maja och mamma och pappa medan U var ute och spelade golf. Det var blandade känslor: roligt att träffa Maja men jobbigt att på sätt och vis umgås med mina föräldrar som är så känsliga för vad andra tycker och misstänksamma och drar slutsatser som de inte har någon grund för. Det är inte roligt att vara sådan och inte roligt att vara med en sådan person heller. Jag är glad att jag är med U som är en så mycket mer positiv person.

2011-06-23T13:11:00.002+02:00

2011-06-23

Färdigt!
Det tog inte tapetserarna mer än två timmar att få våra tre fondväggar klara. Hallen blev jättebra, ett helt annat intryck, och vardagsrummet är lysande vackert. Sovrumstapeten är den mest diskreta och det är också det rummet som behöver kompletteras med lite mer för att bli komplett: gardiner, tavlor, nya lampor. Men det kommer att bli bra och äntligen känns vårt hem lite mer som vårt - äntligen har vi på riktigt satt vår prägel på det.

2011-06-23T08:10:00.002+02:00

2011-06-23

Migrän
Jag har flera gånger hört att migränbesvär blir så mycket bättre och nästan kan försvinna när man är gravid. Min hjärna verkar dock inte ha hört talas om det, för nu har jag minsann migrän så det står härliga till. Jag får ta Alvedon för att avhjälpa det, men det är ju ungefär lika effektfullt som att försöka släcka en eld med ett glas vatten, det gör varken till eller från. Jag är i alla fall hemma idag, dagen före midsommar. Inte vad jag tänkt mig men när det händer så händer det. Att få migrän är illa nog i sig, men att sedan inte kunna göra något åt det är riktigt värdelöst!

Igår kom jag äntligen iväg och tränade, första passet på alltför länge. Min träning har fått ett rejält bakslag nu kan man säga - förkylning och annat har kommit emellan och jag kommer knappt ihåg senaste gången jag var på ett body pump-pass - tråkigt men jag ska komma igen, det lovar jag!

Just nu har vi två tapetserare här hemma. Tapeten i lilla hallen har blivit jättebra - jag är mer än nöjd! Den är varm och glad och färgstark utan att skrika - precis som vi önskade. I sovrummet pågår uppsättning nu och den tapeten är ju inte lika färgstark, snarare nästan lite tråkig kanske i färgen, liksom gråbeige med vitt mönster. Rummet blir mörkare förstås, men det är kanske inte fel för ett sovrum. Vi får se hur det blir men blir vi inte nöjda går det alltid att göra om. Det är inte hela världen. Vardagsrummet är ännu inte påbörjat så det blir spännande att se. Fort går det verkligen!

I morgon är det midsommar och vi har fortfarande inga planer men det löser sig. Det blir skönt med extra ledighet i alla fall.

2011-06-22T12:33:00.002+02:00

2011-06-22

Vad ska vi göra i sommar?
Åh, det är frustrerande! Om bara två veckor är det semester och vi har fortfarande inte en dag planerad för alla fyra veckorna vi är lediga. Elände, det stressar mig verkligen! Jag är på tok för rastlös för att kunna njuta av en semester hemma, som andra tycker är underbart - några dagar, kanske, men aldrig i flera veckor så där. Hade vi ett sommarhus eller bodde i villa kanske det skulle vara annorlunda, men inte nu, i lägenheten i stan, balkong eller ej. Vi måste helt enkelt bestämma något och boka snart och jag är helt nollställd.

De enda idéer som lockar mig är förstås sådana som kostar för mycket, som att åka till Bali eller Kenya eller Vietnam eller Malaysia. Det hade jag gärna gjort! Men då pratar vi om en flygresa på många, många timmar som bara den kommer att kosta omkring 10 000 kronor eller mer och i och med det kommer det dra iväg för mycket är jag rädd. Billigare flygresor finns det, till Skottland eller Island eller Spanien till exempel. Men nu var vi ju på Irland förra året och jag vet inte om jag vill göra något nästan likadant i år igen. Spanien vore trevligt men är kanske ännu trevligare när det inte är högsäsong. Hade U's fot varit bra hade fjällvandring stått på schemat, men det känns inte aktuellt nu tyvärr. Annars hade jag gärna gjort det. Det är ett otroligt i-landsproblem, men ändock, det stressar mig att vi inte har det klart ännu.

2011-06-22T09:13:00.003+02:00

2011-06-22

Symptom?
Det är så märkligt, det här med att vara gravid. Det syns ju ingenting alls ännu, mitt midjemått är exakt detsamma som tidigare. Jag vet inte när jag ska förvänta mig att det märks utåt. Men jag känner mig lite annorlunda däremot. Går omkring med något som liknar mensvärk som kommer och går, och brösten känns redan nu annorlunda, ömmare och fastare liksom. Det är konstigt. Dessutom är jag grymt hungrig varje morgon, jag som vanligtvis kan nöja mig med en halv smörgås förutom fil och flingor behöver nu en hel smörgås i stället. Jag har än så länge inte känt av det ökända morgonillamåendet och det önskar jag verkligen att jag kommer lindrigt undan ifrån. Att må illa är bland det värsta jag vet och jag har hört riktiga skräckhistorier från hur dåliga andra kan bli under graviditeten. Men jag antar att det är för tidigt att säga något ännu.

Hur jag känner mig rent mentalt vet jag knappt heller ännu. Nu har vi ju inte berättat något än så länge och jag vill inte heller göra det förrän längre fram, helst efter sommaren först om det inte blir tvunget. Det är ju fortfarande så mycket som kan hända. Men jag känner mig lite pressad också: jag anar att när folk får veta att jag är gravid så kommer de förvänta sig att jag ska säga saker som "åh, jag har aldrig varit så lycklig i mitt liv!". Det kan jag inte säga för jag känner inte så, inte nu i alla fall. Än så länge känner jag ärligt talat inget speciellt. Det är fortfarande för abstrakt för att riktigt förstå vad det här kommer att leda till och jag har ju heller aldrig haft den där extrema längtan efter att få barn som många verkar uppleva. Jag skulle tro att det blir annorlunda längre fram, när det blir mer verkligt och påtagligt.

Jag sökte i alla fall jobbet igår. Lika bra, man måste ju försöka åtminstone. Nu får jag se vad som händer. Jag ska försöka lägga in min CV på en rekryteringssajt per vecka, det känns som ett realistiskt mål med tanke på hur lång tid det tar.

Igår var jag förbi Mio och köpte tre nya sidenkuddar till soffan: två blå och en blekt blågrön. Men nej, det blev inte alls bra! För kallt och dovt och konstigt, helt enkelt fel så kuddarna får åka tillbaka igen. Likaså med den gröna klänningen från Zara som jag beställt - den var inte alls så fin som den blommiga. Annat tyg, annan modell, annan passform. Den var inte rätt någonstans så det blir en retur där också.

Med semesterplanerna går det trögt. Det är som att ju mer jag tänker, desto mer kör jag fast. Vi har hittills inte kommit fram till någonting mer än att om vi ska resa utanför Europa så kommer enbart flygbiljetten att gå på omkring 10 000 kronor nästan oavsett var vi åker. Jag måste prata med RL också om hur vi ska göra med katterna i sommar, om de ska vara något hos oss eller inte. Snart är det ju dags.

2011-06-21T11:28:00.002+02:00

2011-06-21

Lite mycket
Nästa vecka har jag en hel massa saker jag helst skulle slippa, jag som avskyr sjukhus och allt vad det heter. På måndagen har jag första besöket hos mödravårdscentralen. På onsdag är det rotfyllningsspecialisten, och det är nog det besöket jag fasar för mest eftersom jag då kommer att få veta om jag blir tvungen att dra ut min tand eller inte. Jag vet inte varför men det skulle kännas som en fullständig katastrof för mig. På fredag morgon har jag ultraljud på Sophiahemmet, mammografin får jag ju inte göra. Aldrig någon höjdare och varje gång är jag lika rädd att något ska finnas där. Sist vid fredag lunch är det kiropraktorn, och det är det enda besöket som i princip är ofarligt och som jag inte oroar mig för. Jag vet inte om U borde följa med mig till barnmorskan på måndag men räknar inte med att han gör det. Pust. Vilken vecka det kommer att bli.

2011-06-21T09:00:00.002+02:00

2011-06-21

Tillbaka på jobbet...
... och det känns seeegt kan jag säga. I morse var jag tröttare än tröttast och valde i sista minuten att lämna träningskläderna hemma. En mjukstart måste det bli, jag är fortfarande inte frisk och det känns. Samtidigt är det så otroligt segt att sitta hemma ensam en hel dag, för att inte tala om flera dagar i sträck, särskilt som igår när U åkte iväg på tjänsteresa och jag knappt såg till en enda människa på hela dagen. Då blir det långtråkigt och det får mig att tänka om lite kring det här med att ha ett helt eget företag - jag inser att jag trots allt behöver det sociala också.

Igår kväll försökte jag vara duktig och sitta och uppdatera CV på olika rekryteringssajter. Jösses vilken tid det tar! Jag kan lätt sitta en timme med varje sajt och då ska man tänka på att det finns många. Å andra sidan, det är nog det som krävs för att komma framåt - jag måste synas överallt. Jag har ännu inte gjort något åt ansökan till jobbet jag funderar på. Jag är kluven eftersom jag vet att jag innerst inne nog inte har det som krävs erfarenhetsmässigt för den tjänsten. Jag ska tänka lite till idag och sedan kanske jag söker ändå.

2011-06-20T14:42:00.002+02:00

2011-06-20

Nyckeln till mitt hjärta
Ända sedan jag för länge sedan såg en väninna till PR i ett vackert nyckelhalsband har jag varit sugen på något liknande. Nu har jag hittat en bra kandidat, från nya omtalade Lite Kalabalik. Kanske ska jag slå till!

2011-06-20T14:23:00.002+02:00

2011-06-20

Hmmm
Jag har ringt till rekryteraren för den intressanta tjänsten och ställt lite frågor. Jo då, den låter fortfarande intressant, väldigt intressant rent utav. Men elände. Jag inser att jag inte riktigt har den erfarenhet som krävs, antagligen, och det skulle nog ligga mig i fatet. Alltså, jag har det inte på papperet. Tjänsten fokuserar mycket på PR och FMCG, områden som jag än så länge inte har arbetat mycket med. Det betyder inte att jag inte kan lära mig det eller att jag inte gärna skulle vilja det, tvärtom - just att arbeta mot privatkonsumenter är ju precis det jag vill börja med nu.

Men det är eländigt för att jag har varit ute i arbetslivet tillräckligt länge för att inse att arbetsgivare helst väljer personer som redan kan allt. De vill inte behöva lära upp, de vill inte lägga tiden där. De vill helst ha en person som redan vet det som behöver vetas, som är färdig och självgående från dag 1. Har jag inte redan nu exakt det som krävs på papperet så är jag ofta chanslös, och det är eländigt eftersom det är precis den saken som gör det så svårt att byta inriktning mitt i karriären. Där du har börjat, där fastnar du bara alltför lätt.

Så jag måste fundera lite till. Jag vill ju gärna söka ändå, men det blir svårare än jag tänkt mig att göra det bra.

2011-06-20T09:57:00.002+02:00

2011-06-20

Nya frågor
Min tand har börjat göra ont igen, och i och med graviditeten väcks nya frågor. C fick inte göra tandläkarröntgen nu när hon senast var där, på grund av att hon väntar barn, och jag gissar att samma sak borde gälla för mig. Jag har en tid bokad hos rotfyllningsspecialisten i nästa vecka men undrar om jag måste avboka den.

I fredags ringde jag till en barnmorskemottagning i stan och bokade tid för inskrivning. Jag vet ju inte hur tågordningen går för sånt här, så jag tänkte bara att jag ringer väl dit och så får vi se vad de säger. Jag har alltså fått en tid och jag får lite lätt panik när jag tänker på vad allt det här innebär: hur min kropp kommer att förändras, framför allt. Mina ben ser redan ut som fullkomliga katastrofer av alla åderbråck, och jag föreställer mig att det här bara är början. Det är den mindre roliga delen av det, helt klart, och hela processen med att vara gravid och gå igenom en förlossning lockar mig fortfarande inte det minsta utan känns snarare som något jag bara måste härda ut. Killar har det verkligen lätt.

2011-06-20T09:29:00.003+02:00

2011-06-20

Lite hit, lite dit
Den här helgen har i princip bara försvunnit av två skäl: regn och förkylning. Jag har varit riktigt sänkt ända sedan i torsdags kväll och fortfarande idag känner jag mig inte alls i bra form utan det blev att jobba hemma även idag.

Annars har helgen varit ganska händelselös. Fredagkvällen innebar inställd tjejmiddag för min del. Under lördagen satt U och jobbade nästan hela dagen och jag tog bilen och åkte iväg till Kungen Kurva en sväng. Jag hade lite olika ärenden, men fick inte så mycket gjort av det. Det var för mycket folk och jag var för trött. Jag tog i alla fall en sväng in till underbara oasen Zetas Trädgård - vilket fantastiskt ställe, så inspirerad jag blir där! Jag slog till på fyra blomkrukor som behövs för att komplettera med hemma, och jag hade lätt kunna tillbringa en halv dag där med att fika i caféet och bara strosa runt bland all grönska.

Förutom blomkrukorna spanade jag efter fotoramar och sänggavlar, men hittade ingenting bra. På Mio hittade jag en matta som skulle kunna bli perfekt under våra köksmöbler - den nuvarande mattan är både sliten och lite för liten dessutom. Färgen på mattan är densamma som den nuvarande, men jag tror att materialet kan vara lite mer slitstarkt när man drar in och ut stolar på den. Annars blev det inte mycket och vi tog en lugn kväll med tidig sömn.

Igår körde vi lite familjedag. Vi tog en tur förbi C och Ö i deras nya radhus i Viby - de flyttade i lördags så igår var det förstås totalt kaos. Men vi fick i alla fall en känsla för hur det ser ut och det kan nog bli bra för dem att bo där, ett litet radhus för den lilla familjen helt enkelt. Jag skulle i alla fall tro att de kommer att trivas där och om inte annat så är det ju väldigt nära över till mina föräldrar, cykelavstånd bara.

Vi åkte vidare hem till mina föräldrar och Maja, som tyvärr inte riktigt var på humör - hon hade precis fått sin medicin och ville helst vara i fred. Men jag gav henne tonfisk och den gillade hon i alla fall. Jag skulle så gärna vilja ge Maja mer - massor av kärlek och omvårdnad och tid och beröring, sånt som alla varelser behöver och som mina föräldrar alltid har varit så dåliga på - det är liksom inte så vi har gjort i vår familj, tyvärr.

Det sista stoppet blev middag hos AP, och där pratade vi bland annat semester. AP visade tydligt att hon inte alls tyckte att våra olika idéer för semestern var bra - det enda som verkade få hennes bifall var när U nämnde att vi funderade på att ta en vecka och resa runt och hälsa på vänner i Skåne. Det gillades, men åt alla andra förslag snörpte hon på munnen. Alla är olika och det är tur att det inte är hon som bestämmer över våra liv.

Våra semesterplaner är ett lätt kaos. Vi har verkligen inte kunnat bestämma oss för vad vi ska göra och i lördags kväll satte vi oss rent av med en lista över världens alla länder A-Ö och gick upp och ner och funderade över vad vi kunde tänka oss. Förslagen har varierat: allt från RR och VZ i Barcelona och en veckas tur däromkring, fast då under den värsta semesterperioden, till att hyra bil och resa runt i Skottland, till samma sak på Island, till att ta ett dyrt flyg och sedan leva billigt ett par veckor i Kenya eller Vietnam. Beslutet är fortfarande inte taget men det brådskar - snart är det dags.

2011-06-20T09:19:00.004+02:00

2011-06-20

Stanna eller gå?
Jag har ett dilemma. Jag har hittat ett jobb som jag väldigt gärna vill söka. Jag vet inte om det är det absoluta drömjobbet, men det är helt klart väldigt intressant, i rätt bransch och på rätt nivå. Problemet, om man vill kalla det så, är att jag ju nu är gravid.

Så hur gör jag? Avstår från att söka jobbet och biter ihop på det nuvarande tills barnet kommer, om graviditeten går bra vill säga, och söker mig vidare efter föräldraledighet? Eller söker jobbet ändå? Om jag söker och om jag går vidare så måste jag ju förr eller senare tala om att jag är gravid, förutsatt att det går bra så långt vill säga. Jag tar ingenting för givet, jag är för realistisk och känner för många som drabbats av missfall och komplikationer för det. Men jag vill inte göra som AK gjorde för några år sedan: söka ett jobb, få det och börja och sedan under första veckan direkt bli tvungen att tala om för chefen att jo, jag är gravid och ska vara föräldraledig om ett halvår. Det vore inte kul - jag vet att sånt kan gå jättebra, men ändå, helst inte.

Grejen är ju den att om jag berättar i ett slutskede av förhandlingar att jag är gravid så är det i princip som att garantera att jag inte får jobbet. För ärligt talat, om en arbetsgivare har två eller tre mer eller mindre likvärdiga kandidater att välja mellan så kan man ju räkna ut med lilltån att vem som helst hellre väljer den som kommer att finnas på plats och kunna jobba långsiktigt, i stället för den som kommer att vara där i några månader och sedan kräver att en ersättare tas in. Det är inte svårt att räkna ut det.

Så hur gör jag?? Jag önskar att jag kunde rådfråga någon som kan ge mig ett trovärdigt svar, men det är för tidigt för mig att redan nu gå ut och berätta om situationen för folk och det känns spontant som att jag inte har någon annan än U att prata med just nu. Ett dilemma, helt klart.

2011-06-17T14:15:00.002+02:00

2011-06-17

En regnig dag
Det är grått och regnigt ute och den där fantastiska sommarkänslan har ersatts av något som nästan liknar höst. Det gör inte min hemma-förkylningsdag roligare, snarare blir jag trött och seg och orkar knappt koncentrera mig på jobbet alls. Tur att det är fredag, snart helg!

I helgen har vi lite blandade planer. Jag ska åka till Maja och mina föräldrar och försöka göra något åt min frustration. Jag ringde dem på förmiddagen och resultatet blev nog att de bara kände sig attackerade. Jag vet inte hur jag ska göra eller vad jag ska säga men situationen måste bli bättre.

Igår kväll kom vi på att nu när vi får upp fina tapeter i sovrummet så måste vi förstås få dit en sänggavel också. Vi vill inte få tapeten förstörd av fläckar och jag är nu lite inne på att helt enkelt försöka oss på att bygga en egen gavel och klä den med vitt tyg. Jag har hittat en instruktion på nätet för hur man gör och det verkar inte alltför svårt - jag tror att till och med jag och U som är allt annat än händiga skulle klara av det. Vi har diskuterat en gavel tidigare men de flesta färdiga varianter som vi har sett är så gigantiskt stora så de skulle liksom ta över hela rummet. Det vill vi inte ha, men något enkelt bara som skyddar väggen. Det får bli ett helgprojekt.

Jag vet att jag borde ringa en barnmorska och boka tid för en koll, men det är som att jag inte kommer mig för det ännu. Men det är också något att få gjort snart.

2011-06-17T09:43:00.002+02:00

2011-06-17

Sjukling
Jag har klarat mig från förkylningar och annat länge, men nu har det minsann slagit till med kraft. Igår på vägen till mina föräldrar kände jag "nu håller jag på att bli sjuk", och sedan tog det inte mer än en halvtimme så hade jag jätteont i halsen och kände mig dunderförkyld. Idag är det knappast bättre, tvärtom, och tack och lov kan jag åter jobba hemifrån och få något gjort trots att jag inte är på jobbet. Alltid något. Jag har i alla fall avbokat tjejmiddagen i kväll, och med tanke på alla frågor om graviditet så känns det på sätt och vis lika bra. Nu slipper jag i alla fall den biten ett tag framåt - skönt.

Igår eftermiddag kom de två tapetserarna hem till oss för påseende, och de kommer nog kunna få jobbet gjort någon gång under nästa vecka. Härligt, nu ska vi äntligen bli klara med det också! Sedan är det bara gardiner och nya lampor i sovrummet, upp med lite tavlor och annat och sedan är vi nästan klara. Det har tagit tid men resultatet blir bra. Nu är jag förstås också än mer sugen på att byta ut våra köksmöbler till vita i stället och jag vet precis vilka jag skulle vilja ha: Decor-serien från Englesson. Jag gillar att möblerna är rejäla och känns robusta, men ändå lätta i den vita färgen. De kostar förstås en rejäl slant också, det ska man inte glömma - det kostar att ligga på topp!

2011-06-17T09:33:00.002+02:00

2011-06-17

Kärlek som gör ont
Födelsedagsmiddagen hos mamma och pappa igår blev bra, trots lite missöden och missförstånd med U när jag skulle iväg. Men både radion och utflykten till Siarö blev klart uppskattade presenter och det är positivt!

Det som däremot gjorde mig ledsen var att se Maja. Jag förstår inte vad mina föräldrar gör, nu har jag inte varit där på nästan två veckor och hon är åter igen alldeles tovig i pälsen. Jag frågar varför de inte gör något åt det och pappa upprepar sitt mantra "mamma vågar inte klippa". Jag frågar varför inte pappa kan klippa i stället då om mamma inte klarar det och han svarar som en dålig ursäkt att någon måste ju hålla i Maja i stället, att jag får hjälpa till med det i stället.

Jag blir galen. Jag antar att de i grund och botten menar väl, men det blir helt misslyckat trots det. Maja är gammal och sjuk och kan inte ta hand om sin päls på samma sätt som en yngre, frisk katt, och därmed behöver hon givetvis hjälp dagligen, precis som en gammal människa kan behöva hjälp att sköta sin hygien. Det är inget konstigt, det är inte rocket science, men det här att mina föräldrar låter bli att göra något och skyller på att de inte klarar av det utan måste vänta på att jag kommer dit för att göra något, det ligger faktiskt på gränsen till vanvård och det är oacceptabelt.

U tycker att jag ska sätta hårt mot hårt, men det går ju samtidigt inte. Jag kan inte säga "jag tänker strunta i att hjälpa Maja", för det vore inte möjligt. Jag vill hennes bästa i alla lägen. Men jag blir galen på mina föräldrar som är så handfallna. Nu verkar det som att jag i princip måste ringa varje dag och fråga "har ni kammat Maja idag?". Det är helt otroligt att det ska behöva vara så. Att vänta tills det blir tovor, vilket det blir snabbt, och sedan kämpa med att försöka få bort dem, blir ett enormt stressmoment för Maja, och även för mig eftersom jag känner att jag gör henne illa och det är det sista jag vill. Det håller inte. Om Maja hade bott hos mig hade det varit en annan sak, men jag kan inte ta henne från sin hemmamiljö nu. Det vore fel det med.

Jag ska åka dit igen i helgen och göra vad jag kan, men det här är en sådan enorm sorg för mig. Jag förstår inte att de inte själva förstår vad det gör, eller undlåter sig att göra.

2011-06-16T12:59:00.002+02:00

2011-06-16

Utvilad
Helt underbart - så utvilad som jag känner mig idag har jag inte varit på länge. Jag har sovit gott i massor av timmar - jag vaknade bara en gång på hela natten - och idag har jag en dag i lugn och ro utan stressen från stan och kontoret. Verkligen avkopplande och så här skulle jag vilja ha det betydligt oftare. Vet vet, med eget företag där jag själv bestämmer arbetstiderna kanske det vore möjligt?

2011-06-16T11:20:00.002+02:00

2011-06-16

Pappas födelsedag!
Idag fyller pappa 72 år! Otroligt vad tiden går och jag märker på både honom och mamma att de börjar bli äldre nu. Mamma är fortfarande inte särskilt gråhårig kan jag säga och jag hoppas att jag brås på henne. C och SL ska åka över till mamma och pappa under dagen och sedan åker jag och U dit på kvällen. Pappa ska få en utflykt till Siaröfortet i present, och dessutom en ny liten radio till köket i stället för det stora åbäket de har nu. Jag hoppas det blir bra.

Igår hade vi kundevent med jobbet: vår golftävling som vi i år höll ute i Vallentuna. Tävlingen gick bra och arrangemanget fungerade, men jag var trots det inte lika nöjd med klubben där som jag har varit när vi varit ute på Drottningholm tidigare år. Jag skulle tro att vi flyttar tillbaka till Drottningholm nästa år igen men det är långt dit.

Eftersom morgonen var så extremt tidig för mig var jag som ett vrak hela eftermiddagen och kvällen. Det blev ingen träning utan jag åkte hem och däckade i soffan. Jag orkade laga middag men sedan började tröttheten utvecklas till migrän och nu kan jag ju inte ta någon vettig medicin mot den. Två stackars Alvedon blev det och sedan dags för sängen.

Idag jobbar jag hemifrån - jätteskönt och lugnt. Förhoppningsvis kommer vi få besök av en tapetserare under dagen som kan hjälpa oss att få klart här hemma. Det är samma kille som jobbar hos C och Ö nu så jag litar på att han är bra.

I morgon är det tjejmiddag hos GA och jag har vissa tvivel inför att gå dit. Jag vill jättegärna träffa GA, absolut. Men jag vill absolut inte avslöja för KGH att jag är gravid och idag har jag dessutom fått en extremt okänslig fråga från PR om det. Hon undrar om "vissa "saker" har kommit igång ännu eller om de fortfarande är på torka" - precis en sådan typ av fråga som får mig att känna att jag inte ens vill åka dit och träffa dem alls. Glöm att man får ta saker i sin egen takt, liksom... en sådan fråga som en graviditet vill åtminstone jag gärna prata om när jag själv känner mig redo för det, men så är det tydligen inte för alla människor. End of story.

I kväll ska jag äntligen träffa Maja igen, jag längtar!

2011-06-14T09:26:00.003+02:00

2011-06-14

Abstrakt
Jag kan inte sova. Båda de senaste nätterna har det varit omöjligt. Jag vrider och vänder på mig, det är för ljust, det är för varmt, jag är för klarvaken fast jag är trött. U sover som en sten, det gör han alltid, medan jag ligger vaken långt efter honom. Sedan vaknar jag framåt morgonen och kan inte somna om, eftersom det är alldeles ljust ute och persiennerna inte räcker. Puh. När väl morgonen kommer är jag alldeles vimmelkantig av trötthet.

Det här med att jag nu tydligen är gravid, det är något som är på tok för abstrakt och konstigt för mig att ta in nu. När jag kom hem igår tittade jag på den där lilla stickan med det lilla strecket som låg kvar i badrummet och det kändes nästan overkligt. Gravid? Vad betyder det? Ett barn? Ska vi?? Jag är alltid superrealistisk och krass av mig och tänker så klart att det här ska vi inte dra några stora växlar av. Det enda vi vet just nu är att vi kan bli med barn tillsammans. Det är en början, men det är långt ifrån klart och allt kan fortfarande hända. Jag tar med andra ord inte ut något i förskott, det gör jag aldrig, utan jag tar en dag i taget. U är nog mer uppe i det blå än jag här och låter som att allt redan är klar och jag får hejda honom lite för att han inte ska bli knäckt om det inte blir som vi tänkt oss.

Igår kväll satte jag mig några minuter vid datorn och läste om kost under graviditeten, för det är ju bra att veta vad man får och inte får äta. Goda ostar är bara att glömma - och jag som fullkomligt älskar ost!! Jag läste lite kort om kroppen under de första månaderna och kände ett styng av panik - är det här vad jag ska ställa mig in på nu? Vad har jag gett mig in på egentligen??

På fredag ska jag på tjejmiddag hos GA och jag är rädd att jag kommer att få lov att berätta för tjejerna att jag är gravid eftersom jag inte dricker vin. Hade det bara varit PR, EB och GA så hade jag nog inte tänkte på det så mycket men nu är ju KGH där också och tyvärr så litar jag inte lika stenhårt på henne så jag hade helst inte sagt något till henne redan nu. Ska det här komma ut så ska det definitivt komma direkt från mig och det är där jag inte vet till hundra procent var jag har KGH. Kommer hon "råka" säga något till fel person, i det bästa förtroende? Jag hoppas inte det.

Träningen igår var jobbig, men rolig - CH var vikarie för PA och hon är verkligen bra hon också. Jag kanske ska försöka gå på fler av hennes pass framöver - hennes core-pass är toppen men de är tyvärr inte med på sommarschemat och till hösten, om jag fortfarande är gravid då, så vet jag inte om det funkar att köra den typen av träning för mig.

Jag var på min årliga koll på Sophiahemmet igår också och än så länge har det gått bra. Läkaren jag träffade är bra, jag har förtroende för henne, och utifrån det hon kunde känna tyckte hon också att allt verkade bra. Jag kommer att skickas vidare för ultraljudsundersökning, men däremot inte mammografi eftersom jag inte ska genomgå röntgen när jag är gravid. Det här betyder också att jag måste avboka besöket hos specialisttandläkaren som skulle försöka sig på en rotfyllning på min onda tand. Den känns av lite då och då, även om det inte är lika illa som under vintern.

I kväll är det sommarfest med jobbet, men jag har tackat nej eftersom vi har det stora golfkundeventet i morgon. Ärligt talat har jag heller ingen stor lust att gå, så jag är glad att ha en ursäkt. För min del innebär kvällen i stället lite styrketräning för överkroppen, och sedan hem och sätta upp gardiner i vårt lilla bibliotek. En sak som denna graviditet innebär är att vi kommer att behöva rensa ytterligare hemma - just nu har vi inte på långa vägar plats för en till person i lägenheten! Om inte annat kan det här bli en spark i baken för U att ta tag i detta rejält och det är inte fel!

2011-06-13T09:36:00.003+02:00

2011-06-13

Nu händer det
I morse innan jag åkte till jobbet gjorde jag ett graviditetstest, och U stod bredvid och väntade med mig. Snart dök det upp ett litet rosa streck - svagt, men ändå, ett streck som visar att ja, jag är gravid. Hela situationen är fortfarande alldeles för abstrakt för mig att ta in, men ändå, nu händer det, nu förändras livet. Jag vet att vad som helst kan hända och att långt ifrån alla graviditeter fullföljs, men ändå: nu vet vi i alla fall att det är möjligt. Det är stort!

2011-06-13T09:05:00.005+02:00

2011-06-13

Helg med vänner
Den här helgen har vi haft fullt upp med vänner och umgänge. U fick en egen kväll på fredagen - ofrivilligt, tyvärr, men så kan det vara - medan jag åkte iväg till KGH på födelsedagsfest. Det var en trevlig kväll men omkring 25 gäster och för min egen del fastnade jag i soffan med mina nuvarande och gamla kollegor för en massa prat om allt möjligt. Det är helt klart roligare att umgså utanför jobbet där man kan prata fritt om vad man vill. GA är synligt gravid nu - i november är det dags för henne - och hon är helt otroligt vacker!

Jag började lördagen med att åka iväg med katterna till RL. Högst ofrivilligt, kan jag säga, jag var riktigt ledsen över att lämna iväg dem så snart även om jag också inser att de har det bättre ute på landet nu när det är sommar. Saga var riktigt ledsen också och skrek hela vägen i bilen, medan Tuva gömde sig längst in i åklådan och spelade död som hon alltid gör när hon åker bil. Väl framme var Tuva i alla fall i högform direkt, på med halsbandet och ut och upptäcka. Hon är inte det minsta rädd när hon är där och det är glädjande att se. Saga gick däremot direkt och gömde sig under trätrallen - tydligen också något hon brukar göra men jag hoppas att hon inte är deppig i alla fall. Nu får vi se hur länge katterna stannar borta, det beror lite på RL's och AJ's semesterplaner. I värsta fall - för mig - kanske de stannar hela sommaren, men om de gör det så vill jag absolut komma och hälsa på dem lite på helgerna.

På lördag eftermiddag hade vi besök av U's gamla vänner FP och EP med barn som var här på besök från Skåne. FP är en av U's äldsta vänner, ända från studietiden i Linköping på 1980-talet. En annan studiekompis, MS och hans fru AS var med en stund också, men dem fick jag inte lika bra grepp om. Jag försökte prata lite med AS och ställa frågor om henne men hon visade inget som helst intresse tillbaka så det blev inte så mycket samtal där.

Framåt kvällen tog vi en promenad neråt Rålambshovsparken och när vi hade vinkat av gästerna gick jag och U och tog en spontan middag på Primo Ciao Ciao. Både fredagen och lördagen var helt fantastiska kvällar, varma och sköna, så där som det nästan aldrig är i Sverige. Man måste passa på att njuta extra mycket!

U hade så ont i sin fot så han fick ta bussen hem, men jag gick eftersom jag inte har något busskort. När jag gick hem genom parken hittade jag plötsligt en fågelunge på marken, en koltrast tror jag. Den hade helt tydligt ramlat ur boet och satt farligt nära bilvägen mitt på trottoaren. Jag insåg att den inte skulle klara sig många sekunder om den hoppade ut på vägen, så efter lite protester från fågeln lyfte jag helt enkelt upp den och bar den en bit neråt på gräsmattan i stället. Jag hoppas den klarar sig även om jag inser att chanserna inte är så stora för en unge som inte kan flyga eller fånga mat själv.

Igår var det nytt besök: UE och hans två barn kom förbi på en fika på eftermiddage och TWa gjorde oss sällskap en stund också. Det var trevligt att prata med UE, men TWa har jag lite svårare för - han kan tyvärr lätt låta burdus och otrevlig även om han kanske inte menar det. Efter det hade vi en hemmakväll då vi äntligen fick upp nya gardinerna och gardinstången i arbetsrummet - jätteskönt att få det klart och fint blev det också! Små framsteg hela tiden!

2011-06-10T15:44:00.005+02:00

2011-06-10

Sommar, sommar
Det är så varmt så min hjärna håller på att koka bort. Jag har inte fått mycket gjort idag, och hela kontoret går liksom på halvfart i värmen. Stan är full av skrikande studenter på lastbilsflak och jag minns min egen student - så länge sedan det känns! Jag hade en jättefin klänning och vackra blå skor till den men minns annars inte så mycket från själva studentdagen, förutom just lastbilsflaket som var roligt.

Jag var ute på stan på lunchen och köpte en present till pappas födelsedag nästa vecka, en liten radio från Clas Ohlsson som de kan ha på köksbordet i stället för den stora otympliga gamla bandspelaren som de har nu och som är en kvarleva från när C fortfarande bodde hemma. Förutom radion gick jag in på Zara och kom ut med en enkel sommarklänning i blommigt. Jag är dessutom sugen på att slå till på en likadan i grönt - en bra året-om-klänning som skulle gå lika bra att använda på vintern till mörka strumpor och stövlar, tänker jag mig. Den verkar vara slut i rätt storlek i butikerna men går att beställa från hemsidan. Kanske, kanske, den kostade inte mycket i alla fall.

Nu är det snart dags att gå för dagen och jag skulle helst vilja åka hem och slänga mig i solstolen på balkongen och njuta - men i stället är det hem och äta middag och göra mig i ordning för vidare färd utåt. Jag ska släpa hem en väldig massa packning dessutom, både radion och våra tapeter och jag vet inte allt. Det får gå som det går.

2011-06-10T09:41:00.002+02:00

2011-06-10

Tävling hos Nordljus!
Finaste butiken Nordljus (en av mina stora inspiratörer) lottar just nu ut den perfekta sommarklänningen från Love Forever. Jag skulle känna mig som en riktig sommardrottning i den klänningen så jag håller tummarna för en vinst!

2011-06-10T09:07:00.003+02:00

2011-06-10

Djungelns lag
Efter att ha cyklat till och från jobbet i en vecka har jag insett att det inte är förvånande att det händer olyckor med cyklister. Ord som uppmärksamhet, säkerhet och respekt har fått en helt ny innebörd för mig, kan man säga. Folk på gatorna har skrämmande dålig koll på sina medtrafikanter och det är verkligen djungelns lag som gäller på gatorna.

Några exempel:
1. Gångtrafikanter som går rakt ut i cykelbanan utan att se sig för.
2. Cyklister som absolut ska köra om på cykelbana när de dessutom får möte, vilket betyder att både den mötande och den omkörda cyklisten måste kasta sig ut i närmaste buskage för att undvika krock.
3. Motorcyklister som kör om både bil och cyklist mellan sagda bil och cyklist, när det totalt finns omkring en meters marginal däremellan.
4. Bilister som börjar backa utan att uppmärksamma att de har en cykel precis bakom sig.
5. Parkerade bilister som slänger upp bildörren utan att uppmärksamma att det kommer en cykel bakom dem.
6. Bilister som prejar undan cyklister för att kunna köra om där vägen egentligen är alldeles för smal för att kunna komma förbi.

Kort sagt, om jag överlever den här sommaren utan skador får jag vara glad.

Min cykel är annars inte direkt i perfekt form, fast jag vet att det är en billig skitcykel så jag har egentligen knappast väntat mig något annat. Igår när jag skulle iväg till träningen upptäckte jag när jag kom fram att halva cykelstödet hade lossnat och fallit bort. Jag kunde med andra ord inte ställa ifrån mig cykeln utan blev tvungen att gå tillbaka och leta efter den borttappade delen. När jag väl hittade den var jag så försenad att jag aldrig skulle hinna till träningspasset så jag åkte hem i stället. Irriterande när jag hade bokat plats men ibland finns det inte mycket att göra.

Jag har sett ett par jobbannonser som är klart intressanta, och jag ska söka dem, men samtidigt känner jag ändå att min verkliga glöd ligger i drömmen om något eget: en webbshop med inredningsdetaljer, det är vad jag skulle vilja göra. Så som sagt, jag ska söka men eftersom jag inte till fullo har passionen för något av jobben så är jag tveksam till om jag kommer göra tillräckligt bra ifrån mig i min ansökan. Men jag försöker, det måste man göra.

Igår fyllde KGH år och hon hade tidigare i veckan mailat mig, EB och PR för att fråga om vi skulle ses på lunch. Jag kunde så jag tackade ja, men varken EB eller PR var lediga och därmed ställde KGH in lunchen. Det var tydligen inte aktuellt att ses bara vi två utan då fick det vara i stället. Det här signalerar för mig ännu tydligare att jag inte ska åka med KGH och PR till New York i höst, för KGH är helt klart inte särskilt intresserad av att umgås med mig utan jag är mer bara ett bihang i hennes värld. Jag föredrar riktiga vänner! Jag är trots allt inbjuden till KGH's födelsedagsfest i kväll och jag ska gå dit förstås, även om jag mer ser fram emot att umgås med GA och PR i ärlighetens namn.

I helgen kommer det att vara fullt upp med besök av vänner till U från Skåne och Uppsala. Både lördag och söndag blir fullbokade, och i morgon ska jag dessutom lämna katterna hos RL för lite mer sommarlov. De behöver utelivet mer nu när det är så varmt. Tyvärr kommer jag nog inte hinna träffa Maja och det är synd, det hade jag velat. Vi får se om det blir någon tid över.

2011-06-09T14:00:00.002+02:00

2011-06-09

Häpp
Ett styck lönesamtal avklarat. Jag får 3 % vilket är mer än majoriteten. TA är jättenöjd med mig och mitt jobb och vill att jag ska fortsätta utvecklas och bli ännu bättre. Min nya lön är fortfarande i underkant men höjningen är ändå mer än jag väntat mig. Alltid en början och det positiva är att TA är helt överens med mig om att min lön inte är tillräckligt bra utan han vill försöka göra något åt det. Goda intentioner är bra och vi får se hur det går nu. Jag har sett ett par intressanta jobb som jag ska söka i alla fall - att fråga skadar inte och oavsett vilken löneförhöjning jag får här så känner jag inte att detta är ett framtidsföretag för mig. Jag har lärt mig en del här men nu vill jag vidare.

2011-06-09T09:09:00.002+02:00

2011-06-09

Värmebölja
Jag har lyckats pricka in årets absolut varmaste vecka hittills för att börja min karriär som cyklist i Stockholm. Varje morgon kommer jag till jobbet precis genomsvettig - i morgon är det definitivt jag som cyklar i träningskläder och duschar på jobbet i stället! Igår körde jag annars en riktigt bra träningsdag: cykla till jobbet, sedan core samt spinningpass efter jobbet och sist av allt cykla hem igen. Bra träning och rejält svettigt blev det, men det är bra - all träning är välkommen.

Hemma testade vi att sätta upp våra nya gardiner i arbetsrummet. Det blev ganska bra - vi har bara provat att hänga upp dem för att se hur det blir men jag tror att vi behåller dem. Det eländiga arbetsrummet har definitivt potential att bli bättre - det är på tok alldeles för fullbelamrat med omatchande saker just nu och det stör mig jämt och ständigt. Men vi har saker på gång: gardinerna ska upp och det kommer att ge ett lite mer ombonat intryck. Den fasta datorn ska på sikt bytas ut mot en ny bärbar, som i sin tur också ersätter min nuvarande bärbara dator, och det innebär en mindre datorväska som inte längre behöver ligga framme. Dessutom har vi en extra stol som står vid dörren och tar upp plats, och den gör direkt att rummet ser mer trångt och fullproppat ut. Den borde vi flytta bort - för min del gärna skänka till närmaste behövande men jag vet att U gillar den så det blir svårt att övertala honom. Men jag jobbar på, små saker varje dag så går vi framåt.

Jag har pratat med RL om överlämning av katterna. Det är så otroligt varmt nu, omkring 24 grader i lägenheten, och jag vet att de just nu skulle ha det betydligt bättre hos RL på landet än hos mig i lägenheten, även om den är stor och rymlig. För katternas skull har vi bestämt att låta dem flytta tillbaka till RL redan nu i helgen och jag vet att det är för deras bästa, men för min egen del känns det tråkigt - de har bara varit hos mig i tre ynka veckor och det är för kort tid för min egen del! Men det får bli som det blir - det är trots allt bättre att de tillbringar mer tid ute på landet på sommaren och sedan är mer hos mig på vintern när de ändå inte är lika benägna att gå ut i snön. Man måste bortse från sina egna behov och önskningar ibland och tänka främst på andra.

2011-06-08T11:11:00.003+02:00

2011-06-08

En regnig dag
Typiskt: idag när jag cyklar till jobbet i bara tunn blus och ballerinaskor, så ska det förstås börja regna! Typiskt min timing och jag hoppas att det håller upp tills jag ska ut på lunch och sedan ta mig hemåt framåt kvällen.

Idag ska jag och U gå på lunch tillsammans och köpa gardiner och gardinstänger. Ibland är det tydligen bra att vänta för just nu har Ohlssons Tyger 30 % på just gardiner - inte fel! Äntligen ska vi få det klart också!

2011-06-08T09:44:00.002+02:00

2011-06-08

Innerstadsbo
Igår när jag cyklade hem genom stan efter träningen så slog det mig: nu känner jag mig för första gången som en riktig innerstadsbo! Jag är en av alla som cyklar i stan, med hjälmen på längs med cykelbanor och trafikerade gator. Stockholm är en fantastisk sommarstad, med vattnet närvarande överallt. Jag har rest mycket i världen, men fortfarande är det här en av mina favoritplatser och jag är glad att det är här jag lever trots allt.

En liten spinningskada lider jag av och det är min oförmåga att ta det lugnt när jag cyklar. Jag kör på jättefort och kommer fram alldeles svettig och andfådd. Det är liksom mitt sätt att cykla nuförtiden: jag måste ta ut mig så mycket jag kan, det hör till. Jag kanske får börja köra i träningskläder och byta om på jobbet i fortsättningen.

Något helt annat: den största nackdelen med att sluta med p-piller är alla hormoner som plötsligt får fritt spelrum att rusa runt i kroppen. Min hy är rena katastrofen, betydligt värre nu än någonsin när jag var tonåring. Värmen gör knappast saken bättre och det känns inte ett dugg roligt att plötsligt ha fått dålig hy, som jag inte haft problem med tidigare. Jag hoppas att det ska stabilisera sig med tiden, men än så länge efter fyra månader märker jag ingen förbättring.

I kväll är det spinningdags igen och det lär bli jobbigt - och så cykla hem igen efter det, det blir ingen lek! Men jag kör på!